Nekromanti Spelare och spelledare

[Basenanji]

Nu har det på kort tid skrivits två trådar som har tagit upp tvång, regelsystem och huruvida man ska anpassa sig i största allmänhet.

Eftersom jag upplever det som att många trådstartare och svarande går som katter runt het gröt startar jag upp en tredje tråd på samma tema men utifrån mitt sätt att se på saken.

Jag tror nämligen att den här tråden och den här tråden
egentligen handlar om makt- vem ska bestämma vad som händer när vi fantiserar ihop en saga tillsammans?
I detta exempel använder jag mig av två extremer. Detta har ingen som helst verklighetsanknytning utan ska bara tjäna som exempel för att tydliggöra vad huvuddiskussionen egentligen handlar om. Jag tror inte att någon som spelar rollspel är antingen a eller b, men genom att diskutera de två olika synsätten blir det lättare att reda ut vad tex tvång är och vad det innebär att ha vissa styrda moment.


Spelledaren har initiativet
När spelledaren har initiativet så presenteras utmaningar för spelarna i en förutbestämd ordning arrangerat av SL (som ofta också är den som skrivit äventyret). Man kan klara dem men oftast bara på några förutsägbara sätt. Det är SL som sitter på lösningarna och det är SL som har tolkningsföreträde.
Han/hon styr handlingen i hög grad och spelarna reagerar på vad spelvärlden "tvingar" deras rollpersoner att reagera på.

Spelarna har initiativet
Spelledaren har lite att säga till om. Det är snarare spelarna som beskriver kampanjmiljön och vad som händer. Spelledaren är passiv och reagerar efter ett förutbestämt mönster som spelarna har bestämt. Spelledarens roll blir mest att föra anteckningar och koordinera allting så inte spelarna ska behöva överblicka allt.

Låt oss säga att två personer ska spela rollspel men inte är eniga kring vilket synsätt (av de två ovannämnda) som är att föredra. Vad tror ni då svaret blir på frågan "Är det bra eller dåligt med förutbestämda rollpersoner, eller ska man få friheten att själv bestämma?"

Givetvis har jag förenklat resonemangen kring inflytande, men jag anar mig ändå till att det är en underliggande konflikt mellan dessa ideal som de två trådarna handlar om.

Om man dristar sig till att vidga diskussionen- varför vill då vissa ha inflytande och andra inte? jag vet inte hur det är för er andra, men jag kan redogöra för hur jag tänker när jag ska spela rollspel.

Min brorsa vampyren och jag
Jag har begränsat med tid. När jag väl sitter med tärningar och regler och ska spela rollspel kräver jag garanterad underhållning. Jag vill inte slösa bort min tid på oväsentligheter, speciellt som jag är medveten om att det kan gå lång tid mellan två rollspelspass.
Av de anledningarna passar det mig utmärkt att spela med en spelledare som (helst) har ett klart äventyr, med förutbestämda utmaningar och lösningar på dessa. ROLLspelandet får bli en krydda som förhöjer spänningen men helst inte ta energi från rollSPELsmomentet.
Att spelledaren styr och ställer blir inget problem för mig, för då vet både han/hon och jag att vi ägnar oss åt väsentligheter. Att SL fattar beslut kring snabbspolningar tex, är för mig bara positivt- då slipper jag bekymra mig över om mina timmar är väl investerade eller inte. Till sist, nog också det viktigaste; jag vill bli klar med äventyret! Jag vill veta vem skurken är och till slut förstå hur allt hänger ihop. Annars har jag slösat bort min lilla dyrbara fritid på något onödigt.

Min lillebrorsa däremot spelar helst vampire med sina (i mina ögon rätt suspekta) polare. De kan spela en hel natt utan problem och ingen höjer på ögonbrynen över att man spelar tre nätter i rad. De spelar helst sociala situationer och är helt öppna för friformande och samberättande. när jag tar fram mina gamla Drakar och Demoner-äventyr från åttiotalet kan jag höra de mumla om "fascist-sl..." och "...skriva oss på näsan sånt vi vet bäst själva...". Min brorsa och hans kompisar känner inget tvång att "...klara äventyret...". För dem är rollspelandet en ständig process och ett äventyr kan vara svårt att förhålla sig till. Det är helt enkelt en onödig ram som på sikt hotar sättet att spela på.

