Nekromanti Skräck tills det inte är skoj längre

[Troberg]

I en annan tråd skrev jag nyligen följande text, då insprängd i en annan diskussion. Den fick mig att fundera och jag tror att jag är något på spåren och tycker därför att den är värd en egen tråd.

Here goes (Ber om ursäkt om den är lite förvirrad, skrev den fort eftersom jag verkligen behövde gå på toaletten och inte ville sitta i en pöl och skriva den. Jag är rätt så nöjd med den ändå som en brandfackla mot traditionell skräck.):

Min poäng var att folk glömmer fort och är det inte egentligen det som är den verkliga skräcken? Att vi upprörs en vecka eller så, sedan är vi bara lite milt ogillande och efter några år så kommer vi inte ihåg om det hände på riktigt eller i en film med Bruce Willis. När det gått så långt så är läget redo för nästa illdådare att kliva in på scenen och göra om samma sak igen, utan att folk lärt sig någonting utan bara låter det ske om och om och om igen. Det är den civiliserade världens skräck. Det är vad Kurtz pratade om. Att bli civiliserad är att omfamna skräcken, låta den vagga dig till sömns och att låta den ske. "The horror, the horror". Nå, Mistah Kurtz is dead och ingen kommer ihåg vad han sade heller, eftersom vi då tvingas att inse vem vi egentligen är och det skulle vi inte klara och då dövar vi hellre samvetet med glömska.

Rota omkring lite i bottenslammet i det som vi glömt och du hittar du den verkliga skräcken. Tro inte att Dorian Grey var unik med att ha en polerad fasad som döljer ett krälande mörker, vi har alla den. Jag vet i alla fall att jag har fått min dos av saker som jag mestadels glömmer för att jag inte orkar komma ihåg dem, och det är något jag skäms för, men ändå inte kan låta bli att göra. Det är existentiell skräck när den är så otäck att man inte ens vill spela den (såvida man inte är Ymir antar jag), det behövs inga blodtörstiga vampyrer för att hitta den. Hur kan man fly skräcken man har inom sig? Lovecraft var på rätt väg, kunskap är leder till skräck, även om den inte behöver ha med monster och urgamla gudar att göra. Man har en skyldighet som människa att hålla sig informerad om de illdåd som begås så att de inte ska upprepas, samtidigt så orkar man inte bära bördan av att känna till dem. Vonnegut skrev i Galapagos att människosläktets största problem är att vi har en för kraftfull hjärna för vårt eget bästa. Vi är för smarta för att vara lyckliga. Jag tror han har en poäng.

Om jag hade fått välja skräck i verkligheten så skulle jag valt vampyrer framför kunskapen om verkligheten. Vampyrer kan man slåss mot med ett krocketset om det kniper. Hur slåss man för att glömma det som är smärtsamt utan att glömma det som är viktigt? Det är när man inser att för att vara en god människa så måste man också leva med mörkret, omfamna skräcken som man inser hur kört läget är. Skräcken är inte ett monster. Den bor i våra minnen. Den är vad vi är.

Min fråga är då:

Varför ser man inte mer av den skräcken? Varför hänfaller alla spel åt sådana (rätt så löjliga egentligen) skräckmoment som vampyrer, varulvar, zombies, razider, spöken och demoner? Är det för att de inte träffar så mitt i prick att det blir för otäckt? Att de ger en trygg distans till skräcken? Är det för att det inte är spännande-otäckt längre utan istället blir hemskt-otäckt?

Är detta något man kan eller bör använda i spel, och i så fall hur (och om inte, varför)?

Några andra tankar i ämnet?

 

[Storuggla]

"Varför ser man inte mer av den skräcken? Varför hänfaller alla spel åt sådana (rätt så löjliga egentligen) skräckmoment som vampyrer, varulvar, zombies, razider, spöken och demoner?"

