Nekromanti Speedrun: Quake 1: Utmana Snigel!

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Den senaste månaden har jag spenderat lite tid då och då med att lira Quake 1 med målet att det ska gå snabbt. Det är rätt kul, då man både måste tänka till hur man ska göra, samtidigt som det kan erbjuda en hel del problem med att exekvera de strålande planer man tänker ut. Är det någon mer än jag som testat detta? Om inte kanske det är dags att göra det. Följande är bra att ha:

En gratisversion av spelet för Windows och Linux
Någonting att slå

Jag spelar på easy just nu, eftersom jag inte tycker att det blir speciellt mycket roligare för att det är fler fiender. Jag har inte hunnit med mer än förstå episoden, där rekorden just nu är:

e1m1 0:26
e1m2 0:34
e1m3 0:39
e1m4 0:17
e1m5 0:17
e1m6 0:11
e1m7 0:13
==========
e1 2:37

Kom igen, va? Bättre kan ni! Anta utmaningen!
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Det är precis så man gör!

Jag gjorde så att jag helt enkelt antecknade tiderna jag fick på banorna och försökte sedan pressa ned dem. I början gick det förstås jättefort, men nu går det lite långsammare. Mycket roligt, imho.
 

Dewil

Skrivbordsgeneral
Joined
30 Jun 2000
Messages
1,769
Location
Nett-ruh-bi
Jag har en film där en snubbe sträckspelar hela Quake på 12.35, tror jag det står, effektiv tid, som spelet själv håller reda på. E1 klaras på 2.19.

Själv tycker jag Quake är aptråkigt. Få förstapersonsskjutare slår Kneedeep in the dead när det gäller singelspel.

Dewil
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Det går ännu fortare

Det du refererar till är nigthmaregenomspelningen kallad Quake Done Quick With a Vengeance (som jag länkade till). Det finns dock en betydilgt snabbare version på easy som är på drygt 10 minuter. Det är för övrigt inte en person som spelar.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Nej

Det där är en gammal version och är rätt mycket tråkigare än Quake Done Quick with a Vengeance. Den på easy heter The Rabbit Run och är nog roligast att titta på, mest för att de kan göra mycket mer störda saker på easy då health inte går åt till att bli skjuten :gremsmile:
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Själv tycker jag Quake är aptråkigt.
Hmm? Det är nog min favvo-shooter. Jag tycker att fienderna är roligare att möta i Quake än i någon annan shooter. Jag är mer rädd för Fienderna än några andra varelser i någon shooter, och ogrerna är den bästa rank-n-file-varelsen i något fps någonsin, tycker jag. Jag gillar stämningen och atmosfären asmycket i första quake, också. Det känns verkligen hårt. Allt det där försvann i Quake 2, som jag tyckte hade en astöntig stil med för mycket cybernetik. Däremot har Quake1 ganska tråkiga vapen...

Dock är jag en supern00b på de här spelen. Så jag är bara en svamlare. Knee Deep... Vilken bana är det? Jag gillar andra banan i Doom 2 rätt så mycket; den där man intar det lilla "fortet" och får försvara det mot allehanda rosa demoner.

Det finns en bana i Quake som är asgrym också. Vid ett tillfälle befinner man sig inne i en stor cylinder typ, på en golvplatta som sakta rör sig nedåt. I cylinderns väggar finns hål med fiender i, så när golvplattan rör sig nedåt så blottläggs dessa hål och fiender kommer ut för att strida mot en. Det är en ascool konstruktion, tycker jag.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Jag suger !!

Fasen, kommer inte enns i närheten av dina tider juh.. :gremfrown:
Så det är väll bara att inse fakta, jag suger påsådana här spel !
 

Dewil

Skrivbordsgeneral
Joined
30 Jun 2000
Messages
1,769
Location
Nett-ruh-bi
Kneedeep in the första halvan av nittiotalet

Dock är jag en supern00b på de här spelen. Så jag är bara en svamlare. Knee Deep... Vilken bana är det?
"Kneedeep in the dead" är första episoden ur Doom. Ettan, alltså. Den var riktigt rolig. "The shores of hell", andra episoden, var tråkigare och "Inferno", tredje episoden, var riktigt trist. "Thy flesh consumed", bonusepisoden i version 1.9, var bara hysterisk med ofattbart mycket monster. Kan möjligen vara kul med iddqd och idkfa om man vill ha en stunds slakt.

