Olle Linge
Snigel
Nu är det dags för omröstning i den tredje utmaningen. Originalinlägget om utmaningen kan läsas här (notera att bilden inte fungerar i originalinlägget, så kika i det här inlägget istället), men i korthet handlar det om att beskriva bilden (se nedan) på valfritt sätt, men med max 300 ord. Tre bidrag har kommit in och de presenteras nedan. Författarnas namn kommer att publiceras så snart omröstningen är klar den 23:e december. Trevlig läsning och må bästa bidrag vinna!
Först bilden:
Sedan bidragen:
Bidrag A - Nomaderna
De lämnade en platt, död värld bakom sig. När nomaderna kommit dit för flera sekler sedan, stannade de upp i andakt; en sådan vacker värld hade de aldrig tidigare skådat. En sådan vacker värld hade de aldrig exploaterat och sugit livet ur. De ångande och skimrande djunglerna skövlades, hårda och torra öknar ersatte dem. De sjudande havens myllrande liv släcktes, oceanerna blev stilla och sterila.
Stolta folk vars kulturer sträckte sig över kontinenter och sekler, förslavades eller gick under. Från plats till plats, med ett uppehälle som ingen värld kan betala, drog nomaderna fram över landskapet som vidunderliga parasiter. När världens sista liv utrotats till fördel för dessa brutala dimensionsvandrare var de ännu inte nöjda, de behövde mer för att överleva.
Nu är de återigen i rörelse, beredda att än en gång korsa dimensionernas väv och livnära sig på en ny, oskuldsfull värld. Jag och mina systrar har studerat dem och iakttagit konsekvenserna av deras framfart, men vi vet ännu inte var de är på väg den här gången. Kanske kan vår värld skonas, kanske är det vår tur nu. Ingen går säker när nomaderna är på marsch.
Bidrag B - Incoming!
"Shit!" Säger fänrik Stip dovt och sänker kikaren. "Vad då? Är det inte dem?" Frågar kadett Serdan som står bakom fänriken i fråga med ett intetsägande uttryck i det nyrakade ansiktet. Alltid lika uttryckslös, men numera så förstod fänriken att höra hur det egentligen låg till i de ord och fraser han fick. Nervositet, utan tvekan. "Nog fan är det dem alltid." Blir svaret i retur innan han räckte över kikaren till soldaten i fråga. Utan att tveka så tar officersaspiranten tag i verktyget och höjer det till ögat. Det är fortsatt tyst tills dess att kikaren återvänt till Stips hand då fänriken tar till orda igen med en bitterhet som inte funnits där innan. "Så går det när man litar på fiendespioner. Jag får väl trösta mig med att det inte var mitt val att lyssna till kräket." Hur man nu kunde lyssna på någon vars bett minst sagt gav infektioner och i värsta fall fick hela den bitna kroppsdelen att ruttna. "Detta måste rapporteras till Överste North. Vi behöver se över vår planering. Meddela Gruppbefälen att vi inväntar att anfalla tills de når fyrvärgskorsningen. Förhoppningsvis hinner staben komma till ett beslut innan dess." Tystnaden lägrade sig igen, men redan nu så kunde man höra det svaga surrandet från deras luftskepp på avstånd, och som en signal på hur allvarligt läget faktiskt var så trumpetade en av xexofanterna. Troligtvis matriarken med tanke på att andra djur svarade."Och om inget nytt beslut kommer?" Frågade Sezdan lågt. Stip bet ihop käkarna. "Då gör vi som vi är beordrade att göra och hoppas på det bästa. Sätt fart nu!" En order som fick kadetten att sprätta till och bestiga riddjuret innan han manade det till fyrsprång att lämna fänriken kvar med ett bistert uttryck över anletet. Helvete.
Bidrag C - Hur den sista karavanen lämnade Vindramar
Dagen var kommen, gryningen randades. Så gav vi oss av, de sista väktarna: argofanterna drog tunga bördor den morgonen, hela våra liv låg nedpackade i vagnarna där, och bakom oss kunde vi höra spinnandet när solfjäderskeppen lade ut för sista gången.
Vi var de sista som lämnade det strålande Vindramar, de sista som övergav hennes skinande spiror. Här hade vi tänkt tillbringa evigheten, här skulle vi bygga en ny värld som löd under våra lagar: i stället kommer masterna förvridas och tornen befläckas av sotet från tusentals fabriker, biblioteken och födslokamrarna kommer att ersättas av vapensmedjor och stenbrott.
Vi kände redan luften vibrera. Inkräktarna var på väg, de närmade sig alltmer genom tidens dimmor. Snart skulle inte längre något minna om våra drömmar och visioner. Vi fortsätter att hoppas och fantisera om en värld i frid och frihet, men i våra hjärtan vet vi att förföljarna aldrig kommer att ge upp, att vi aldrig kommer undan förrän den dag vi stannar och slåss.