Tokgissning: För att det är hundra gånger enkare att göra ett spel om blodsugande biodlare än ett spel om människans långsamma förfall som en civiliserad individ eller invärtes skräck. Och jag kan satsa fem spänn på att det kommer dyka upp en snubbe som kommer hävda att vampyrer, zombies och hela baletten är symboler för den skräcken du nämner.


Storuggla, rädd för höjder

 

[Krille]

"Varför ser man inte mer av den skräcken? Varför hänfaller alla spel åt sådana (rätt så löjliga egentligen) skräckmoment som vampyrer, varulvar, zombies, razider, spöken och demoner? Är det för att de inte träffar så mitt i prick att det blir för otäckt?"

Nä, det är mycket enklare än så.

Vampyrer, varuvlar, zombies, razider, spöken och demoner är balla. Det är aldrig vardagen.

Så här är det: rollspelare är suckers för att vara balla och coola. Rising hävdar ju att rollspelare antingen är nördar (dvs hånade för att de tillhör en icke-ball och icke-cool subkultur) eller kufar (dvs antitesen till ball och cool), och det är nog mycket sant. Resultatet är att rollspelare i allmänhet älskar balla och coola saker.

The krux är förstås att vardagen, hur skrämmande den än är, inte är ball och cool. Det är det där som hela tiden påminner en om att man inte är ball och cool.

Det här fick jag klart för mig på LinCon, där jag presenterade några "verklighetsnära" koncept: Darwin 2.0, 12 och Aki för några inbitna skräckspelare och "riktiga" rollspelare.

Aki var ett "intressant formexperiment". Att det hade mer intriger än en omgång Diplomacy och mer konspirationer än hela Illuminati med alla expansioner spelade ingen roll. Det var totalt ointressant, till och med för de mest intrigerande vampyrspelarna. Nånstans så mumlade tanken om att det berodde på att japanska gymnasieskolor inte delar ut skoluniformer i svart lack och läder.

Darwin 2.0, evolutionsskräckscenariet som jag presenterade en gång i tiden, "hade potential". Speciellt om man fick spela en av de där Homo Sapiens Nova - dvs vara en av de där "monstrena". En av de som jag diskuterade med identifierade sig stenhårt med dem - han hade ju minsann varit i Göteborg och kastat sten. Men han insåg inte att det var ett skräckrollspelsscenario. Man fick ju egentligen inte vara Homo Sapiens Nova.

12, det sista konceptet, skulle kunna ses som Illuminati korsat med Jagad korsat med North by Northwest korsat med Enemy of the State. Det finns en konspiration, den var världsomspännande, och då och då var det dags för den att rensa ogräs - exempelvis personer som var konspirationen på spåren eller jobbiga personer som agiterar om fel saker eller bara personer som inte passar in. Det vill säga rollpersonerna. Wee! Det borde ju vara högintressant, eller?

Nä.

För hur kul är det att vara en post i en databas som då och då skräpsamlas lite? För 12 är totalt tvärtom mot alla andra rollspel: man är ingenting, man är en klase korsindexerade filer i Echelons databaser, man är en streckkod i kundregistret. I Cthulhu kunde man i alla fall göra motstånd och hindra att stjärnorna står rätt - i 12 har stjärnorna stått rätt sedan 1945 eller så, och vi är för dumma eller okunniga för att inse det, och när vi inser det så blir vi redundanta.

Med andra ord, man är inte cool i 12. Eller i Aki. Eller i Darwin 2.0. Men man är jefligt cool i Vampire.

 

[Troberg]

Vampyrer, varuvlar, zombies, razider, spöken och demoner är balla. Det är aldrig vardagen.

