Måns said:
Hur ser det här ut i praktiken? Jag har spelat och spellett Solar System, men i mitt hack bytte vi ut refreshments mot tillbakablickar (det var zombie-apokalyps och i sådana vill man ju veta var karatärerna kommer ifrån), och i det andra blev det till och från lite krystat.
Så, några konkreta frågor:
1) Har SL total auktoritet under de här scenerna? Kan inte själva scenen bli lite antiklimax då? Som spelare gillar jag att då och då bara berätta hur jag går på baren m.m. Har spelaren något att säga till om, mer än att begära scenen?
2) Hur hanterar man den här typen av scener i vildmarken? Trovärdigheten kan lätt bli lidande om det plötsligt dyker upp en polare i Dungeon of Death.
3)Leder inte sådana här scener ofta till konflikter om de spelas? Isf blir det ju inte garden ner. Dåblir det ju konflikt och poolen spenderas igen.
Fyll gärna på med egna erfarenheter!
Spelledaren har inte mer auktoritet än i någon annan scen egentligen. Det vill säga, spelledaren har auktoriteten att frejma scenen, att säga "du är
här och
det här har hänt, vad gör du?" I princip.
Om nåt så tycker jag det är god praxis att ge spelaren större frihet i att frejma en återhämtningsscen än vanligt. De kommer ju ofta från ett spelarinitiativ, typ "efter den här scenen vill jag väldigt gärna ha en refreshment scene", och då tycker jag att rätt respons från spelledaren är att säga "okej, vad gör du och med vem?" och låta spelaren styra tills man ser en öppning att addera kul saker själv.
Den där bilden av att det är spelledarens uppgift att använda återhämntningsscener för att pusha saker på rollpersonerna som inte spelarna kan säga nej till tycker jag är en lite olycklig följd av hur det presenteras i boken. Det absolut viktigaste med dem är att de låter oss runt spelbordet se sidor av rollpersonerna som vi inte vanligtvis ser mitt i det vanliga drivet mot de stora målen, och att vi får lite tempoväxling i storyn.
Inte att rollpersonerna ska hamna i situationer som ställer till det för dem.
Sen
blir det ofta så att det händer saker under återhämtningsscenerna som innebär mat för drama, och då är det ju en bra sak.
Njäe, jag skulle säga att övergår en återhämtningsscen i en konfliktscen mer än en eller två gånger medan spelgruppen håller på att hitta sina nivåer tillsammans, så är spelledaren dryg. Pushar spelledaren så släpper inte rollpersonerna garden, och då får vi ingen refresh. Rollpersonen fyller inte sina pölar och vi runt bordet missar det inslag i spelet som refresharna innebär. Så, min uppmaning till spelledaren: don't push!
Det kommer att komma roliga saker ut av det ändå, i form av fördjupade och nya relationer framför allt, men också i rent nöje av att få se vad legosoldaten ser på teve med sin nördpolare och hur de hänger, vem som går och hämtar öl i kylen och så. Skoj av olika sort, med andra ord.
Joru, ang vildmarken! Finns det andra rollpersoner där, så finns det inget som hindrar att man har en refresh utan slpar, bara de softar och sänker garden tillsammans på något passande sätt, beroende på pöl.
Och, finns det ingen annan person där, om en enda rollperson är ensam ute i vildmarken, så nä! Då blir det ingen refresh! Alltså, se till att det finns personer att relatera till, eftersom spel utan relationer och samvaro mellan personer blir tråkigare och plattare spel!
Men att man hittar någon att ha en scen med är väl inte särskilt omöjligt, nästan var man än befinner sig? Det måste ju inte vara en gammal polare, det kan ju vara nån man aldrig har sett innan. I skogen eller bergen kan man ju möta en annan ensam vandrare att dela lägereld och berättelser med. Ner i dunjonen kanske man till och med stöter på en ensam gammal goblin som är trött på att döda varenda äventyrare och hellre delar en mugg sprit och lite skryt med.
Egna lärdomar jag gjort och inte hade tänkt utan att göra dem i spel, är att man inte ska vidga definitionen av "en person" för mycket. Rollpersonens hund är inte en person i sammanhanget. För det mesta inte andar eller AIar heller, om de inte är extremt vardagliga i settingen. För grejen är att scenernas resonansbotten är vanliga mänskliga relationer, som vi kan känna igen oss i och som, hur enkla de än kan tyckas, alltid kan kompliceras nästan oändligt mycket. En relation med en trogen hund har inte den komplexiteten.
Jag skulle inte heller byta ut scener nu mot återblickar annat än i undantagsfall. En återblick innebär ju inte någon egentlig tempoväxling i storyn där den är nu, och de tenderar också att han mycket mindre bäring på storyns riktning från nu och framåt, eftersom den handlar om nåt som redan hade hänt när hela spelet började, bara att vi inte vetat om det förrän nu.
Mer vid fler frågor!