Doom 2 var tråkigt redan från öppningen. Quake tröttnade jag på efter några banor. Grått, trist, illa upplyst och utan handling. Fattar jag inte varför jag springer i en korridor och pepprar monster kan jag lika gärna göra något annat.

De alternativa pakete med Doom-banor jag har spelat som var roligast är "Kneedeep in the DEU" som följde med baneditorn DEU och, givetvis, Justin Fisher's "Aliens TC". Det gjordes också ofattbart mycket lösa banor men att hitta de roliga är ett mödosamt jobb.

Notera att jag bara pratar om singelspel. Flerpersonsspel är något helt annat och där var Doom inget vidare.

Dewil
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Kneedeep in the första halvan av nittiotalet

Quake tröttnade jag på efter några banor. Grått, trist, illa upplyst och utan handling. Fattar jag inte varför jag springer i en korridor och pepprar monster kan jag lika gärna göra något annat.
Ha ha ha! Jag säger inte att du har fel - det har du förstås inte - men jag tror att det där är en tydlig generationsgrej (och då tar jag för givet att du är yngre (eller åtminstone tillhör en yngre spelgeneration) än jag). För på min tid fanns det egentligen aldrig någon handling i spelen. Man hoppade på goombas och styrde sin R-type för att det var kul, liksom.

Jag är helt tvärtom emot dig; jag tycker det är asjobbigt att man måste sitta och läsa en massa textrutor och lyssna på prat i Super Mario-spelen nu för tiden, eller att behöva följa en massa storys i Shooterspelen. Visst gillar jag handlingar i handlingsspel, men i actionspelen vill jag faktiskt bara blästra, hoppa, springa, sparka, röja och prygla.

En annan sak; gud vad tråkiga speedrunsen är i FPS-spelen! I ett bra spel är det en fröjd att se en speedrun; det är som balett eller något. Man bara sitter och häpnar över skönheten i speltekniken. Men jag har aldrig sett en speedrun i ett FPS som varit det minsta vacker. De bara springer omkring och skjuter inte en enda fiende på ett häftigt sätt. Eller som i HalfLife2, där de bara utnyttjar en massa buggar.

Jag tycker det bästa sättet att spela ett spel på skall vara det snyggaste och roligaste. När jag ser en proffsspelare lira Ikaruga eller Mega Man 2 så känner jag det just så; det ser ut så som jag skulle vilja kunna spela. Men när jag såg Quake-speedrunnen, och de Duke Nukem- , Doom3- och HalfLife2-speedruns jag sett; då har jag bara sett usel bandesign och usel problemlösning. Det ser helt enkelt inte häftigt ut att spela bra i de spelen. Dåligt konstruerade spel, med andra ord.

Tycker jag, alltså.
 

Dewil

Skrivbordsgeneral
Joined
30 Jun 2000
Messages
1,769
Location
Nett-ruh-bi
Re: Kneedeep in the första halvan av nittiotalet

Ha ha ha! Jag säger inte att du har fel - det har du förstås inte - men jag tror att det där är en tydlig generationsgrej (och då tar jag för givet att du är yngre (eller åtminstone tillhör en yngre spelgeneration) än jag). För på min tid fanns det egentligen aldrig någon handling i spelen. Man hoppade på goombas och styrde sin R-type för att det var kul, liksom.



Jag är helt tvärtom emot dig; jag tycker det är asjobbigt att man måste sitta och läsa en massa textrutor och lyssna på prat i Super Mario-spelen nu för tiden, eller att behöva följa en massa storys i Shooterspelen. Visst gillar jag handlingar i handlingsspel, men i actionspelen vill jag faktiskt bara blästra, hoppa, springa, sparka, röja och prygla.
Jag inser att jag uttryckte mig lite otydligt, främst för att jag aldrig riktigt funderat igenom varför jag inte gillar förstapersonsskjutarna efter Kneedeep in the dead.

Vad jag menar med handling är inte nödvändigtvis en fortskridande berättelse - även om jag älskar Half-Life - utan snarare ett fortskridande i spelets uppbyggnad som ger en nyfikenhet på (eller rädsla för) vad som finns bakom nästa hörn. I Quake så visste man efter, säg, tre banor att bakom nästa hörn finns ännu ett illa upplyst institutionsgrått, institutionsgrönt eller institiutionsbrunt rum med nån märklig varelse i. (Ungefär som mitt badrum när jag är därinne, och hur kul vore det som datorspel?)

Vidare så behöver jag en känsla nära besläktad med vad som i brist på passande svensk term ofta kallas "suspension of disbelief", en kontrastverkan mellan det väntade och det oväntade. I Quake befann man sig redan från början i en främmande miljö och av en okänd anledning. I denna främmande miljö upphörde man raskt att förvånas över någonting eftersom ingenting var hemtamt. När miljön saknar begränsningar som man som spelare kan relatera till kan man vänta sig vad som helst och kan därför aldrig bli överraskad. Här kan man jämföra med Doom och Half-Life, där båda spelen börjar i en (tills nyligen) mänsklig miljö. Spelen blir också tråkigare ju mer främmande miljön blir. Doom blev främmande alldeles för snart, redan en bit in i andra episoden, medan Half-Life tack och lov dröjde ända till slutet innan man gled in i märkligheterna (som var som ett Super Mario Bros på syra, typ).

Fast egentligen är jag skrivbordsgeneral, inte bildskärmsrambo (eller vad man nu ska kalla det). De spel som har berett mig störst glädje (alternativt slösat bort störst del av mitt liv) är Sim City, Civilization och Transport Tycoon.

En annan sak; gud vad tråkiga speedrunsen är i FPS-spelen! I ett bra spel är det en fröjd att se en speedrun; det är som balett eller något. Man bara sitter och häpnar över skönheten i speltekniken. Men jag har aldrig sett en speedrun i ett FPS som varit det minsta vacker. De bara springer omkring och skjuter inte en enda fiende på ett häftigt sätt. Eller som i HalfLife2, där de bara utnyttjar en massa buggar.



Jag tycker det bästa sättet att spela ett spel på skall vara det snyggaste och roligaste. När jag ser en proffsspelare lira Ikaruga eller Mega Man 2 så känner jag det just så; det ser ut så som jag skulle vilja kunna spela. Men när jag såg Quake-speedrunnen, och de Duke Nukem- , Doom3- och HalfLife2-speedruns jag sett; då har jag bara sett usel bandesign och usel problemlösning. Det ser helt enkelt inte häftigt ut att spela bra i de spelen. Dåligt konstruerade spel, med andra ord.
Speedruns är inte så kul. Att springa är ju feglösningen! Som du skriver är de snyggaste genomspelningarna de som är som en balett (eller rättare sagt som en välkoreograferad skottduell) där man ska häpna över den exakta timingen i varje rörelse spelaren gör och över att spelaren hela tiden vet exakt var varje fiende kommer att dyka upp och knäppa den med ett välriktat skott. Inget osofistikerat röjande, inget onödigt spring, bara elegans.

Dewil
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Re: Kneedeep in the första halvan av nittiotalet

Jag tycker att FarCry är en bra balans mellan action och story. Det finns en story, den är intressant och den för spelet framåt, men den dominerar inte. Den gör att det känns att spelet hänger ihop.

FarCry är nog en bra utmaning om någon vill göra en speedrun. Någon som vågar...
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,316
Location
Helsingborg
Re: Kneedeep in the första halvan av nittiotalet

"En annan sak; gud vad tråkiga speedrunsen är i FPS-spelen! I ett bra spel är det en fröjd att se en speedrun; det är som balett eller något. /.../ Men när jag såg Quake-speedrunnen, och de Duke Nukem- , Doom3- och HalfLife2-speedruns jag sett; då har jag bara sett usel bandesign och usel problemlösning."
Oj, här är jag av en helt annan åsikt. Jag älskar speedrunnen i Quake 1 för det är så osannolika saker som görs. Det är inte dålig bandesign; det är fenomenal problemlösning. Att någon skriker ut överraskat "Va? Kan man verkligen spela på det sättet?" är en bra kommentar för ett speedrun. Det är precision att kunna sätta en boom stick på en ö och en jäkla tajming att kunna boom stick jumpa på den.

Att någon sitter och spelar igenom Megaman och klarar det galant tycker jag bara är nördigt. Killen(?) har bara suttit och spelat spelet en jävla massa. Att speedrunna Quake kräver planering av banan. Det är en ansträngning, inte bara vid datorn. Respekt till problemlösaren.

/Han som läst en bok och vet nu ungefär när man ska använda semikolon
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Kneedeep in the första halvan av nittiotalet

Att någon sitter och spelar igenom Megaman och klarar det galant tycker jag bara är nördigt. Killen(?) har bara suttit och spelat spelet en jävla massa.
Bara för sakens skull; det krävdes faktiskt ganska mycket planering: Han använde förmågor och vapen på sätt som jag inte fattat att man kunde, och det krävdes helt klart en massa planering innan han väl genomförde speedrunnen (när den väl genomfördes så gjordes den ju dessutom med en programvara som saktade ner spelet och som tillät sparningar och laddningar; så den i sig påminde inte mycket om att spela spelet på det vanliga sättet.

Men; för att ta Half Life som ett exempel; där använder de hela tiden tricket med att ta upp små plankor och grejer och sedan "surfa" på dem genom att hålla dem under sig och trycka upp dem mot väggar och grejer. Det blir nästan ingen action alls, bara utnyttjade av buggar. Visst krävs det planering för att fuska på så bra sätt som möjligt; men det är inte sånt jag vill se i en speedrun.

Inte heller vill jag se någon som bara springer förbi alla fiender. Det känns inte ett dugg häftigt, och det är inte så jag själv skulle vilja spela. Det är bara bögigt, och eftersom du gillar det så är du en fjolla som suger.

/Rising
som är o-PK för skojs skull
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,316
Location
Helsingborg
Re: Kneedeep in the första halvan av nittiotalet

"Men; för att ta Half Life som ett exempel; där använder de hela tiden tricket med att ta upp små plankor och grejer och sedan 'surfa' på dem genom att hålla dem under sig och trycka upp dem mot väggar och grejer."
"Nä, det är bara lökigt". Jag ogillar själv buggarna där man kan hoppa och landa på samma ställe i Quake eller att man rör sig snabbare när man hoppar. Fallout-speedrunnsen (Lindenius sliter sitt hår över svengelskan? :gremsmile:) var bara skittråkiga att titta på. Visst, de klarar spelet på mellan 10-20 minuter men de använder sig av kunskap som man inte borde veta. Och det var inga överraskningar där heller.

"Bara för sakens skull; det krävdes faktiskt ganska mycket planering: Han använde förmågor och vapen på sätt som jag inte fattat att man kunde,"
Som jag tyckte med Quake 1 då.

"Inte heller vill jag se någon som bara springer förbi alla fiender. Det känns inte ett dugg häftigt,"
Det är bara för att du är koboldig, din lök.

/Han som inte har sett Half-Life-speedrunnen (eller Megaman, så den borde han inte uttalat sig om)
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Klätterviljan och klurigheten

Jag håller ju förstås med Rickard. De bästa speedruns som finns på Quake 1 nu innehåller sjukt myckett problemlösning. Det är inte bara det att du måste planera en bana, du måste planera hela episoden så att du plockar upp armor, health och vapen på de bästa ställena. Det är väldigt sällan (aldrig?) det förekommer buggutnyttning eller någonting som känns töntigt på det sätt du beskriver i Half-Life. För att ta några exempel från första episoden:

På e1m3 finns två häftiga saker. Istället för att hoppa ned och ta nyckeln i vattnet och sedan springa runt hela vägen upp till dörren, droppar man en granat uppifrån, hoppar ned och tar nyckeln och spränger sig upp med granaten direkt till dörren. Det var helt otippat för min del och dessutom helt omöjligt att genomföra (även om jag idag klarar det nästan varje gång).

Vidare finnse en jättecool grej i slutet. Där finns en hiss man måste vänta länge på, men genom att locka in zombies i dörren innan man stänger den, kan man få dem att mosas av dörren som då inte går igen (dörrar som stängs i Quake, öppnas igen om något är i vägen). Man kan då ta sig ut ur hissen och teleportera sig upp med hjälp av teleportern som egentligen är tänkt för dem som ramlar ned i hisschaktet. Det är vad jag kallar uppfinningsrikt.

Quake Done Quick with a Vengeance och The Rabbit Run är proppfulla med saker av det här slaget. Alltså, saker som är dels kluriga att komma på alls och dels kan vara helt ofattbart svåra att genomföra när man väl vet vad det är man ska göra.
 
Top