Det här ämnet har varit uppe otaliga gånger innan men med lite olika vinklar, men jag skulle ändå vilja lyfta det igen. Hur gör ni för att skapa spänning och obehag i rollspel t.ex. i Call of Cthulhu. Jag känner sällan att jag upplevt obehag när jag blivit spelledd. Två gånger jag minns är dels när min RP i Mask of Nyarlathotep får tar på en ritualkniv och prövar den genom att skära sig i armen och inte lyckas kontrollera sig utan måste slå för att sluta. Den andra gången (också Cthulhu) var min RP i Chicago som var utsänd av maffian för att döda en boss och av någon anledning hamnar i hotellhissen tillsammans med bossen, hans flickvän och hans livvakt där de övriga väntar på att min RP skall välja våningsplan och alla står sedan tysta och osäkerheten inför vad som skall hända är total.
Har själv lyckats projicera någon form av obehag och nästintill skräck när jag ledde Mörkret mellan stjärnorna i Upsalasviten (EV. SPOILERVARNING) och jag hetsar en spelare med hur hans RP känner inför att gå ner i en källare, och det obehag han känner inför fladdermöss, råttor och insekter, men främst inför den okända människostora maskvarelse med vassa käftar som eventuellt kläckts där.
Med andra ord kan jag känna att obehaget är svårt att få fram. I Innsmouth mötte min RP en DeepOne men istället för obehag och skräck så blev reaktionen "kämpa eller fly" från spelarna. Utifrån vad jag identifierat och även fått bekräftat vid annan läsning är att saker som berör en själv har lättare att skapa obehaget. Det man själv kan relatera till går med andra ord lättare att skapa en en obehaglig situation kring. När jag t.ex. ser på olika Cthulhu-äventyr så är många av dem jag läst placerade på platser i USA som jag inte själv har någon relation till. Om jag däremot flyttar handlingen till Sverige och en miljö jag är bekant med så känns det på något sätt mer påträngande.
En liknande tanke är att skräcken som byggs upp inför det okända är så mycket lättare, än att behålla skräcken när det okända väl avslöjats. Man kan isåfall relatera till obehag man känner inför något man inte har vetskapen om eller föreståelsen kring, men när det okända avslöjas och visar sig vara något vidrigt monster så kan man inte längre relatera eftersom det är något som inte finns på riktigt och det blir då antingen löjligt eller eventuellt lite fascinerande istället för otäckt.
En annan viktig ingrediens är maktlöshet inför det fruktansvärda. Jag vill själv gärna spela CoC mindre pulpigt och mer hopplöst där RP verkligen inte har någon chans mot de varelser man möter. Risken är annars stor att känslan blir samma som i ett vanlig fantasy grottkräl vilket sällan förknippas med obehag för min del. Graham Walmsley som skrivit Cthulhu Dark skriver t.ex. i sin London 1851-setting att RP inte bör spela välbärgade personer med hög status i samhället utan snarare fattiga och smått obetydliga personer vilket jag också tänker har att göra med en form av maktlöshet (i detta fall på det sociala planet). Tänker också att det är maktlösheten och obehaget för det okända som gör Alien till en så bra skräckfilm, medan Aliens med samma setting mer blir en actionrulle. Just maktlösheten får mig förövrigt att vilja spela Cthulhu Dark Ages på 1400-talet där maktlösheten mot det fruktansvärda är ännu större då de vapen man har att sätta emot är ännu mer primitiva.
Ytterligare en ingrediens är den jag läst om i Kranks Kutulu (och även i Walmsleys Cthulhu Dark) där världsbeskrivningen blir motsägelsefull ("det svartvita fotot skiftade i alla tänkbara färger"). Vet dock inte hur mycket obehag det ger.
En sista ingrediens jag på rak arm kommer att tänka på är skräcken man lämnar upp till spelaren att själv fantisera om. Någon form av motsvarighet till skräckfilmer eller thrillers där tittaren inte får se ett obehagligt händelseförlopp utan att historien klipper, man får se utsidan av byggnaden där det inträffar eller något liknande. Den egna fantasin är helt enkelt mer obehaglig än vad man kan visa upp på film. På samma sätt kan en obehaglig situation i rollspel klippas innan det otäcka händer för att sedan fortsätta efteråt alternativt att spelledaren läser upp en miljöbeskrivning lik den man ser på film när man inte får se det otäcka?
Man kanske helt enkelt behöver sätta sig med sin spelgrupp och gå igenom vad folk tycker är obehagligt, men som de ändå skulle kunna tänka sig att rollspela.
Ber om ursäkt för det blandade flummet, men frågan är alltså. Vad ser du för recept till att lyckas fånga obehag och spänning när du spelleder?
Har själv lyckats projicera någon form av obehag och nästintill skräck när jag ledde Mörkret mellan stjärnorna i Upsalasviten (EV. SPOILERVARNING) och jag hetsar en spelare med hur hans RP känner inför att gå ner i en källare, och det obehag han känner inför fladdermöss, råttor och insekter, men främst inför den okända människostora maskvarelse med vassa käftar som eventuellt kläckts där.
Med andra ord kan jag känna att obehaget är svårt att få fram. I Innsmouth mötte min RP en DeepOne men istället för obehag och skräck så blev reaktionen "kämpa eller fly" från spelarna. Utifrån vad jag identifierat och även fått bekräftat vid annan läsning är att saker som berör en själv har lättare att skapa obehaget. Det man själv kan relatera till går med andra ord lättare att skapa en en obehaglig situation kring. När jag t.ex. ser på olika Cthulhu-äventyr så är många av dem jag läst placerade på platser i USA som jag inte själv har någon relation till. Om jag däremot flyttar handlingen till Sverige och en miljö jag är bekant med så känns det på något sätt mer påträngande.
En liknande tanke är att skräcken som byggs upp inför det okända är så mycket lättare, än att behålla skräcken när det okända väl avslöjats. Man kan isåfall relatera till obehag man känner inför något man inte har vetskapen om eller föreståelsen kring, men när det okända avslöjas och visar sig vara något vidrigt monster så kan man inte längre relatera eftersom det är något som inte finns på riktigt och det blir då antingen löjligt eller eventuellt lite fascinerande istället för otäckt.
En annan viktig ingrediens är maktlöshet inför det fruktansvärda. Jag vill själv gärna spela CoC mindre pulpigt och mer hopplöst där RP verkligen inte har någon chans mot de varelser man möter. Risken är annars stor att känslan blir samma som i ett vanlig fantasy grottkräl vilket sällan förknippas med obehag för min del. Graham Walmsley som skrivit Cthulhu Dark skriver t.ex. i sin London 1851-setting att RP inte bör spela välbärgade personer med hög status i samhället utan snarare fattiga och smått obetydliga personer vilket jag också tänker har att göra med en form av maktlöshet (i detta fall på det sociala planet). Tänker också att det är maktlösheten och obehaget för det okända som gör Alien till en så bra skräckfilm, medan Aliens med samma setting mer blir en actionrulle. Just maktlösheten får mig förövrigt att vilja spela Cthulhu Dark Ages på 1400-talet där maktlösheten mot det fruktansvärda är ännu större då de vapen man har att sätta emot är ännu mer primitiva.
Ytterligare en ingrediens är den jag läst om i Kranks Kutulu (och även i Walmsleys Cthulhu Dark) där världsbeskrivningen blir motsägelsefull ("det svartvita fotot skiftade i alla tänkbara färger"). Vet dock inte hur mycket obehag det ger.
En sista ingrediens jag på rak arm kommer att tänka på är skräcken man lämnar upp till spelaren att själv fantisera om. Någon form av motsvarighet till skräckfilmer eller thrillers där tittaren inte får se ett obehagligt händelseförlopp utan att historien klipper, man får se utsidan av byggnaden där det inträffar eller något liknande. Den egna fantasin är helt enkelt mer obehaglig än vad man kan visa upp på film. På samma sätt kan en obehaglig situation i rollspel klippas innan det otäcka händer för att sedan fortsätta efteråt alternativt att spelledaren läser upp en miljöbeskrivning lik den man ser på film när man inte får se det otäcka?
Man kanske helt enkelt behöver sätta sig med sin spelgrupp och gå igenom vad folk tycker är obehagligt, men som de ändå skulle kunna tänka sig att rollspela.
Ber om ursäkt för det blandade flummet, men frågan är alltså. Vad ser du för recept till att lyckas fånga obehag och spänning när du spelleder?
leta upp sådant som gör dig obekväm och ha sedan seriemördare som använder kapade huvud för oral sex och insekter som flyger in i ögat, kryper bakom ögat och som sedan biter sig fast vid syn nerven bakom ögat och orsakar massiv smärta och gör att ögat måste bli utplockat och torterade barn vars föräldrar håller dem isolerade så de aldrig lär sig ett språk för de kan de skvallra till socialtjänsten och andra riktiga och fruktansvärda saker! 
