Beträffande sociala kontrakt så tycker jag inte vikten av det är begränsad till skräckrollspel. Det måste vara få hobbies där sociala kontrakt är så viktiga som i rollspel. Oavsett genre är det gemensamma ansvaret för spelet helt grundläggande.
När det sen gäller triggers i skräckrollspel tycker jag inte att det har särskilt mycket att göra med vilka saker man är rädd för i verkliga livet. Om jag funderar på vilka saker jag är rädd för i verkliga livet (som väl är inträffar de inte så ofta) och hur de skulle fungera i rollspel så är nog svaret nej; det här skrämmer mig inte. Till exempel:
Otäckt i verkligheten: Något hotar mina barn. I rollspel: Den typen av relation man har till sina barn är oerhört svår att försöka efterlikna i rollspel. För att en relation i rollspel verkligen ska kännas stark för spelaren krävs ofta ett mer jämbördigt förhållande i relationen rollperson-SLP där man gör saker ihop, hjälper varandra, delar mål etc. Ett ”ta-hand-om-förhållande”, som ju kan sägas vara fallet med barn är svårare att skapa i rollspel.
Otäckt i verkligheten: Trafiksituationer där jag tappar kontrollen, typ bilen halkar på isen eller nu trillar jag av cykeln och det kommer bli en jäkla smäll. I rollspel: Jag misslyckades visst med färdighetsslaget för Köra. Inte särskilt skräckigt.
Otäckt i verkligheten: Någon på stan ska plötsligt oprovocerat bråka med mig, råna mig etc. I rollspel: En ganska mainstream rollspelsutmaning som är vanligare i tex fantasy än skräck.
Det som jag tycker brukar krävas för skräck är att man verkligen tycker om sin rollperson och får en känsla för den. För att komma dit behöver man dels få skapa den på ett sätt som man gillar och sen, framförallt, få spela den i situationer där man får bekanta sig med den – utöva rollpersonens hobbys, träffa vänner och bekanta, hamna i intressanta situationer där man lär känna sin moral och sin personlighet. Sen måste man få göra aktiva val som gör att när man väl hamnar i otäcka situationer så är det det egna agerandet som lett dit. När man känner att man själv satt sig i en situation där man tappat kontrollen, då blir det läskigt. Det är betydligt viktigare än hur stort hotet initialt är. Tycker för egen del det är påtagligt hur spelledare jag haft genom åren ofta misslyckats kapitalt när de tagit i för kung och fosterland med monster som bara dyker utan att jag vet varför. När de däremot hittat små, vardagliga saker som visar att något inte stämmer, att något bryter mönstret lite sådär i förbifarten – då har de kunnat skapa skräckstämning utan att visa ens en fickkniv eller blodsdroppe. Som spelare söker man ofta efter att få kontroll på läget och när det då kommer små störningar som man försöker bemästra, men inte riktigt fattar rätt beslut, då tappar man kontrollen och vill alltmer desperat återta den.
Den absolut mest skräckinjagande situation jag upplevt i rollspel inbegrep just ovanstående. Vi spelade Vampire och sättet att spela och hantera rollpersonerna på fick allt annat tidigare rollspelande att framstå som Drakborgen i jämförelse. Våra rollpersoner hade fått korn på några typer som hade skumma saker för sig. Vi valde att göra ett våldsamt överfall ur bakhåll. Ganska snart märker vi att våra motståndare är tuffare än vi trodde. Det här håller på att gå åt skogen. Jag väljer att fly och lämna de andra två i gänget i sticket (en av dem redan sänkt och en skadad). Spelledaren delar då upp gruppen så jag inte vet hur det går för de andra och de inte vet vad jag gör. Jag hämtar förstärkning och kommer tillbaka till platsen efter någon timme (i spelvärlden). Tänker att mina kamrater antingen är fångar eller döda och är beredd på att möta en fiende som ligger i bakhåll. Men istället möts jag av de andra rollpersonerna. Hur kan de ha klarat sig? De var väl chanslösa så som läget var? De säger inte så mycket men jag känner att något är fel. Det måste finnas en hake. Så plötsligt anfaller en dem mig (styrd av den mäktige typ vi dumt nog överfallit) och endast tack vare att jag lyckades leja med mig en tillräckligt bra medhjälpare överlever jag. En stund senare anfaller den andre och även nu ligger jag riktigt pyrt till och klarar mig endast pga medhjälparen. Det var otäckt å det grövsta för här var det till slut inte bara jag som inte längre hade kontroll utan i det andra skedet även spelledaren som frånsagt sig kontrollen. Plötsligt var det andra spelare som gjorde allt för att dräpa mig och spelledarens enda påverkan på spelet var via den medhjälpare som jag hade lejt. När situationen sedan var löst – de två rollpersoner som påverkats var sig själva igen – frågade medhjälparen om han kunde lämna oss. ”Visst” sa vi, det kändes ju lite jobbigt att vi klantat oss så och att han tvingats ut för att rädda livet på oss – kändes bra att han gick så slapp man stå och skämmas... Så snart han gått hör vi ljudet av hur det kommer folk till platsen. I efterdyningarna av chocken innan har vi inte tänkt oss och för – vi är kvar på brottsplatsen och nu utan den tuffe medhjälpare som jag lejde innan. Helvete, varför stannade vi kvar på egen hand? Det tog riktigt lång tid innan nerverna var på plats igen…
För att beskriva ovanstående teoretiskt kan man säga att det innehöll:
- Rollperson som jag verkligen gillade och hade fått möjlighet att bekanta mig med på ett bra sätt.
- Aktivt val som var misslyckat. (attacken)
- Aktivt val som var hyfsat men chansartat. (åka tillbaka till platsen med förstärkning)
- Tappat kontrollen, dels för egen del men dels frånsäger sig spelledaren kontrollen (de andra rollpersonerna som nu attackerade mig)
- Aktivt val som var obetänksamt (låta vår förstärkning lämna oss).
