Olle Linge
Snigel
Efter mycket om och men har det till sist blivit dags för omröstning i min andra bildutmaning (länk till första utmaningen). Originalinlägget om utmaningen kan läsas här, men i korthet handlar det om att beskriva bilden (se inlägget) på valfritt sätt, men med max 300 ord. Tre bidrag har kommit in och de presenteras nedan. Författarnas namn kommer att publiceras så snart omröstningen en klar, vilket är nästa söndag (7:e oktober). Trevlig läsning och må bästa bidrag vinna!
---
Bidrag A - Martin Bunjan
”Jag jobbar med TV. Bildproducent. Hackar ned timmar inspelat material, till 30-sekundersinslag. Förädlar och vaskar fram de där mediala guldkornen du inte ens upptäcker. Oftast jävligt tillfredsställande även om det kräver en del.”
”Oftast?”
”Ja, stressigt som fan. Deadlines. Just nu är det sport. Vi håller på med alpina världscupen i Grenoble. Koskällor och hundradelar eller… mest jävligt kallt.”
”Berätta varför du kommit hit Martin.”
”Jag får aldrig sova. Jag är bara så satans trött… Dr. Wersloskij och det håller inte.”
”Har du svårt att somna eller svårt att somna om?”
”Varken eller. Jag… problemet är att jag vaknar så många gånger.”
”Jaha… ja lever man ett stressigt liv så är det ju inte alls ovanligt att det återspeglar sig -”
”… nej, alltså, jag vaknar på grund av drömmarna.”
”Jaså? Vadå för drömmar Martin? Minns du?”
”Nej… det är det som är problemet. Bara väldigt vagt… jag är i skogen eller iallafall en massa träd och dimman är så tät att jag knappt kan se var jag går, än mindre var jag är…”
”Är det alltid samma dröm Martin, vet du det?”
”Jag tror det. Kan du hjälpa mig?”
”Minns du fler detaljer? Någoting, vad som helst?”
”Alltså…nej men jag har försökt att göra allt för att minnas och det verkar omöjligt… Nej! Inte nu… narkolepsi är så helv –”
… och där är klockan igen. Tornar upp sig, nej växer upp ur den fuktiga jorden och dimman som en korpulent preussisk infanterist. Inuti, ett perfekt urverk. Alla kugghjul och fjädrar, skruvar och vajrar i total harmoni. Exakt. Ofrånkomlig. Kompromisslös. Kuggar flätas samman, fjädrar spänns och jag förlorar mig i den Fullkomliga mekaniken. Alla små ljud, klick, tick, en symfoni vars rytm dirigeras av pendeln någonstans där uppe. Min utsträckta hand och fingertopparna nuddar oljad metall. Inte vakna. Inte…
Bidrag B
Andre urverksgenetiker Attikus Hrood konsulterade sin kalibreringskalender noggrant innan han tog fram en liten sekatör och kapade en tand från ett litet kugghjul på urverksträdet. Den rangliga stegen darrade så under honom att hans assistent ropade upp och undrade hur det var fatt. Det var inte svindelkänslan som fick Attikus ben att darra under honom, trots att han befann sig nästan tio meter över ljungheden. Det som fick hans ben att darra var känslan av fullbordan. Det här urverksträdet var resultatet av hundratals generationers selektiv avel. Urverksgenetiker hade före honom, sedan tidernas begynnelse, korsbefruktat de mest lovande exemplaren, testat, mätt, ympat och med arkan urverksmagi gått in i själva trädets själ och slitit ut de delar som inte passade, allt med syfte att skapa det perfekta exemplaret -- det som just nu stod framför honom. Ett snitt med sekatören kortade en av de gungande pendlarna till önskad längd. Attikus började den mödosamma klättringen nedför stegen. Hans kropp var gammal och han kände höstens kyla ända in i sina tunna lemmar. Hans enda önskan nu var att han skulle få leva till våren, då trädet kommer att öppnas, dess klocka kommer att ringa med det sanna ljudet från skapelsens gryning, och allt kommer att fullbordas.
Bidrag C - Var tar tiden vägen?
Min tid har snart runnit ut och innan den flytt för gott vill jag nedteckna en berättelse om mitt fynd. Alltsedan jag var ung har jag ställt en fråga som för andra kan tyckas banal, men som blivit målet med mitt livslånga sökande: Var tar tiden vägen egentligen? Ibland handlar det om några futtiga minuter som obemärkt försvinner bort, men ibland kan hela eftermiddagar gå förlorade utan att de tycks sätta något spår i världen. Var och en för sig är dessa små stölder oskyldiga, men när jag systematiskt började notera dem, kände jag snart att jag var något stort på spåren. Våra liv läcker tid, den sipprar ut mellan fogarna och tickar bort, men var tar den vägen?
När jag så nu till sist funnit det enorma urverket i vildmarken, hundratals kilometer från civilisationen, är jag övertygad om att jag hittat problemets ursprung: All tid ute i världen som rinner iväg samlas till floder som sakta men säkert letar sig hit. Varje sekund som tappas bort, vrider en kugge i urverkets mekanik och rörelsen fortplantar sig genom uret, till gradvis större kuggar vars rörelser är långsamma likt kontinenters. Längst upp på toppen finns en enorm fjäder som långsamt spänns. Inte ens munkarna som polerar urets silverskimrande ytor vet vad som händer när klockan ringer; själv kan jag bara sitta här och begrunda, känna hur mina sista minuter rinner iväg, hur kuggarna långsamt vrider sig och hur den uråldriga kraften i fjädern till slut urladdas och…
---
Då återstår bara att rösta på det alternativ ni tycker är bäst:
---
Bidrag A - Martin Bunjan
”Jag jobbar med TV. Bildproducent. Hackar ned timmar inspelat material, till 30-sekundersinslag. Förädlar och vaskar fram de där mediala guldkornen du inte ens upptäcker. Oftast jävligt tillfredsställande även om det kräver en del.”