Måste det ena utesluta det andra. Det var inte en slump att jag citerade Heart of Darkness(Apocalypse Now, det är en vild åktur som ändå fokuserar på skräcken att vara civiliserad människa. Att ha varit med om något så otroligt skrämmande att andra människor står likgiltiga inför det för att de inte orkar se det, något som inte kan beskrivas för att språket inte räcker till. Jag tror att det inte bara är fullt spelbart, det är antagligen inte ens speciellt svårt när man väl hittat formen för det. Däremot tror jag att det är meningslöst att försöka bygga ett spel specifikt för ändamålet, det passar bättre som ett tema i ett annat spel.

 

[Storuggla]

"Aki var ett "intressant formexperiment". Att det hade mer intriger än en omgång Diplomacy och mer konspirationer än hela Illuminati med alla expansioner spelade ingen roll. Det var totalt ointressant, till och med för de mest intrigerande vampyrspelarna. Nånstans så mumlade tanken om att det berodde på att japanska gymnasieskolor inte delar ut skoluniformer i svart lack och läder."

Tja, det står väl inte någonvart exakt hur skoluniformen ser ut i spelet?


Storuggla, skulle glatt spela Aki om han kunde skriva ut och hitta spelare

 

[Krille]

"Det var inte en slump att jag citerade Heart of Darkness(Apocalypse Now, det är en vild åktur som ändå fokuserar på skräcken att vara civiliserad människa."

Which sort of proves the point.

Vad är det balla och coola med Apocalypse Now? Tja, inte faen är det skräcken att vara civiliserad. Det är bara djupt.

Det balla och coola är Valkyrieritten och lukten av napalm i gryningen.

 

[Rising]

vi upprörs en vecka eller så, sedan är vi bara lite milt ogillande och efter några år så kommer vi inte ihåg om det hände på riktigt eller i en film med Bruce Willis.

Ärligt talat, jag tror att stenåldersmännen kände samma känsla. Någon dör i ens närhet och allt man kan göra är att fjärma sig från det hemska och låtsas som att allt är bra. På samma sätt fjärmar vi oss för vårt eget bästa. Antingen genom att säga att ändamålen helgar medlen (tydligt när det gäller vilken sida av Reagan det var man lyfte fram efter hans död) eller genom att helt enkelt istället prata om vem J-Lo ska gifta sig med den här veckan.

Visst, vi har fler medel att distrahera oss med idag, men jag tror också att medkänsla är en lyx som man enbart kan ägna sig åt när man själv har det bra.

Men nåja:

Varför ser man inte mer av den skräcken?

Den har ingen egen dramaturgi. Det är varken suspense eller surprise, det är bara obehagligt. Därför fungerar det väldigt bra som bakgrund eller som fond åt skräckberättelser, men det gör sig inte lika bra som hot i sig. En film som jag tror fångar den känsla du söker efter är "Se7en", där ju själva staden är den största antagonisten. Ingen bryr sig, ingen vill veta något, ingen vill ta något ansvar, ingen känner någon som helst empati. De enda som har någon plan är huvudpersonerna och galningen.

Egentligen är det ju ett liknande scenario som Kult använder. Det poängterades i "Golabs tjänare i Stockholm" att människornas sadism till och med skrämde nefariterna. Det är alltså de empatilösa människorna som är de största fienderna. Nefariterna och rollpersonerna... tja, de är bara två sidor med varsina olika lösningar på problemet. (Det här framkommer tyvärr dåligt i regelboken, dock, man måste läsa Sinkadusartikeln jag pratar om) Kult har däremot en smart vinkel på det du pratar om med den polerade fasaden:

(Det här är något som aldrig brukar dyka upp i Kultdiskussionerna, konstigt nog) Kult arbetar ju nämligen precis lika mycket med någon form av "urbanism" som det gör med kabbala och gnosticism: Alla städer på vår jord har vuxit fram ur den stora urstaden Metropolis, och det var först när de första städerna dök upp som illusionen började rämna. Enligt Kult är det alltså mycket värre i villaområden med vita staket och grönområden än vad det är i brusande ghetton i enorma storstäder. I små byar så kan man alltid stöta ut de element man inte vill veta av, men i en storstad så kan man inte undkomma att uteliggarna kommer ligga på gatorna. I små orter så sker övergrepp bakom lyckta dörrar utan att någon får veta sanningen, medan man i en storstad inte lika lätt kan undkomma skriken från den som blir knivskuren eller våldtagen i lägenheten intill.

Malkuth (vår allierade bland arkonterna) gav ju oss staden (och därmed civilisationen) för att det skulle göra oss upplysta. Kult har alltså en helt annan åsikt om civilisationens roll i skräcken än den du pratat om i ditt inlägg, men ni delar ändå många synpunkter: Många av kults arketyper är sådana som man kan tänka sig har kunskap innifrån om hur pissig världen faktiskt är (papparazzin, muckrakern, poliserna, de kriminella elementen) och ett par av de mörka hemligheterna har inte något med övernaturligheter att göra, utan handlar om just händelser i det förgågna som man inte kan skaka av sig (offer/skyldig till brott, m.m.) Insikt är farligt, men ofrånkomligt för rollpersonerna. Dessutom är insikt nödvändigt för människans frigörelse. Så när allt kommer kring är det ändå något bra.

Men okej, dessa delar av spelet försvinner något bakom alla borderliners, lupider och andra monster...

Jag tror dock att man måste ha någon dramaturgisk skräck också, hur väl man än arbetar med obehagliga bakgrunder. Jamenar: Schindlers list är en film som skildrar väldigt obehagliga saker, men jag blir inte rädd när jag ser den.

 

[Lycan]

Civilisationen är skrämmande, helt klart, jag är med dig där. Den fattiga världen blir fattigare, barn dör i diarrésjukdomar som de inte hade behövt ha, profylaktisk HIV-medicin för havande mödrar blir dyrare, vatten privatiseras, etc etc...

Och ingen bryr sig.

Men att skrämma någon med att världen är hemsk blir svårt. Det är som när Calvin har hicka och ber Hobbes skrämma honom varvid Hobbes räknar upp en massa 'hemska' saker; föroreningar, krig, alienation, usw.

Ångest får man, men man blir inte rädd. För att bli rädd behöver man nog någon mer direkt fara som hotar ens person.

I både vampire och kvlt använder man sig av hela den där världen-är-hemsk-och-alla-är-alienerade-stämningen (tja, fast ännu värre) som bakgrund mot vilken ens _personliga_ superangst avtecknas. Men om man skulle plocka bort alla övernaturligheter och bara köra på verklighetsångest?

Då skulle man utsätta rollpersonerna för verklighetens ondska. Låta dem vara hjälparbetare i Burundi, levande sköldar i ett flyktingläger i Palestina eller människorättskämpar i Colombia. Sedan tvinga på dem världens värsta ondska, bevittna folkmord, sjukdomar, tortyr, våldtäkter eller vad man nu hittar på. Därefter dras rollpersonerna in i en juridisk folkrättsprocess som slutar med att rollpersonernas vittnesmål inte visar sig vara värt ett dugg och storfinanasen och supermakterna får som de vill. Rollpersonerna utmålas som skurkar, terrorister och lögnare i media och deras vänner i problemområdet blir arresterade av gällande regim och ihjältorterade.

Hade kanske varit något?

- Lycan

 

[Troberg]

Bra inlägg och en bra kommentar om Kult. Problemet i Kult som spelare är att man ser aldrig tillräckligt mycket av problemet för att se mer än monster...

Därför fungerar det väldigt bra som bakgrund eller som fond åt skräckberättelser, men det gör sig inte lika bra som hot i sig. (snip) Jag tror dock att man måste ha någon dramaturgisk skräck också, hur väl man än arbetar med obehagliga bakgrunder.

