Det som jag tycker är svårt med kombinationen DnD och skräck är att regelmassan inte alltid fungerar optimalt med vad man vill uppnå i ett skräckspel: att skrämma spelarna eller åstadkomma en kuslig stämning. Ravenloft (ett underbart äventyr!) men lider lite av att vara matiné-aktigt snarare än "skräck". DnD är så fokuserat på att spelarna ska tänka wargames och taktiskt så när ett läskigt monster väl dyker upp omvandlas hela situationen till gejmistiska beräkningar, vilket jag tycker förtar ambitionen med skräck.
Jag förstår det som att DnD-spelaren lägger så stor vikt vid att fatta smarta beslut utifrån reglerna att ”det skräckiga” i spelet aldrig blir relevant. ”Jaha..” tänker spelarna när du beskriver en mardrömslik plats med odöda som kravlar sig mot rp ”…vem ska ställa sig längst fram? Och om det där är en mumie ska magic-usern förstås kasta Fireball i stället för Melf’s Acid Arrow…”
Det betyder inte att det inte går att spela/skriva skräckäventyr till DnD, men att författaren måste ha koll på att DnD-spelaren ofta har förväntningar om att få spela gejmistiskt, och att skräck kanske upplevs ”bäst” på andra sätt.
När vi började spela Kingmaker [kort beskrivning: rp ska utforska massa hexar och till slut få starta ett eget kungarike] till Pathfinder så hittade jag på en encounter med två syskon (9-12-årsåldern) som kom från ett krigshärjat område bredvid (Pitax). De berättade för rp om att deras föräldrar var döda, att de hade flytt barbarerna i Pitax och att det tvungna att hålla sig på flykt. Jag bredde på med att beskriva hur smutsiga, vanvårdade och förvildade barnen var. Spelarnas reaktion var att föra barnen de till närmaste stad och hjälpa dem. Men min tanke med barnen var att de hade blivit galna av sina upplevelser och numera fungerade som små sadistiska kannibaler som överlevde genom att mörda sina välgörarare vart de än kom. De hade tappat all empatisk förmåga förutom till varandra
Det fungerade rätt bra tyckte jag, och inledningvis kunde en dialog mellan barnen och rp se ut så här.
”Jaha, så ni är på flykt undan barbarerna?”
”Ja, och vi är hungriga för vi har ingen mat”
”Nä det förstår vi [rp ger rations till barnen och känner sig präktiga], men hur har ni överlevt hittills då?”
”Det var jättesvårt för han mjölnaren han ville inte ge oss mat och hans fru blev jättearg på oss”
”Jaha, varför då då?”
”Inte först men sen blev hon jättearg”
”Vad hände då?”
”Vi ville ha mat och då fick vi inte det och sen blev hon jättearg så vi var tvungna att fly därifrån. Vi vet inte vad vi ska göra och det finns massa läskiga monster överallt och vi vill inte dö...”
osv
(Vad som egentligen hände var att barnen dödade mjölnaren och därefter hans fru, men det berättade jag bara i små portioner över tid)
Jag passade också på att berätta små detaljer som hur barnen inte hade några synliga ägodelar, men hur pojken dolde en bred kniv som han på kvällarna vid läggdags satt och lekte med när han trodde att ingen såg. Han slickade på knivbladet, sjöng konstiga ord som inte hängde ihop och skrattade för sig själv mm. Blev han påkommen förnekade han allt och tog rp ifrån honom kniven (han protesterade vilt och menade att han behövde försvara sig mot det vilda) så försökte han ta den tillbaka. Andra detaljer kunde vara att de sa ordet ”korv” tll varandra i tid och otid.
Så fort spelarna började förstå att det var något skumt med barnen såg jag till att bre jag på ordentligt. Barnen uppträdde allt mer oförutsägbart och såg till att i alla möjliga och omöjliga situationer berätta om sina bestialiska dåd: detaljer om hur tarmar såg ut som roliga korvar, hur förvånade folk såg ut om man smög sig på de på natten och skar halsen av dem mm.
Det blev uppenbart för spelarna att de mer eller mindre hade adopterat två psychon och nu var på väg hem till byn och nu började spelarna få panik. Mycket roligt. En av spelarna tyckte att de skulle ha ihjäl de här förvildade galningarna [rp var CN och menade att barnen var omöjliga att hela] medan de andra hoppades på att kunna hjälpa dem (sidospår: vad tråkig hela den här encountern hade blivit om det fanns en spell som enkelt återställde barnens psyke?!). Väl framme i byn ”förvandlades” barnen tillbaka till sina roller av hjälplösa, föräldralösa stackare. Det här skapade en synnerligen intressant stämning då byborna förstås ville hjälpa barnen medan rollpersonerna yrkade på att de skulle låsas in mm. Spelarna var duktigt stressade och frammanade den ena mardrömslika situationen efter den andra när de insåg att barnen kanske skulle slippa ut under nätterna och döda folk till höger och vänster bara för att på dagarna spela rolerna av ”stackars flyktingar utan några släktingar i livet”.
Allt det här samtidigt som rp hade sina ordinarie uppdrag och stötte på monster mm i vildmarken.