Vi är från två olika planeter och kan omöjligen förstå varandra. Eller jo, jag kan förstå honom helt plötsligt. Just därför att jag inser varför vi tänker så olika.

Utveckla gärna trådens resonemang. för nu har jag tröttnat på att försöka förklara det som förmodligen är helt uppenbart för er andra. Kom ihåg att jag är ganska gammal och att åren som åttiotalist-rollspelare sakta men säkert tar ut sin tribut...

I all vänlighet,
Basenanji

 

[morkbollen_UBBT]

Ehh, drakar och demoner rockar ju!

Jag är mer för makten hos SL. Om jag skulle låta mina äckliga små spelare klumpa omkring och bestämma saker hur skulle det då sluta?

Dock tror jag på frihet hos spelarna. Alltid när jag skapar ett äventyr eller kampanj försöker jag skapa det så att alla sorters karaktärer fungerar. Jag tror att man kan väva in det mesta för jag ser SLs roll mer som den som leder spelet och då spelets mål är att ha kul, så fungerar det att nån spelar nått i mina ögon lite muppigt, men att han gillar det så, ja...kanske blir det kul i slutändan. Sen tycker jag att spelarna kan få skapa saker, säg att om en kille har kunskap om nått så brukar jag låta honom pladdra på hur mycket han vill. Säger han nått som verkligen inte gäller så har han fått det om bakfoten, men oftare så lägger jag till det i världen.

Sen(på senare dagar iaf) har jag fått upp smaken för väldigt fria äventyr. Kanske en stad eller en trakt, där spelarna själva väljer helt fritt vad dom vill göra, visst några saker kanske är mer rimliga än andra, men dom har iaf friheten att ta sina egna beslut och konsekvenser.

För att inte spåra ur allt för långt, tror jag var makten ligger är upp till var och en. Jag skulle bli vansinnig om jag hade Basenanjis lillebrosa som sprang omkring och vampyrade sig, dock tror jag att dom mer rimliga äventyren/kampanjerna bjuder på båda en del rälsning och en hel del frihet hos spelarna. Jag har aldrig varit mycket för extremerna.

Angående färdiggjorda karaktärer så tror jag det kan fungera beroende på kampanjen. Om man inte av någon anledning tjänar nått på färdiggjorda karaktärer varför skulle man ha med dom? Typ iaf man vill på nått sätt redan skrivit in en hel del bakgrunder och massa gossiga saker som uppdagas senare. Eller att man kanske bara ska köra ett kort äventyr och vill inte att spelarna ska ägna 4 timmar på att skapa karaktärer för en 8 timmars spelomgång. Jag tror om man vill använda sig av färdiggjorda karaktärer ska man också känna sina spelare(eller inte alls). Fråga lite vad dom vill ha, skapa karaktärer som folk vill spela och låta dom fixa lite med karaktärerna om dom har något bra förslag. Men där kommer jag ju igen med min mjäkiga attityd om att möta spelarnas önskemål om dom inte stör mina egna.

Om några spelare verkligen skulle spy på idéen skulle jag väl kolla varför och försöka fixa det som är problemet, om dom har bra argument struntar jag i det annars är dom puckade så kör jag på det ändå. Jag tror många som inte vill ha färdiga karaktärer är dom som redan har skapat sin karaktär i huvudet och bara vill köra det. Så om man samtidigt som man rekryterar spelare berättar att det kommer vara färdiggjorda karaktärer så kommer det gå lite lättare.

Varför vissa vill ha inflytande eller inte är väl beroende på vad dom vill ha ut av rollspelandet. Vill man bara hänga med polarna så kan man väl köra vad som, medan om man vill utveckla en karaktär eller nån specifik känsla så kanske man försöker influera SL så man får som man vill.

Jag delar Basenanjis syn på det mesta, utom att jag ser Rollspelandet som en viktigare del än spelmomentet. Alla de bästa speltillfällena som jag haft är då jag verkligen sjunkigt in i min karaktär och helst att dom andra också gjort det.

ja, det var väl allt...

 

[morkbollen_UBBT]

Ett litet tillägg...

När jag säger fria äventyr/kampanjer så krävs det ju att det finns en röd tråd i det hela. Detta är inte samma sak som en rälsning utan mer en målsättning för spelarna. Något långsiktigt mål som dikterar vad dom kommer göra när dom inte måste...ja, vad dom nu måste för tillfället...

 

[Pom]

Beror på gruppen

När en kampanj skall startas upp är det rälsning som gäller. Spelarna vet ingenting om världen, de har fullt upp med att klura ut hur de skall blåsa liv i sina karaktärsblad. Då är det SLs uppgift att helt enkelt säga: här är ni, så här är läget, det här håller på att hända. Jag tycker också det är helt okej att säga till spelarna vad deras rollpersoner står i begrepp att göra just då.

Men sedan beror det på gruppen hur jag fortsätter spelleda.

Jag spelleder i två helt olika sammanhang:

- Med gamla vänner och släktingar, antingen passionerade rollspelare sedan många år, eller nya rollspelare med ett passionerat intresse för den miljö kampanjen utspelar sig i. Här får saker rulla på. Det ena ger det andra. Spelarna kommer hela tiden med olika initiativ, och jag ser till att det händer saker i världen utöver dessa initiativ, och att världen förändras i enlighet med hur deras initiativ utvecklas. Då och då kan jag slänga in något äventyrsliknande där det finns drag av rälsning, men oftast behövs det inte.

- Med unga (mellanstadiet) och rollspelsmässigt oerfarna personer. Här rälsar jag rätt hårt. Kommer spelarna med initiativ tar jag dem förstås tillvara, och jag försöker uppmuntra dem genom att låta deras handlingar få direkt inverkan på kampanjen, men jag har alltid en äventyrsplanering till hands.

När jag väl sitter med tärningar och regler och ska spela rollspel kräver jag garanterad underhållning.

Det här är mycket viktigt. Och det gäller för SL också. Det är bland annat därför som jag tycker det är så viktigt att spelare tillåts ta initiativ och förändra saker och ting. Då blir ju jag som SL överraskad och underhållen. OK att det ibland sabbar min planering, men det brukar mer än väl uppvägas av de nya möjligheterna.

Jag brukar sällan tillhandahållna lösningar - jag nöjer mig med att tillhandahålla problem. Ytterst sällan har det blivit sådana problem av detta att kampanjen stannat upp. Rätt ofta har mina klipska spelare snabbt kommit på planer som effektivt kringgår mina listig dilemman.

Att helt följa händelsekedjan som gjorts upp tror jag inte på. Många författare vittnar om att det inte fungerar så ens när man skriver en bok på egen hand. När man blir varm i kläderna får figurerna liv och gör saker mer eller mindre på egen hand som man inte riktigt hade tänkt sig från början. Det här tror jag alla som skrivit för byrålådan eller nätet känner igen sig i.

 

[Gurgeh]

Jag tycker att det är två (helt?) olika frågor du tar upp, nämligen:
1) Vem har makten över världen?
2) Måste det hända något hela tiden?

Den första frågan rör vem som har beskrivanderätt över världen. Den traditionella rollspelsuppdelningen är att spelaren har bestämmanderätt över det hans rollperson gör och spelledaren har bestämmanderätt över allt annat. (Vissa extremister tycker också att spelledaren ska kunna bestämma vad rollpersonerna gör om spelarna gör "fel".) Det är alltså spelledaren som berättar hur byn ser ut, hur spelledarpersoner ser ut och allt annat som rollpersonerna ser och vet. En del saker kan spelaren ha makt över, även om man spelar på det sättet. Spelaren har ofta en beskriven bakgrund som innehåller platser och personer som han hittat på. Om man möter dessa är det naturligtvis hans beskrivning som gäller. Om man träffar rollpersonens obeskrivna farmor kan man mycket väl tänka sig att spelledaren låter spelaren beskriva farmodern.
Och i en del spel finns det system för detta (tex Fate), där spelarna kan betala med någon form av poäng om de vill introducera något i världen. Detta kan vara nästan vad som helst. Om spelaren vill att byn de kommer till ska vara känd för sin vinexport, att greven ska vaar besatt av en demon eller att hans syster bor där är det bara att kasta ut ett poäng och beskriva det. Tanken är att alla har roligare om de får skapa världen gemensamt.
Andra spel har regler för vem det är som har kontroll över världen (InSpectres). Ibland är det spelledaren som beskriver vad som händer, ibland är det någon spelare. Det finns en risk att den resulterande historein blir osammanhängande, men om man är samspelta fungerar det förvånansvärt bra.

Den andra frågan rör egentligen om varje scen måste föra handlingen framåt eller om det är okej med helt meningslösa scener, som att rollpersonerna sitter och snackar, planerar något, köper ett svärd eller något annat som inte för rollpersonerna närmare sitt mål. Ofta kan det vara för att rollpersonerna inte har något mål, de går bara runt och dräller. Om man spelar rollspel som bara går ut på att drälla är det här inget problem, men om man spelar ett rollspel med ett tydligt utstakat mål som man vill komma fram till kan varje scen utan ett framåtriktat fokus upplevas som ett slöseri med tid.

Det var beskrivningen av verkligheten. Har jag då någon poäng att komma med?
Min poäng är väl möjligen just den att det rör sig om olika frågor. Bara för att spelarna har stor makt behöver det inte saknas en tydligt fokuserad handling, och bara för att spelledaren har stor makt behöver det inte betyda att handlingen går framåt. Problem uppstår först om man inte är överens om hur det ska gå till. (Om spelledaren förväntar sig att spelarna ska ta initiativ och spelarna förväntar sig att spelledaren ska säga åt dem vad de vill göra kommer det bli ett ganska händelsefattigt spelmöte.)

Nej, jag hade tydligen ingen poäng, jag ville bara peka ut något uppenbart!

/tobias

 

[walium]

Jag ställer mest krav i inledningen av en kampanj när jag sätter upp lite riktlinjer för spelarna. Då kan jag ge dem en hyfsat välbeskriven utgångspunkt och förvänta mig att de ska utgå ifrån den när de sedan sätter ihop sina rollpersoner. När kampanjen väl startar så slänger jag in ett antal händelser och spelledarpersoner som de sedan får reagera mot och på precis hur de vill. Vill de inte gå på träljakt så slipper de, vill de utforska de mystiska stenröset så är det helt okej, vill de inte stanna i sin hemby så får de gärna lämna den osv.

Mellan spelmötena så brukar jag be dem att ge lite exempel på vilken slags händelser eller upplevelser de vill se mer eller mindre av. Min erfarenhet är dock att spelare emellanåt kan vara lite tröga när det gäller att själva lägga till eller dra ifrån saker i spelvärlden även om de uppmuntras till det.

Jag lirar alltså rätt mycket fiskdamm med mycket improvisation och en stor anpassning till rollpersonernas val och handlingar. Jag skulle tro att det rör sig om någon version av att spelarna har initiativet. En hård spelledare med stora maktbefogenheter förknippar jag mest med det förflutna. Det var så jag spelledde för 10-12 år sedan.