Även om jag i princip håller med dig så vill jag komplettera med följande:

Jag tror också att denna skräck gör sig bäst som bakgrund eller slutpunkt och att den bör kompletteras med annat. Däremot tror jag inte att den behöver kompletteras med just skräck, det kan nog vara minst lika effektivt att komplettera med annat. Se återigen på Heart of Darkness/Apocalypse Now. Det kan vara bra att kontrastera, kör man bara skräck har man alla mentala försvarsverk uppe hela tiden.

 

[Troberg]

Which sort of proves the point.
Vad är det balla och coola med Apocalypse Now? Tja, inte faen är det skräcken att vara civiliserad. Det är bara djupt.
Det balla och coola är Valkyrieritten och lukten av napalm i gryningen.

Min point i så fall. Den kan vara både och, och den är större på grund av det. Utan sista halvtimmen eller så skulle den varit vilken dussinvietnamfilm som helst, utan början skulle man inte fattat slutet. Den har element från båda världarna och är starkare än bitarna var för sig.

 

[Krille]

"Min point i så fall."

Den också. Men min poäng är att den sista halvtimmen må göra helheten hur fantastisk som helst, men den står inte för sig själv. Däremot funkar resten rätt bra självständigt som vilken dussinvietnamfilm som helst.

Och dussinvietnamfilmer är alltid coolare än hur många djupa civilisationskritiska verk som helst.

Så ska du ha med din monsterlösa skräck så måste du ha det i en miljö som är cool - och det förtar ju lite av poängen, eller hur?

 

[Rising]

Bara det inte blir Progressiv Rock

Jag tror också att denna skräck gör sig bäst som bakgrund eller slutpunkt och att den bör kompletteras med annat. Däremot tror jag inte att den behöver kompletteras med just skräck, det kan nog vara minst lika effektivt att komplettera med annat. Se återigen på Heart of Darkness/Apocalypse Now.

Ah, yes, alldeles riktigt. Jag var lite förblindad över att vi befann oss på skräckforumet. Men visst, ett obehagligt drama- eller actionspel med den sortens världsbild som du beskrivit låter jätteintressant.

Det är bara synd att de flesta skräckrollspel dissas för att de jobbar med det som faktiskt är "skräckigt" på riktigt; att vara rädd om sin rollperson och att utsättas för mästerlig, krypande dramaturgi.

Om ett spel är bra på att se till att spelaren gillar sin rollperson; då är spelet tydligen "ytligt" och handlar bara om "coola karaktärer", och om ett spel är bra på att ge spelledaren hjälp med olika former av krypande dramaturgi som passar det fantasifulla medium som rollspelen ändå är (till exempel via monster); ja då är de visst "overkliga" och "infantila".

Liksom, istället ska man tydligen spela så tråkigt och enformigt som möjligt, och först när spelomgången är över så skall man kunna säga "ja, vad hemskt det verkade vara för rollpersonerna" fastän man inte kännt något som spelare. Allt detta bara för att man är så paniskt livrädd för att man någon gång skulle rycka till i spelarsoffan medan man spelade ett spel som har tuffa illustrationer i regelboken och som tilltalas av många unga spelare. Det verkar vara så oerhört mycket status inblandat i skräckrollspelsdelen av hobbyn; på inget annat forum snackas det så mycket skit och namedroppas så mycket (fullständigt i onödan). Att ha roligt åt ett spel som delvis riktar sig till ungdomar, det går bra, men att tycka att ett ungdomsspel är läskigt, det är tydligen det mest förbjudna som finns.

Egentligen är det nog ingen som gillar varken systemlös skräck eller CoC. Det är som progressiv rock. Däremot är alla livrädda för att någon gång ertappas med att tycka att riktig skräck (sådant som ungdomar kan uppskatta) är engagerande.

Riktig skräck är som aktuell popmusik. Det är ju självklart bäst egentligen, men alla viktigpettrar är för upptagna med att vara förnäma för att visa att de gillar det. Liksom, nåde den som ertappas med en clanbook i bokhyllan... Nåååde den...

Jag hoppas att jag bara är paranoid (och så överdriver jag ju litet), men det känns faktiskt som om de flesta diskussioner på skräckforumet är sprungna ur behovet att visa att man minsann inte är töntig, utan att man faktiskt spelar på ett mycket sofistikerat sätt som berättigar att man stundtals sitter och skruvar på sig medan man spelar.

/Rising
som gillar systemlös skräck

 

[Troberg]

Så ska du ha med din monsterlösa skräck så måste du ha det i en miljö som är cool - och det förtar ju lite av poängen, eller hur?

Nej, inte mer än att man måste ha bromsar på en dragster. Vissa saker måste finnas där för att det ska funka, även om de inte är centrala för konceptet.

 

[Krille]

Bara det inte blir Absolute Music 26

"Allt detta bara för att man är så paniskt livrädd för att man någon gång skulle rycka till i spelarsoffan medan man spelade ett spel som har tuffa illustrationer i regelboken och som tilltalas av många unga spelare."

Jag skulle älska att rycka till i spelarsoffan. Sen skiter jag högaktningsfullt i om illustrationerna är tuffa eller målgruppen hälften så gammal som jag.

"Riktig skräck är som aktuell popmusik. Det är ju självklart bäst egentligen, men alla viktigpettrar är för upptagna med att vara förnäma för att visa att de gillar det. Liksom, nåde den som ertappas med en clanbook i bokhyllan... Nåååde den..."

Här trodde jag att det var tvärtom - clanbooks är som aktuell popmusik. Den kan vara bra, men den är de facto mer sprunget ur behovet av att tillfredsställa dem som vill ha splatbooks än att göra bra böcker. Om de dessutom råkar vara bra så är det mest en olyckshändelse.

Resten håller jag nog oreserverat med om.

 

[walium]

Halta Lottas krog

Inlägget osar en hel del missförstådd konstnär, men det är inte vad jag tänker fokusera min kritik på.

Jag vet väldigt lite om de rollspel som du pratar om men tycker ändå att dina exempel haltar lite. Om vi börjar med Aki så är det ett rollspel som jag troligtvis aldrig kommer att spela. Och det beror inte på avsaknaden av lack och läder utan snarare på att jag inte kan identifiera mig ett endaste dugg med japanska skolflickor och deras eventuella "intriger". Varför inte åtminstone låta det utspela sig på en svensk skola? Det låter faktiskt som om du tycker ideén är skitball men beklagar dig för att de flesta andra inte gör det och detta måste naturligtvis bero på att de bara spelar coola och balla rollspel (Underförstått; att det inte har någon smak utan bara är mainstreamhoror.). Är det verkligen så överraskande egentligen?

Darwin minns jag väldigt lite av så det har jag inga invändningar mot.

När det gäller 12 så kan man fråga sig hur pass trovärdiga och skrämmande världsomspännande konspirationer faktiskt är. Risken är stor att rollpersonerna förlorar all spelglädje så fort de inser hur lite de faktiskt kan göra. Dessutom så kommer de sannolikt att bli mosade i tusen små bitar så fort de så mycket som anar hur det ligger till.

Jag tror att det finns enskilda personer, institutioner och företag med väldigt mycket inflytande. Men jag tror inte på att det finns en världsomspännande überkonspiration som styr världen bakom kulisserna. Att enskilda dumskallar kan sitta med fingret på knappen känns ändå mer skrämmande än att världens skarpaste hjärnor styrt oss i hemlighet sedan medeltiden. Dessutom blir stora organisationer opersonliga, långsamma och anonyma. Vem tror verkligen att frimurarna styr världen (Och kom nu inte med att det är precis vad de vill att vi ska tro. )? Då blir jag mer rädd när jag hör hur utåt mäktiga nationer lägger ner all sin tid på inbördes käbbel och misstänksamhet eller startar krig i syfte att vinna röster.