Och det skall bli som det är förutsagt: den dagen kommer världen att gå under.
---
Då återstår bara att rösta på det alternativ ni tycker är bäst:
Först bilden:
Sedan bidragen:
Bidrag A - Nomaderna
De lämnade en platt, död värld bakom sig. När nomaderna kommit dit för flera sekler sedan, stannade de upp i andakt; en sådan vacker värld hade de aldrig tidigare skådat. En sådan vacker värld hade de aldrig exploaterat och sugit livet ur. De ångande och skimrande djunglerna skövlades, hårda och torra öknar ersatte dem. De sjudande havens myllrande liv släcktes, oceanerna blev stilla och sterila.
Stolta folk vars kulturer sträckte sig över kontinenter och sekler, förslavades eller gick under. Från plats till plats, med ett uppehälle som ingen värld kan betala, drog nomaderna fram över landskapet som vidunderliga parasiter. När världens sista liv utrotats till fördel för dessa brutala dimensionsvandrare var de ännu inte nöjda, de behövde mer för att överleva.
Nu är de återigen i rörelse, beredda att än en gång korsa dimensionernas väv och livnära sig på en ny, oskuldsfull värld. Jag och mina systrar har studerat dem och iakttagit konsekvenserna av deras framfart, men vi vet ännu inte var de är på väg den här gången. Kanske kan vår värld skonas, kanske är det vår tur nu. Ingen går säker när nomaderna är på marsch.
Bidrag B - Incoming!
"Shit!" Säger fänrik Stip dovt och sänker kikaren. "Vad då? Är det inte dem?" Frågar kadett Serdan som står bakom fänriken i fråga med ett intetsägande uttryck i det nyrakade ansiktet. Alltid lika uttryckslös, men numera så förstod fänriken att höra hur det egentligen låg till i de ord och fraser han fick. Nervositet, utan tvekan. "Nog fan är det dem alltid." Blir svaret i retur innan han räckte över kikaren till soldaten i fråga. Utan att tveka så tar officersaspiranten tag i verktyget och höjer det till ögat. Det är fortsatt tyst tills dess att kikaren återvänt till Stips hand då fänriken tar till orda igen med en bitterhet som inte funnits där innan. "Så går det när man litar på fiendespioner. Jag får väl trösta mig med att det inte var mitt val att lyssna till kräket." Hur man nu kunde lyssna på någon vars bett minst sagt gav infektioner och i värsta fall fick hela den bitna kroppsdelen att ruttna. "Detta måste rapporteras till Överste North. Vi behöver se över vår planering. Meddela Gruppbefälen att vi inväntar att anfalla tills de når fyrvärgskorsningen. Förhoppningsvis hinner staben komma till ett beslut innan dess." Tystnaden lägrade sig igen, men redan nu så kunde man höra det svaga surrandet från deras luftskepp på avstånd, och som en signal på hur allvarligt läget faktiskt var så trumpetade en av xexofanterna. Troligtvis matriarken med tanke på att andra djur svarade."Och om inget nytt beslut kommer?" Frågade Sezdan lågt. Stip bet ihop käkarna. "Då gör vi som vi är beordrade att göra och hoppas på det bästa. Sätt fart nu!" En order som fick kadetten att sprätta till och bestiga riddjuret innan han manade det till fyrsprång att lämna fänriken kvar med ett bistert uttryck över anletet. Helvete.
Bidrag C - Hur den sista karavanen lämnade Vindramar
Dagen var kommen, gryningen randades. Så gav vi oss av, de sista väktarna: argofanterna drog tunga bördor den morgonen, hela våra liv låg nedpackade i vagnarna där, och bakom oss kunde vi höra spinnandet när solfjäderskeppen lade ut för sista gången.
Vi var de sista som lämnade det strålande Vindramar, de sista som övergav hennes skinande spiror. Här hade vi tänkt tillbringa evigheten, här skulle vi bygga en ny värld som löd under våra lagar: i stället kommer masterna förvridas och tornen befläckas av sotet från tusentals fabriker, biblioteken och födslokamrarna kommer att ersättas av vapensmedjor och stenbrott.
Vi kände redan luften vibrera. Inkräktarna var på väg, de närmade sig alltmer genom tidens dimmor. Snart skulle inte längre något minna om våra drömmar och visioner. Vi fortsätter att hoppas och fantisera om en värld i frid och frihet, men i våra hjärtan vet vi att förföljarna aldrig kommer att ge upp, att vi aldrig kommer undan förrän den dag vi stannar och slåss.
Och det skall bli som det är förutsagt: den dagen kommer världen att gå under.
---
Då återstår bara att rösta på det alternativ ni tycker är bäst: