Den nakna klunsen:
"Ett William S. Burroughs rollspel... Snälla gör ett åt mig..."
Jag skulle faktiskt också vilja ha ett sådant, men varje gång jag försöker börja göra ett så blir det antingen Kult, Fight Club, Cheech and Chong eller Opus i Utgård av det hela.
Hur tycker du själv att det skulle fungera?
Jag tycker personligen att det vore lika svårt att göra ett Den Nakna Lunchen-rollspel som det vore att göra ett Alice i Underlandet-rollspel, av dessa orsaker:
- I dessa böcker förutsätts det att innehållet hela tiden är något nytt och främmande, vilket gör att man inte riktigt kan skriva en riktig världsbeskrivning som kan användas i mer än ett äventyr. Underlandet måste alltid omkullkasta den världsbild som Alice har, och persongalleriet i Den Nakna Lunchen får aldrig tas för given eller tillhöra det förväntade.
- I båda böcker så handlar allt hela tiden om kontrasten mellan det vanliga och det ovanliga. I Alice i Underlandet händer det bara en enda gång att två fantasifoster agerar mot varandra istället för att (som vanligt) agera tillsammans i enighet mot Alice, och det är när katten busar med drottningen. Det är den enda handlingen som inte kräver att Alice närvarar, men i slutändan så är det ändå Alice som får ta konsekvensen av kattens narrande, så man kan ju säga att hon är huvudpersonen i alla fall. På samma sätt så är det konstiga i Den Nakna Lunchen alltid beroende av det "vanliga" runtomkring. Det enda som är övernaturligt i historien om Bradley the Buyer är Bradley själv, historien kräver att alla runt honom måste vara någorlunda "vanliga" och reagera på hans ovanlighet. Därför skulle ett rollspel inte alls fungera om spelarna själva skulle gestalta karaktärer som Bradley och sedan agera mot varandra. Stämningen skulle bli något annat på en gång, på samma sätt som det skulle bli något annat om man spelade i Underlandet utan Alice.
- I båda dessa böcker är budskapet alltid huvudpersonen. När Alice möter Humpty Dumpty så domineras dialogen totalt av Humpty Dumptys egensinniga ifrågasättande av vår mest självklara norm; språket. Humpty Dumpty har ingen egen personlighet och ingen annan funktion att fylla än just detta. Därför kan man inte använda honom på ett vettigt sätt i ett rollspel, för han är ju redan "urladdad" i och med det som sagts åt Alice. Det är inte som i Sagan om Ringen där det målas upp en värld som man kan drömma sig in i, utan världen i Underlandet slutar bortom det som Alice själv upplever. I Den Nakna Lunchen så är det samma sak. De politiska grupperna såsom the Facultist och the Divisionists är rätt omöjliga att föreställa sig som riktiga politiska grupper, utan de är blott symboler som gör precis vad de måste göra i berättelsen för att deras budskap skall gå fram. Det här gör det väldigt svårt för en spelledare att försöka använda Burroughs universum till något annat än vad Burroughs själv använde det till.
---
Jag misstänker därför att om man skall göra ett Naked Lunch-rollspel så måste man först dekonstruera boken och hitta själva grundstrukturen, och därefter bygga ett löst skelett med alla olika kategorier som Burroughs måste ha velat skriva om; beroende, förtryck, desillusionism, osv, och därefter skriva ett rollspel som måste se ut ungefär som lösa anteckningar till en ännu oskriven roman av Burroughs.
Lösa anteckningar som bara väntar på att få liv och bli något konkret. Istället för att man skall skriva direkt om Dr.Benway så skulle man alltså skriva om allt som en spelledare skulle behöva för att själv hitta på Dr.Benway. Eller någon annan karaktär, det är inte ytan som är det viktiga.
Spelledaren får alltså gå igenom dessa lösa anteckningar och själv göra det slutgiltiga arbetet med att hitta på själva "grejerna" som skall bygga upp äventyret. Rollspelet blir bara en inspirerande spark i ändan som föreslår en massa olika riktningar åt en att styra äventyret.
Det vore en lösning på det sista problemet, men jag vet inte hur man skall göra med rollpersonerna. Skall de gestalta "vanliga" människor medan spelledaren får ta hand om det absurda och det onaturliga, eller vill man själv axla rollen som förvridna karikatyrer och låta spelledaren få vara den "normala" omvärlden?
Hmm, klurigt.
/Rising