”Oftast?”
”Ja, stressigt som fan. Deadlines. Just nu är det sport. Vi håller på med alpina världscupen i Grenoble. Koskällor och hundradelar eller… mest jävligt kallt.”
”Berätta varför du kommit hit Martin.”
”Jag får aldrig sova. Jag är bara så satans trött… Dr. Wersloskij och det håller inte.”
”Har du svårt att somna eller svårt att somna om?”
”Varken eller. Jag… problemet är att jag vaknar så många gånger.”
”Jaha… ja lever man ett stressigt liv så är det ju inte alls ovanligt att det återspeglar sig -”
”… nej, alltså, jag vaknar på grund av drömmarna.”
”Jaså? Vadå för drömmar Martin? Minns du?”
”Nej… det är det som är problemet. Bara väldigt vagt… jag är i skogen eller iallafall en massa träd och dimman är så tät att jag knappt kan se var jag går, än mindre var jag är…”
”Är det alltid samma dröm Martin, vet du det?”
”Jag tror det. Kan du hjälpa mig?”
”Minns du fler detaljer? Någoting, vad som helst?”
”Alltså…nej men jag har försökt att göra allt för att minnas och det verkar omöjligt… Nej! Inte nu… narkolepsi är så helv –”
… och där är klockan igen. Tornar upp sig, nej växer upp ur den fuktiga jorden och dimman som en korpulent preussisk infanterist. Inuti, ett perfekt urverk. Alla kugghjul och fjädrar, skruvar och vajrar i total harmoni. Exakt. Ofrånkomlig. Kompromisslös. Kuggar flätas samman, fjädrar spänns och jag förlorar mig i den Fullkomliga mekaniken. Alla små ljud, klick, tick, en symfoni vars rytm dirigeras av pendeln någonstans där uppe. Min utsträckta hand och fingertopparna nuddar oljad metall. Inte vakna. Inte…
Bidrag B
Andre urverksgenetiker Attikus Hrood konsulterade sin kalibreringskalender noggrant innan han tog fram en liten sekatör och kapade en tand från ett litet kugghjul på urverksträdet. Den rangliga stegen darrade så under honom att hans assistent ropade upp och undrade hur det var fatt. Det var inte svindelkänslan som fick Attikus ben att darra under honom, trots att han befann sig nästan tio meter över ljungheden. Det som fick hans ben att darra var känslan av fullbordan. Det här urverksträdet var resultatet av hundratals generationers selektiv avel. Urverksgenetiker hade före honom, sedan tidernas begynnelse, korsbefruktat de mest lovande exemplaren, testat, mätt, ympat och med arkan urverksmagi gått in i själva trädets själ och slitit ut de delar som inte passade, allt med syfte att skapa det perfekta exemplaret -- det som just nu stod framför honom. Ett snitt med sekatören kortade en av de gungande pendlarna till önskad längd. Attikus började den mödosamma klättringen nedför stegen. Hans kropp var gammal och han kände höstens kyla ända in i sina tunna lemmar. Hans enda önskan nu var att han skulle få leva till våren, då trädet kommer att öppnas, dess klocka kommer att ringa med det sanna ljudet från skapelsens gryning, och allt kommer att fullbordas.
Bidrag C - Var tar tiden vägen?
Min tid har snart runnit ut och innan den flytt för gott vill jag nedteckna en berättelse om mitt fynd. Alltsedan jag var ung har jag ställt en fråga som för andra kan tyckas banal, men som blivit målet med mitt livslånga sökande: Var tar tiden vägen egentligen? Ibland handlar det om några futtiga minuter som obemärkt försvinner bort, men ibland kan hela eftermiddagar gå förlorade utan att de tycks sätta något spår i världen. Var och en för sig är dessa små stölder oskyldiga, men när jag systematiskt började notera dem, kände jag snart att jag var något stort på spåren. Våra liv läcker tid, den sipprar ut mellan fogarna och tickar bort, men var tar den vägen?
När jag så nu till sist funnit det enorma urverket i vildmarken, hundratals kilometer från civilisationen, är jag övertygad om att jag hittat problemets ursprung: All tid ute i världen som rinner iväg samlas till floder som sakta men säkert letar sig hit. Varje sekund som tappas bort, vrider en kugge i urverkets mekanik och rörelsen fortplantar sig genom uret, till gradvis större kuggar vars rörelser är långsamma likt kontinenters. Längst upp på toppen finns en enorm fjäder som långsamt spänns. Inte ens munkarna som polerar urets silverskimrande ytor vet vad som händer när klockan ringer; själv kan jag bara sitta här och begrunda, känna hur mina sista minuter rinner iväg, hur kuggarna långsamt vrider sig och hur den uråldriga kraften i fjädern till slut urladdas och…
---
Då återstår bara att rösta på det alternativ ni tycker är bäst: