Nekromanti Skojig skräck?

[Nalle med AK4]

Tycker ni at det förstör stämningen fall man har lite skoj i t.ex. Call of Cthulhu? Ta t.ex. vår senaste spelomgång, vi spelade "The Haunted House". Spelarna var i huset och var på väg ut ur ett rum. De samtalade lite om ifall de skulle kolla övervåningen eller undervåningen först. Då berättade jag att de såg en blodpöl på golvet. När de undersökte det lite närmare så såg de att det droppade blod från övervåningen.
Då sa båda spelarna i kör: "Nedervåningen!".
Det var ganska roligt. En annan kul sak var när spelarna satte eld på spöket Walter Corbitt, jag beskrev det som att när de sköt på honom så flög det bara loss små bitar och då tänkte en av mina spelare att han kanske vargjord av trä, och använde sin skärbrännare för att sätta eld på honom.
Jag tyckte de var så bra tänkt, så jag lät dom döda honom ganska snabbt och effektivt på det sättet. Men trots dessa smår oliga tillfällen så fanns det läskiga saker också, t.ex. när privatdeckaren med hagelbössan blev utslängd genom fönstret och den mesiga professorn var ensam kvar i det hemsökta huset....
Nalle

 

[Insignia]

Humor är sällan fel

Jag tycker att humor nästan är en nödvändighet, i alla fall i de flesta äventyr. Om allt bara är jätteseriöst så blir det långtråkigt efter ett tag /images/icons/sick.gif

Har i och för sig aldrig spelat CoC, men de få Lovecraft-noveller jag med milt våld släpat mig igenom skulle nog ha mått bra av ett skämt eller två...

 

[Rising]

När de undersökte det lite närmare så såg de att det droppade blod från övervåningen.
Då sa båda spelarna i kör: "Nedervåningen!".

Ha ha ha! Perfekt skräckhumor tycker jag! Om man spelar ett riktigt ödesmättat och ångestladdat Kultäventyr med schizofrena rollpersoner vore det väl inte så lyckat, men i ett typiskt CoC-äventyr måste det ha fungerat hur bra som helst.

Så länge man spelar "investigators" eller SAVE-medlemmar så tycker jag att det automatiskt blir lite av den här typen av humor på rätt sätt genom äventyret. När man däremot spelar offer för de mörka krafterna (som i Kult) så blir det svårare att tänka sig sådana kommentarer passa in ordentligt.

Nu ska jag inte börja svamla om varför det är så. Bara konstaterar att den sortens humor är perfekt i mina ögon. Spöket av trä hade jag svårare för, men att det blev skön stämning med en mesig professor ensam i huset när deckaren utkastades genom fönstret kan jag förstå. Ett skratt som fastnade i halsen gissar jag. Sånt brukar alltid resultera i riktigt bra skräckrollspel.

/Rising

 

[Seraphim]

Muahahaha!

Med tråden nedanför kan det kanske verka som om jag vore någon slags aspirant till Munkorden-Mot-Offentligt-Skrattande, men så är inte fallet alls. Jag gillar faktiskt att slappna av och "dega" lite med rollspel, läsk och tilltugg, som om det vore en grupp grabbar (och, ibland, tjejer) som samlas bara för att ha lite sällskapsspelsroligt, istället för någon Dostojevski-liknande djupkaraktärisering alá inspirationsteater. Inte heller är det fel med ett gammalt hederligt Äventyr™, i valfri genre. Ett mysigt ut-i-skogen-och-puckla-på-lite-orcher alá äventyrsklassikern "Alver måste få Pisk", eller kanske ut på flodbåten i CoC, där Mormor (koncept hämtat från Evil Dead's "I buried her in the cellar...") blir varulv på nätterna och sätter skräck i överklassnobbarna.

Det ja generellt inte gillar i rollspelshumorväg är "flamset". Inte humoristiskt, "klappa-varann-på-axeln-och-röja" - inte heller någotsånär allvarligt. Flamset är när sufflén faller samman och blir pannkaka, för att använda ett målande språk.

Nåväl, humorn har en stående plats i mitt rollspelande. Men, jag tycker att det kan vara på sin plats att innan spelomgången bestämma sig för hur "humoristiskt" och lössläppt det ska vara. Om jag som SL arbetat 2 veckor med ett komplett äventyr, med handouts, färdigskrivna karaktärer och ett kampanjupplägg är det inte alltför kul om spelarna sätter sig och tuggar ostbågar med ett "ut och plundra"-sinne. Återigen nyckelordet kommunikation. Snackar man inte sinsemellan blir det ingen kaka, utan bara smet av alltihop.

Sen finns det ju olika slags humor i rollspel också, något som jag (mindre effektivt) försökte redogöra för i en annan tråd. Bland annat finns ju den dödsföraktande galghumorn, som passar in i de flesta äventyr; i "seriösa" äventyr som 'stämningshumor' - roligt, men inte gapflabbsartat - i "humoristiska" äventyr som motvikt till gapflabbsskämten.

I övrigt: Jag tror jag behöver baka lite kakor...
Annars:
Får jag vara en 22årig vietnamveteran?
Öhm, nej - det är 1999.
Kompromiss; 25, då?

[color:red]- §eraphlum</font color=red>, som tar på sig glasögonen så att ni kan se att hon är kompetent. /images/icons/hairy.gif

 

[Anders]

Hur skapar spelargruppen en stämning?

”Inte heller är det fel med ett gammalt hederligt Äventyr™, i valfri genre.”

Som vanligt är det väl jag som missat det som alla andra vetat om sedan de var 5 år gamla, men jag måste fråga: vad betyder det när det står TM efter ett ord? Ser det ibland på forumet och undrar vad det är som går mig förbi.

”Men, jag tycker att det kan vara på sin plats att innan spelomgången bestämma sig för hur "humoristiskt" och lössläppt det ska vara. Om jag som SL arbetat 2 veckor med ett komplett äventyr, med handouts, färdigskrivna karaktärer och ett kampanjupplägg är det inte alltför kul om spelarna sätter sig och tuggar ostbågar med ett "ut och plundra"-sinne. Återigen nyckelordet kommunikation. Snackar man inte sinsemellan blir det ingen kaka, utan bara smet av alltihop.”

Jag funderade lite på det här. Temat i skräckdiskussionerna har genomgående varit hur man som spelledare försöker skapa en viss stämning genom sitt agerande vid spelbordet och sina förberedelser. Med andra ord: hur man skapar mer eller mindre konkreta förutsättningar för en viss stämning. Ovan nämner du en annan (eller snarare kompletterande) variant: att direkt gå på själva stämningen och lyfta fram den. Det låter knepigt i mina öron. Jag har vid många tillfällen varit med om diskussioner inom gruppen där man pratar om konkreta företeelser, typ ”jag tycker det vore kul med mer intriger/skatter/individuellt spelande/friare kampanjupplägg/farliga monster/karaktärstolkning”. Däremot kan jag inte direkt påminna mig om att jag varit med om att någon sagt att ”jag vill ha den här stämningen och tänker mig också att det skulle kunna skapa en svår situation. Ta de två stämningarna Humor och Skräck - de bygger i mångt och mycket på överraskningsmoment. Säger man att ”ikväll ska det bli roligt/läbbigt” ser jag en uppenbar risk i att deltagarna får en sorts beredskap som försvårar stämningsskapandet, alternativt att de blir pressade i viss mening (”fasen, vi ska ju lira humoristiskt ikväll och jag har inte gjort/sagt en enda kul grej”). Jag drar parallell till festfixande: det går att försöka (inte helt enkelt...) styra stämningen på en fest genom att välja om man ska plocka fram levande ljus och vita dukar eller om det är serpentiner och glada hattar som ska fram, genom att införskaffa billig sprit till gästerna, bjuda vissa personer och ”glömma bort” andra m m. Däremot är det knepigare att instruera gästerna eller gemensamt bestämma innan partajet att ”alla måste uppträda vuxet och ge fan i att dra snuskiga skämt ikväll”, ”på fredag ska alla vara jättefulla och ligga och hångla i mina soffor” eller ”nu hittar vi på massa tokigheter och skrattar jättemycket”.

Jag undrar alltså om du (eller någon annan) kan berätta om några goda erfarenheter eller tankar om hur det går det till när man som spelargrupp gemensamt bestämmer sig för att skapa en viss stämning eller när spelledaren förklarar sig vilja att gruppen undviker vissa stämningar.
Kanske är det jag och mina medspelare som har dålig kommunikation, men jag ser i a f framför mig hur mina medspelare skulle skaka på huvudet och tro att jag sett på för mycket Lars Norénfilmer om jag sa åt dem att ge tusan i att flamsa under kvällen. Inte sällan uppstår stämningar ur situationer och händelseförlopp man inte förutsett som spelledare; hur gör man om dessa händelser går stick i stäv med den stämning man gemensamt kommit överens om?

Och i anslutning till detta: Vad kan man göra som spelare för att skapa skräckstämning? Efter alla spelledartips som gått att läsa på skräckspelsforumet en längre tid kommer ju många stackars skräckspelledare (som jag, fast jag spelleder ju egentligen aldrig skräck.../images/icons/sad.gif ) att få prestationsångest. Tycker det är hög tid att övriga deltagare också drar sitt strå till stacken! /images/icons/smile.gif

Sen helt OT måste jag bara säga att jag blev lite förbryllad av följande:

”Jag gillar faktiskt att slappna av och "dega" lite med rollspel, läsk och tilltugg, som om det vore en grupp grabbar (och, ibland, tjejer) som samlas bara för att ha lite sällskapsspelsroligt”
+
”§eraphlum, som tar på sig glasögonen så att ni kan se att hon är kompetent.”

Den förstnämnda meningen indikerar att du skulle tillhöra det manliga släktet och den nedre att du är av den kvinnliga varianten! Är det månne ett utslag av det här med helgarderingsinlägg som du och Rising diskuterade i en tråd längre ned? /images/icons/wink.gif


Arcana - som sparkar igång en kampanj imorgon och inte har några större förhoppningar om att stämningarna ”romantik” eller ”nyfiken fascination” kommer visa sig trots goda förutsättningar i själva kampanjen.

 

[Krille]

TM

"Som vanligt är det väl jag som missat det som alla andra vetat om sedan de var 5 år gamla, men jag måste fråga: vad betyder det när det står TM efter ett ord?"

Den formella förklaringen: "TM" är en förkortning för "Trade Mark", dvs varumärke. Det är inte samma sak som tecknet med R i cirkel (&174, som betyder att varumärket är ett registrerat varumärke hos Patent&Registeringsverket eller utrikisk/internationell motsvarighet.

Den informella förklaringen: i onlinespråk används ofta "TM"-förkortningen om saker som inte är varumärken, men som är vedertagna begrepp inom den subkultur som företräds på den specifika platsen online. I detta fall är "Äventyr^TM" ett sådant begrepp.

 

[Seraphim]

Stäm av stämningen!

"Temat i skräckdiskussionerna har genomgående varit hur man som spelledare försöker skapa en viss stämning genom sitt agerande vid spelbordet och sina förberedelser."
+
"Ovan nämner du en annan (eller snarare kompletterande) variant: att direkt gå på själva stämningen och lyfta fram den. "

- Det finns inget knepigt i det jag sagt. Att skapa en viss stämning vid spelbordet och att på förhand bestämma sig för vilken stämning man ska lyfta fram är inte särskilt skiljda moment. Problemet med den senare varianten är att man till vis del "låser" äventyret; något som många spelare grimaserar och skriker "railroading" över. I mina ögon är allt spelledaren meddelar spelarna "railroading"; tricket med att vara en bra spelledare är att kunna skapa illusionen av frihet.

"Däremot kan jag inte direkt påminna mig om att jag varit med om att någon sagt att 'jag vill ha den här stämningen' och tänker mig också att det skulle kunna skapa en svår situation."
+
"Säger man att 'ikväll ska det bli roligt/läbbigt' ser jag en uppenbar risk i att deltagarna får en sorts beredskap som försvårar stämningsskapandet, alternativt att de blir pressade i viss mening ("fasen, vi ska ju lira humoristiskt ikväll och jag har inte gjort/sagt en enda kul grej")."

- Det beror ju förståss på vilken slags dialog man har med spelarna. Ur min egen erfarenhet är det inte alltför sällan spelarna säger att de vill spela "skräck", eller "fantasy", eller någon annan typ av genre. Från genrer är det inte långt till stämning (även om en enskild genre har möjligheten att ha vilket stämning som helst, med mer eller mindre arbete).
Jag kan förstå att det kan kännas som ett hinder för de som inte har prövat det, men själv upplever jag sällan att känslor av typen "dammit, vi skulle ju spela skräck, men vi har ju inte blivit skrämda än!". Tvärtemot så är det ofta så att förväntan bygger upp en spänning i sig, som kan vara väldigt användbar för SL, som då får mindre jobb med den avdelningen.
Naturligtvis är det inte idiotsäkert (för idioter är så jävla listiga /images/icons/wink.gif); det finns gott om tillfällen då det kan slå fel, inte minst när förväntan överträffar upplevelsen - inte olikt filmtittande. Ser jag "The Shining" med väldigt höga förväntningar är det inte otroligt att jag blir lätt uttråkad - även om filmen i sig är bra. Ser jag "Fellowship of the Rings" med väldigt låga förväntningar kommer jag ut ur biomörkret i eufori.
Det är en balansgång, som bär eller brister, men på intet sätt ska förringas av SL som verktyg för att skapa stämning (inte bara i skräck).
Öhm.. Och vad tycker ni? Egna upplevelser?

"Däremot är det knepigare att instruera gästerna eller gemensamt bestämma innan partajet att 'alla måste uppträda vuxet och ge fan i att dra snuskiga skämt ikväll', 'på fredag ska alla vara jättefulla och ligga och hångla i mina soffor' eller 'nu hittar vi på massa tokigheter och skrattar jättemycket'."

- Jämför bestämma med inriktning. Det är skillnaden mellan: "Vi ser en skräckis ikväll" och "Ikväll blir vi riktigt rädda". Det är den senare avdelningen vi är ute efter, och den man använder sig av när man frågar: "ska vi lira lite CoC ikväll?". I ditt festexempel är det väl snarast som att fråga: "ska vi supa oss fulla uta helvete ikväll, eller ska vi dricka vin till middagen?".
Det är också en fråga om hur detaljerad man är; "nu ska alla ligga och hångla" kontra "hela huset står till förfogande". På samma sätt: "ska vi köra den där Kultkampanjen ikväll" kontra "ikväll ska ni spela era karaktärer bra i mitt välgjorda skräckäventyr".

Not: Jag referar ofta till enskilda spel i mina exempel. Även det här är ett verktyg för SL, om det hanteras rätt. Förväntan är tveeggat. Säger jag "ska vi spela CoC" får spelarna sin egen bild av vad det innebär. Mottags det bra har även jag som SL en uppfattning om vad spelarna förväntar sig och kan använda deras föreställning till min fördel, genom överraskningsmoment, stilbrott eller helt enkelt för att i förväg "kontrollera" äventyret.

"Den förstnämnda meningen indikerar att du skulle tillhöra det manliga släktet och den nedre att du är av den kvinnliga varianten!"

- Aha! Spelar det någon roll, egentligen? Och vad har det för innebörd online? Kanske är jag både och? Eller är det kanske inte en person, utan ett kollektiv? Jag kanske ska börja säga "vi" istället för "jag" eller helt sonika erkänna att jag dras till tjejer som dricker öl och tittar på sport? /images/icons/tongue.gif
Eller också kanske jag just visade hur man använder förväntningar till sin fördel? /images/icons/wink.gif

I övrigt: Klurar på ett inlägg om just spelaransvar och spelarteknik i skräck.

[color:red]- §eraphim</font color=red>, som faktiskt inte är särskilt schizofren. Bara aningen Borderlineartad.

 

[Nalle med AK4]

Re: Muahahaha!

Första gången vi seplade CoC så sa jag åt spelarna att de skulle vara allvarliga så att inte stämningen förstördes, men det kändes ganska krystat och nu så spelar vi lite mer avslappnat, men det kan bli rätt läskigt i alla fall.
Nalle