 

[ro83rt]

Oavsett ifall man spelar räls, fiskdam på något annat sätt så är det enligt min erfarenhet oftast SL som får dra det tyngsta lasset. Det finns ju system, vilket nämnts, som låter berättarrollen gå till spelarena men i de flesta spel så är det SL som har huvudansvaret över världen. Därför måste SL vara motiverad för att det ska bli skojsigt för alla. En spelar kan alltid ha en taskig dag, så länge de andra kör på, men om SL inte tycker att det är kul drabbar det hela gruppen. För att det ska bli bra bör han dessutom vara förberedd, vilket kräver en del jobb. Alltså är en motiverad SL en hörnsten för en lyckad kväll. Det kräver också att SL lägger ner jobb. Jag tycker det är skitbra med planeringsmöten eller mailkedjor innan kampanjen/äventyret men i slutändan så är det den som kommer att leda som måste få bestämma vad han tycker känns bäst. Vill SL har mycket spelarinput så är allt frid och fröjd men vill han inte så tycker jag att hans önskan ska respekteras. Den spelare som känner att han vill ha det på något annat sätt kan ju plocka upp SL-pinnen till nästa kampanj.

Jag har begränsat med tid. När jag väl sitter med tärningar och regler och ska spela rollspel kräver jag garanterad underhållning. Jag vill inte slösa bort min tid på oväsentligheter, speciellt som jag är medveten om att det kan gå lång tid mellan två rollspelspass.

Det är ofrånkomligt med kompromisser när människor ska verka i grupp så jag tycker inte att det är värt allt för mycket energi utan bara acceptera som en del av paketet. Nu är det säkert inte så att du menar men det låter som om du har en väldigt egocentrisk inställning till spelandet. Rollspel spelas i grupp och är det gruppen som ska ha kul och få garanterad underhållning, inte individen. Den enda som inte bör kompromissa i under själva sessionen är SL. Detta för att få tillbaka något för sitt arbete. Spelarna, om det inte är en homogen grupp, måste däremot låta båda de andra spelarna och framförallt SL får utlopp för det som de gillar.

 

[Basenanji]

Alltså är en motiverad SL en hörnsten för en lyckad kväll.
Håller med. Min erfarenhet är att ingen vill vara SL just av den anledningen. Mina slappa kompisar kände sig alltför sällan motiverade. Eller; motiverade nog att spela kanske, men knappast motiverade nog att spelleda! I vårat gäng har vi alltid fått tvinga fram en SL- för alla vill egentligen spela. Månne har detta påverkat min syn på SL:s uppgifter. Och därmed kan jag tycka att en av anledningarna till att jag ska vara SL är att jag får påverka mycket, som belöning för slitet, kan man säga. Men det här är min syn på saken.

Nu är det säkert inte så att du menar men det låter som om du har en väldigt egocentrisk inställning till spelandet.
Ajajadå- det var nog inte meningen. Men ärligt talat, är vi inte alla rätt egocentriska egentligen? Vill inte alla ha så kul som möjligt och då helst på sitt eget favvo-sätt?

Givetvis måste man kompromissa och jag har i tråden nog överdrivit lite väl mycket, i en önskan att vara tydlig. Nöjet ska vara lika stort hos spelare och spelledare- det är jag helt övertygad om.
Dessutom är jag som SL ofttast en blandning av de två typerna jag nämnde i trådstarten. Vad jag ville ha fram var att det kanske är fel och se över ett regelsystem tex, om man känner sig begränsad i spelandet. Jag misstänker att det handlar om en grundläggande problematik som kan kokas ner till de två extremerna jag nämnde ursprungligen.

/Basse

 

[ro83rt]

Ajajadå- det var nog inte meningen. Men ärligt talat, är vi inte alla rätt egocentriska egentligen? Vill inte alla ha så kul som möjligt och då helst på sitt eget favvo-sätt?

Jo, självklart så är "att ha kul" en väldigt egen upplevelse. Att ha "kul" i grupp innebär emellertid att alla ska få den väldigt egna upplevelsen. Därför får man ibland tulla på sitt eget kulande just för att det kollektiva kulet ska överstiga summan av en grupp människors individuella kul. Det är ju att ha kul tillsammans som är det kuliga.