Nekromanti [SotC] Sword & Sorcery - första omgången

[Dilandau]

Nu har jag äntligen fått tillfälle att lira min moddade Spirit och the Century i muskelfantasy-miljö. Så här gick det:

Det var jag och två spelare (resten kunde inte komma). Gubbarna var färdiggjord (se tidigare inlägg) så det var bara att tuta och köra.

Rollpersonerna

Calisto
En föräldralös pöjk uppvuxen hos ett shamanistiskt nomadfolk. Det enda tecken han har av sitt ursprung är en mystisk medaljong (som ofta påkallar intresse från suspekta individer) och en talang för magi. När han blev äldre reste han till storstaden Seylon och gick i lära hos en alkemist. Han har rykte om sig att vara en destruktiv och våldsam magiker.
Aspekter: Det vandrande folket * Ödets magi * Den röda bägarens brödraskap * Ödets amulett * Världsvan * "Den svarta alkemisten" * Djävulens tur * Ögon i nacken * Näsa för hemligheter * Känslokall

Kensai
Kensai växte upp på sin stränga faders vapenakademi, där han från barnsben drillades i svärdets- och tänkandets konst. I tonnåren förälskade han sig (till faderns förtret) i en annan elev på akademien - den vackra Quxi. Men när Kriget kom blev Quxi svårt skadad och dog i Kensais armar. Sedan dess har han vandrat land och rike runt på jakt efter något som kan fylla tomheten.
Aspekter: Lärd av Fadren * Ödets vind [typ ki-krafter] * Krigsveteran * Quxis välsignelse * Svärdsmästare * Hederskod * Krigets karta * Människokännare * Är en god vän * Härdad

Mina förberedelser
Jag hade ett tre idéer jag ville ha med under spelomgången, som jag skrivit ner på ett papper:
* En illegal gladiatorarena under en rik mans hus
* Sex dvärgar som söker sin bror
* En ångdriven mecha

Jag hade även bestämt mig för att första äventyret skulle vara fokuserat på Calistos mystiska medaljong och bakgrund, och ritat upp en relationskarta över olika aktörer som var intresserade av dessa.

Det hände
Jag ville att äventyret skulle börja på ett klyschigt sätt, så jag brakade loss med "Ni sitter i ett värdshus..." Jag ville även introducera två av huvudaktörerna tidigt i spelet. Så i ett av hörnen satt några dvärgar, som anlänt tidigare under dagen. Så fort jag började beskriva att en av dvärgarna hade ett läderharnesk med med konstiga tecken inbrända, ville Calisto ha reda på vad de betydde. Så han fick helt enkelt göra en declaration med Academics, och slog fast att symbolerna betydde att dvärgen var någon sorts magiker, eller i alla fall ansvarig för det ökända "dvärgiska eldpulvret".

(Min tanke var bara att den dvärgen var lite mer fåfäng, och lite mer rik, än de andra. Men där ser man. )

Men nu ville jag ha lite action och testa stridssystemet! Så in tågar flåbusen Anmar med sina 10 dräggiga kompanjoner. De är hyrda för att hitta Calisto och sno hand medaljong. De tågar fram till våra hjältars bord, och Anmar frågar: "Är det du som är Calisto, den svarta alkemisten?" Varpå Calisto svarar: "Nej." Och genast har vi en social konflikt, där busen vill få Calisto att erkänna vem han är, och Calisto vill lura busen att han är någon annan.

Nu började det dealas med fate-points. Busen taggade uppgrepade gånger Calistos "Den svarta alekmisten", eftersom han visste vem han var, medan Calisto testade att använda sin aspekt Värdsvan.

Diskutionen fortsatte fram och tillbaka ett tag (och tog faktiskt längre tid att spela ut än jag hade trott), ända tills Calisto tröttnade och fatalt misslyckades med att kasta ett alkemisk pulver i ansiktet på busen.

The fight was on.

Eftersom det var första gången vi spelare SotC och det här med aspekter var nytt för oss alla, beslutade jag mig för att köra med öppna kort när det gällde platsaspekter. Värdshuset hade följande aspekter:
* Stolar och bord
* Tjockt med folk
* Höga takbjälkar
* Snygg barflicka

Striden rullade på bra, och spelarna brände fatepoints i rasande tempo. En av highlightsen var när Kensai självmant kastade sig själv på golvet för att få aspekten "Liggande", så att han kunde få en "free tag" på den för att rulla undan en attack. Fantasifullt användande av manövrer och temp aspekter! Annars var det dock lite sådant.

Striden slutade med att flåbusen gav upp. Inte för att han blivit särskillt skadad, utan för att han blivit metalt knäckt. De blev nämligen så att medan Kensai fäktades med honom, stod Calisto och psykade honom verbalt. Det blev alltså både en fysisk och en social strid som pågick samtidigt. Spännande.

Striden hade i alla fall fyllt sitt syfte. Spelarna hade fått känna på skadesystemet, och lärt sig grunderna om aspekter och fatepoints.

Händelseförloppet fortsatte sedan med att rollpersonerna fick reda på namnet ("Vox") på dem som lejt busarna, och satte iväg för att hitta honom. De blev även tillfrågade av dvärgarna - ett släkte som lätt imponeras av stridsskicklighet - om de hade sett till en dvärg vid namn Rimbod som skulle befinna sig i staden.

Det blev alltså två parallela "efterforskningar" som löpte genom äventyret. Av någon anledning verade spelarna mer intresserade av den försvunna dvärgen än av att hitta den som lejt busarna. Men, som alltid i sådana här berättelser, visade det sig att de två sakerna var sammanflätade.

Undersöknignarna tog dem tillslut via en bordell (där Kensais "hederskod" och "Quix välsignelse" ställde till problem och gav upphov till storartat rollspelande) och en ett mystiskt möte i en gränd (där det som jag hade tänkt mig som en magikers andetjänare, blev deklarerat att vara en "Kufisk halvlängdsdvärg från bergen i norr"), till handelsmannen Pans underjordiska gladiatorarena (aspekter: Ingenstans att fly * Publikens vrål)

En strid, lite orerande och en rökbomb senare så flydde rollpersonerna med den försvunna dvärgen. De sju dvärgarna återförenades, och slutet gott allting gott.

Ja, det var en massa annat också - etablerande av slp och så -- som hände, men jag orkar fanemig inte skriva mer. Så ni får nöja er med detta abstract.

Sammanfattningsvis: SotC-regler är sköna som fan. Både jag och spelarna uppskattade friheten i dem, och det sätt de uppmuntrar till rollspelande. Typ. Tummen upp.

 

[thark]

Efter Dimfrosts snack om att de hade svårt att få till det med aspekterna var det här uppfriskande att läsa. Blir definitivt mer sugen på att köra SotC.

 

[Yokiboy]

Hej Dilandau.

Kul spelrapport, det låter som det gick bra med aspekterna. Vi lirade en FATE v2 kampanj med mycket bra resultat och det verkar som om förändringarna i FATE v3 bara skulle göra det ännu roligare, vilket din rapport verkar bekräfta.

Var det några spelare som tog "negativa" aspekter? Dvs. aspekter som låter negativa, då egentligen alla aspekter är bra för spelaren. Jag menar sånt som: kort stubin, alkolist, dumdristig, lättlurad, enögd, stum, enbent, etc. Vi fann att den här typen av aspekter var de roligaste i FATE v2 och det lilla jag sett av FATE v3 i SOTC (har inte läst boken) verkar de nya reglerna stöda dessa aspekter ännu mer nu.

Ser fram emot att höra om era fortsatta äventyr.

Mvh,

Jocke

 

[Dilandau]

Njae... vet inte riktigt om det var någont som tog en rent negativ aspekt. Inga "alkis" eller "amputerade ben" i alla fall. Däremot finns det "hämndlysten", "hatad av kungen" (vilket iofs är värsta negativa grejen) och lite sånt.

 

[thark]

Minns inte hur FATE 2 var upplagt men SotC poängterar ganska tydligt att de bästa aspekterna är sådana som kan användas både som hjälp och för att skapa komplikationer.

Dvs, för att greppa ett exempel ur luften, "född med silversked i munnen" kan kanske skapa komplikationer (=skaffa fate-poäng åt spelaren) när rollpersonen försöker vänja sig vid underklassmiljö, men vara vid hjälp i överklassammanhang.

 

[Dimfrost]

Man har ju dubbelt så många aspekter i normalfallet i SotC jämfört med Fate 2, så det är inte lika viktigt att varje aspekt kan vara både positiv och negativ utan det räcker att totaluppsättningen är sådan.


/Dimfrost

 

[Deodanders]

Bra sammanfattning av ett första spelmöte och första gång med ett spel. Coolt att köra med öppna miljöaspekter - det är den del av Fate3/Spirit of the Century som lockar mig mest.

Jag tycker inte att du behöver nämna mer in game-händelser, som t.ex etableringar av SLP om du inte har lust eller det är av annan betydelse.

Det låter istället som du har lyft fram det som var viktigt för er kring spelbordet, och det är intressant att läsa om.

Striden låter cool, med lite Fafhrd och Grey Mouser-känsla.

 

[Dilandau]

Andra omgången -- declarations

Spelade SotC igen igår, med samma två spelare.. Efteråt har jag bara några få saker att kommentera, så jag kände inte att en ny trådstart var meningsfull.

I SotC fungerar kunskapsfärdigheter på så vis att spelaren bestämmer vad han får reda på. Om SL säger "Kungen har en konstig medaljong runt halsen", så kan en spelare säga "Aha! Det är solguden Rulles heliga medaljong som ger bäraren förmågan att läsa tankar". Därefter rullar spelaren tärningar, och lyckas han så stämmer det han sa -- kungen har solgudens medaljong runt halsen och får dessutom aspekten "Tankeläsare". Misslyckas spelaren tror han ändå att han har rätt.

Jag diggar detta koncept hårt. Enkelt samberättande, liksom. Men igår upplevde jag att det kan komma att ställa till problem om inte alla är på samma kapitel.

Under en period i spelet haglade deklarationerna ganska tätt. De var väl eg inte så många totalt, men en spelare gjorde flera stycken inom loppet av några minuter.

Läget var så här: Nordanvinden hade blåst iväg med rollpersonerna och dumpat dem på alvernas flygande ö. Kensai ville då ta reda på hur alver behandlar inkräktare och sa "Ibland är de snälla, ibland avrättar de inkräktare -- man vet aldrig". Tärningade flög och slaget lyckades

(Detta var en ganska konstig deklaration som inte sa någonting, vilket förmodligen berodde på att spelaren fortfarande var lite obekväm med konceptet. Detta har jag varit med flera gånger. Tidigare såg Calisto två magiker slåss. De hade glödande runor och pentagram som hängde likt glorior kring deras huvuden. Spelaren ville veta vad det var och sa "Det är försvars- och attackrunor". [lyckat slag] Öhh, liksom, ba. Det kunde man inte gissat sig till utan att slå? Jag känner att spelarna kanske inte vill/vågar ta kontrollen från sl i dessa fall.)

Bara några andetag senare, när en grupp alver omringat rollpersonerna och börjat marschera iväg med dem, ville Kensai återigen veta lite mer alverna. Spelaren deklarerade "Alla alver är inavlade" och slaget misslyckades.

Här kände jag att nu är vi på gränsen till att spåra ut med deklarationerna. Visserligen är det ett giltigt antagande att alverna, boende på en ö som de är, kan vara inavlade. Men det kändes som om spelaren sa det mest för att se om han kunde (vilket är helt ok) och vid ett tillfälle som inte var helt klockrent.

Nu när jag skriver det ser det inte så alvarligt ut, men när det hände fick jag en "fan, nu börjar det gå åt helvete"-känsla.

Oh well. Det var allt för denna gång.