Nekromanti Skelett nr 1 och Troll nr.2

[Eagle]

Hej!

Rubriken avslöjar mitt dilemma. Jag är väldigt duktig på att beskriva och spelleda människor (Eon med alla sina människofolk passar mig utmärkt). Men när det är dags att blanda in monster, magi och andra övernaturligheter, så är jag hopplöst fantasilös. Jag får panik, prestationsångest och vet inte hur jag ska bära mig åt för att skapa rätt stämning. När jag placerar in monster i mina äventyr så känns de malplacerade. Det känns som om de inte fyller någon annan funktion i livet än att stå i vägen för rollpersonerna.

Hur bygger jag upp stämning före, under och efter mötet med monster och andra övernaturliga företeelser? Vilka är nyckelingredienserna som jag måste tänka på!?

Hälsningar
Henrik

 

[Rygar]

Det uppenbara enkla alternativet

Strunta i monstrena, de är ofta oerhört dåliga rent stämningsmässigt. En människa duger lika bra, eller bättre, som någon form av random motståndare.
Då jag är obeskrivligt kass på stämning i allmänhet och stämning med monster i synnerhet så förbihåller jag mig rätten att visa på den enklaste utvägen bra, hoppas du inte blir arg på det undanflyende svaret

 

[Praetori]

Re: Det uppenbara enkla alternativet

Måla gärna upp en målande beskrivning och bakgrund, "en by där människorna lever i skräck för det hemska odjuret i skogen" (ett hiskeligt elakt troll eller nåt i den stilen).

Undanhåll detaljerna om varelsen så länge som möjligt och få folket i trakten att beskriva varelsen ur "deras perspektiv".
Tänk som en bonde.
Ge gärna varelsen övernaturliga och skrämmande egenskaper då den beskrivs (även om det rör sig om en gammal björn som är vresig för att den ser dåligt).

När RP slutligen konfronterar varelsen så är det bra om det sker på varelsens villkor och att den verkligen framstår så som den beskrivits.

 

[Tell]

det enklaste och det klassiska är att inte beskriva monstret i termer som "det är ett skogstroll som kommer lufsande" utan snarare betona hur rollpersonerna känner sig ensamma ute i skogen, när fukten, kylan och ylandet från vargar redan fått dem ur balans och ett skyfall tar kol på de sista lågorna av lägerelden. Eller ännu hellre -låt dem hålla sig spända då, och när någon av dem rider ut på jakt med ett par vänner i samma skog så slår du till, beskriver först hur fåglarna tystnar, därefter hur de blir hyperaktiva och flyger bort, därefter hur hästarna börjar frusta och sedan... inget.

Nu har du íntroducerat eländet, ta och vänta ett par veckor sedan och låt detta upprepa sig, med skillnaden att de nu ínte är förberedda. Få dem också att inse att de är chanslösa mot varelsen när de är ensamna. EN mörkerhund kan klaras av, men de kommer i flock! för att dräpa ett troll krävs ett halvt dussin välförberedda riddare, och troligen kommer de flesta av dem antingen dö då eller i sårfeber efteråt.
Och slutligen gör monstret mystiskt. Inga kliché mysig-liten-get-med-lejonhuvud-och-ormsvans utan snarare en-varelse-som-inte-kan-finnas,-men-den-finns-här-och-den-kommer-emot-oss,-åh-daak!-detta-är-omöjligt,-hur-i-hvite,-vi-kommer-ens-om-vi-överlever-inte-att-bli-trodda-om-detta.-varför-lyssnade-jag-inte-på-farmor-när-jag-hade-chansen?-nu-kommer-vi-att-dö,-åh-hvite-igen-böner-fungerar-tydligen-inte-heller! modellen.

Monster lämpar sig annars dåligt som antagonister. Eller snarare som underhuggare. De skall i så fall vara förbannat skickliga. Skurken har inte ett tirakregemente, eller det kanske han har, men rollpersonerna får defenitivt inte reda på det förän de har mött hans ende tirakiske vakt som har krossat dem fullkommligt på rännarbanan. DÄREFTER kan de få reda på att han ratades som oduglig från det där regementet.

ringer några spontana klockor någonstans?