 

[walium]

Tja, hur många nutidsrollspel finns det egentligen överhuvudtaget som handlar om vår egen verklighet med all dens skit och tragik? Det som finns brukar oftast vara av typen "som vår verklighet men med en twist" som brukar vara så pass omfattande att det inte är särskilt mycket av det ursprungliga som blir kvar. Dessutom är smygande, psykologisk skräck bra mycket svårare att både spela och spelleda.

Vi människor har dessutom en tendens att bli toleranta och avtrubbade. Vi orkar och vill inte gå runt och vara rädda för eller äcklade av de rådande samhällsförhållandena. Då väljer vi istället att till största delen strunta i dem.

Sedan skulle den typ av skräck du nämner lätt kunna få en politisk aspekt som inte alla skulle acceptera eller sympatisera med. Och det skulle inte precis bidra med att sätta fokus på den verkliga skräcken.

Men, visst har du rätt. Det går säkert att bygga åtminstone en kampanj på dina funderingar. Rycka upp några bekväma förortsmänniskor ur deras slummer och skicka dem till ett flyktingläger, en krigszon eller en slum.

 

[Rising]

Re: Bara det inte blir Absolute Music 26

Här trodde jag att det var tvärtom - clanbooks är som aktuell popmusik. Den kan vara bra, men den är de facto mer sprunget ur behovet av att tillfredsställa dem som vill ha splatbooks än att göra bra böcker.

Ja, jag vet inte riktigt vad jag tycker, faktiskt. Du har ju givetvis rätt och precis som med storstadssamurajen så avskyr jag honom just för att han är så publikinsmickrande på ett sätt som jag tycker är töntigt och som fjärmar från skräck.

...men samtidigt så har jag spelat många sessioner där jag har varit genuint rädd för att min kära Ravnosvampyr ska dö bara för att jag tyckt så mycket om honom (samtidigt som jag måste erkänna att han faktiskt varit rätt ball och skulle platsa utmärkt i ett actionäventyr också). Jag skulle visserligen kunna säga att Ravnosvampyrerna jag spelat som har varit väldigt extroverta karaktärer och därför enkla att agera med, samtidigt som storstadssamurajen är tyst, cool, kallsinnig och med ett pokerface som lämpar sig ytterst dåligt för skräck, men samtidigt så måste jag erkänna att det inte är helt enkelt att avgöra var linjen går mellan det bra och det platta.

Alltså; vad är bra, enkel popmusik och vad är billigt skräp?

Det kan låta som en meningslös sak att hålla på och älta om, men idag är det ju så enögt att det bara handlar om att spela så lågmält, vuxet och sofistikerat som möjligt. Idag har jag letat efter en av mina första inlägg på skräckforumet; såsom jag kom ihåg det var det någon lirare som skrivit ett äventyr om en nefarit som anlände till ett fartyg (eller en oljerigg, jag kommer inte riktigt ihåg) och där folk började dö, en efter en. Mitt svar till honom var i stort sett att han inte hade fattat någonting och att Kultäventyr skall handla om vansinne, mörka hemligheter och att bryta igenom illusionen, och inte löjliga seriemord.

Nu har jag inte hittat det där inlägget, men i vilket fall som helst så tycker jag att det är ett stort problem att sådana skitstövelfasoner inte anses vara särskilt anmärkningsvärda. Jag menar; inom actionrollspelen så finns det en utbredd front som säger att "rollspel ska vara roligt!" så fort någon börjar malla sig och se ner på alla andra, men när det sker på skräckforumet (jag har skrivit många malliga inlägg på det här forumet, och de får mig att framstå som en 24-karats fårskalle) så är det ingen som ens rycker på axlarna åt det.

