En fråga jag ofta återkommer är hur stor roll slumpen skall få spela i ett regelsystem. Mer konkret:
- Hur stor chans skall en normal utövare av en verksamhet ha att lyckas under normala omständigheter? Hur ofta under svårare omständigheter?
- Hur stor chans skall en person ha att besegra en motståndare som är väsentligt bättre än honom själv?
Jag bryr mig inte särskilt mycket om realism här, utan fokus ligger på vad spelare uppfattar som rimligt och - framför allt - kul. Det är ju inte särkilt roligt att förlora mot uselt motstånd, men inte heller att inte själv ha en chans mot bra motstånd. Frågan är bara hur stora dessa chanser skall vara för att vara stimulerande.
"Dikena" här är att bra kompetens allt för ofta vinner (vi kan kalla diket för determinism: det är i princip givet vad som skall ske redan innan slaget), samt att bra kompetens inte vinner tillräckligt ofta (detta dike kan vi kalla slump: det är mest en fråga om lotteri vem som vinner). Var ligger den vettiga balansen mellan dessa diken? Kort och gott: vad är lagom?
- Hur stor chans skall en normal utövare av en verksamhet ha att lyckas under normala omständigheter? Hur ofta under svårare omständigheter?
- Hur stor chans skall en person ha att besegra en motståndare som är väsentligt bättre än honom själv?
Jag bryr mig inte särskilt mycket om realism här, utan fokus ligger på vad spelare uppfattar som rimligt och - framför allt - kul. Det är ju inte särkilt roligt att förlora mot uselt motstånd, men inte heller att inte själv ha en chans mot bra motstånd. Frågan är bara hur stora dessa chanser skall vara för att vara stimulerande.
"Dikena" här är att bra kompetens allt för ofta vinner (vi kan kalla diket för determinism: det är i princip givet vad som skall ske redan innan slaget), samt att bra kompetens inte vinner tillräckligt ofta (detta dike kan vi kalla slump: det är mest en fråga om lotteri vem som vinner). Var ligger den vettiga balansen mellan dessa diken? Kort och gott: vad är lagom?