En sak jag tänkte på när jag skrev det här inlägget.
För mig är genus en skitbra ingrediens till rollspel, just för att det väcker känslor. Vi har en känslomässig koppling till vissa saker, eftersom de finns därute i våra egna liv och gör oss rädda, trötta, ledsna eller arga. Saker som genus, sex, kamratskap, partnerskap, ensamhet, att vara utsatt för makt, att inte duga, att försöka hitta sin plats, till exempel. Här skriver Angela Craft om hur hennes känslor inför föräldraskap färgade hennes rollpersoner.
Sara Bergmark Elfgren tycker att fantasy inte är orealistisk, utan hyperrealistisk - Att den istället för att fly från vår verklighet tar verkligheten och sätter den på sin spets.
Vad tycker ni? Ska rollspel handla om det som är viktigt och komplicerat i våra verkliga liv, eller vara en välbehövlig paus från verkligheten?
För mig är genus en skitbra ingrediens till rollspel, just för att det väcker känslor. Vi har en känslomässig koppling till vissa saker, eftersom de finns därute i våra egna liv och gör oss rädda, trötta, ledsna eller arga. Saker som genus, sex, kamratskap, partnerskap, ensamhet, att vara utsatt för makt, att inte duga, att försöka hitta sin plats, till exempel. Här skriver Angela Craft om hur hennes känslor inför föräldraskap färgade hennes rollpersoner.
Sara Bergmark Elfgren tycker att fantasy inte är orealistisk, utan hyperrealistisk - Att den istället för att fly från vår verklighet tar verkligheten och sätter den på sin spets.
Vad tycker ni? Ska rollspel handla om det som är viktigt och komplicerat i våra verkliga liv, eller vara en välbehövlig paus från verkligheten?