Så i slutändan tror jag ändå att man kan tjäna mycket på att ändra perspektiv i skräckdiskussionerna. Man borde inte ställa frågan "hur kan jag överge löjliga investigatorskräcksessioner för att lära mig spela dramaskräcksessioner som de stora pojkarna?" utan istället bara fråga "hur skriver man bäst äventyr för investigatorskräck?" Om någon då börjar larva sig och säga att investigatorskräck bara är blaha-blaha i jämförelse med spelsessioner där rollpersonerna är offer och alldeles alldagliga, oförståendes personer som dras in i händelser som aldrig lämnar det vansinne som ryms inom vardaglighetens gräns, osv, då ignorerar man helt enkelt honom. Vi måste alla sluta imponeras av fåfänga dumskallar som exempelvis jag själv.

Jag ser gärna en diskussion om hur man bäst gör en skräckrollspelsarketyp både häftig och passande för skräcksessioner samtidigt. I en sådan tråd kommer inga snofsare kunna bidra med något relevant.

 

[Troberg]

Sedan skulle den typ av skräck du nämner lätt kunna få en politisk aspekt som inte alla skulle acceptera eller sympatisera med. Och det skulle inte precis bidra med att sätta fokus på den verkliga skräcken.

Det är ett spel. Man kan stacka förutsättningarna så att det inte blir ett problem. Är man nervös kan man köra i en helt annan värld.

Men, visst har du rätt. Det går säkert att bygga åtminstone en kampanj på dina funderingar. Rycka upp några bekväma förortsmänniskor ur deras slummer och skicka dem till ett flyktingläger, en krigszon eller en slum.

Nja, det jag siktar på är nog lite att trubba av spelarna och sedan sätta dem i en situation där allt kommer tillbaka och de måste hantera det. Vi får se, än så länge kastar jag bara upp ideer i luften och ser vilka som lyfter och vilka som landar som en pannkaka.

Dessutom är smygande, psykologisk skräck bra mycket svårare att både spela och spelleda.

Är den det eller har vi bara inte hittat formerna för det, inte hittat modellen som funkar?

 

[Krille]

Emmerdale: The Eternal

"Om vi börjar med Aki så är det ett rollspel som jag troligtvis aldrig kommer att spela. Och det beror inte på avsaknaden av lack och läder utan snarare på att jag inte kan identifiera mig ett endaste dugg med japanska skolflickor och deras eventuella "intriger". Varför inte åtminstone låta det utspela sig på en svensk skola?"

Tja, varför inte? Trots allt så växte Aki fram ur ett försök att göra ett Hem till Gården-rollspel. Det är samma mekanism, och det enda som egentligen skiljer är ett par rader i början som säger att rollpersonerna är helt normala tonåringar i en helt normal japansk gymnasieskola i en helt normal japansk förort. Byt ut det där mot helt normala engelska bönder i en helt normal engelsk by, eller mot helt normala svenska tonåringar i en helt normal gymnasieskola i en helt normal svensk stad, eller mot helt normala kvinnliga fångar i ett helt normalt fängelse, eller mot helt normala rederiägare i ett helt normalt stockholmsbaserat rederi, eller mot helt normala amerikanska oljebaroner i en helt normal texansk storstad, eller...

... well, till och med du borde förstå piken vid det här laget.

 

[Selly]

Re: Emmerdale: The Eternal

"Det var totalt ointressant, till och med för de mest intrigerande vampyrspelarna. (...) det enda som egentligen skiljer är ett par rader i början (...)"

Det kan inte vara så att det är det som gör det ointressant då? Att det i princip handlar om ett regelverk vars världsbeskrivning består av just "ett par rader"? Visst, det är ett dogmaspel, men likväl. Frågade du nånsin de där inbitna Vampire-spelarna om vad det var som gjorde det hela ointressant, eller har du bara utgått ifrån att det måste bero på att de ville spela iskalla coolingar? Jag behöver väl knappast påpeka att jag inte håller med om din kategorisering...och det borde väl "till och med du" ha förstått vid det här laget... ¬_¬