Nekromanti Spelleda är som...

[Poseur]

Ett förhållande. Det kräver engagemang , uppoffring och kommunikation för att det ska bli bättre. Det fungerar om man struntar i det, ett tag. Det handlar om att ge och ta. Kompromissa och hitta lösningar och prova på nya saker. Finns det något dåligt/problem så löser man det bäst genom att prata om det och sedan försöka anpassa sig och mötas någonstans på mitten.


/Poseur, eller något.

 

[Gurgeh]

Rollspel är som sex. Kommunicerar man får man bättre sex, och det förstör inte alls magin om man säger ärligt vad man vill (även om både flickvänner och spelare kan tro det och vilja att man gissar sig till vad de vill ha, liksom vad fan). Plus att det är pinsamt att prata om det offentligt.

Och det är pinsamt att ha någon närvarande i rummet som inte är direkt inblandad i aktiviteten.

/tobias

 

[Sodivra]

Att vara ressigören dirigenten för en orchester.

Du kan vifta hur mycket som helst, välja eller skriva vilka sympfoner som helst men inte göra dina spellares jobb. De skapar musiken.

Ditt jobb är att få det att funka ihop.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/R9g3Q-qvtss"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/R9g3Q-qvtss" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Herregud. Första gången jag såg den sista dirigenten (19.30) så tjöt jag, så bra var det. Andra gången grät jag en skvätt. Han är med, han är där, han är med och nyfiken, och öppen, och i ett möte till hundra procent.

Ibland känner jag mig som en dirigent när jag spelleder.

Ibland känner jag mig som en trädgårdsmästare, som ger utrymme till ett litet frö, uppmuntrar det och skjuter försiktigt till näring för att det ska blomma ut till en blomma.

Ibland känner jag mig som en terapeut eller god vän, som lyssnar till hundra procent, som ibland tyst följer rollpersonen in i dess mörker, ett halvt steg bakom, och som ibland måste säga det eller göra det som världen och ärligheten kräver av mig, och se när rollpersonen lider för det.

Ibland känner jag mig som ett vattenknytt, som ser vårfloden komma och bara följer med flödet, skjuter till min egen energi, och ser flödet växa, gå bättre och bättre.

Men alltid behöver jag vara där till hundra procent, i ett genuint och sårbart möte. Lyssna på spelarna. Lyssna på rollpersonerna. Vara nyfiken, inte ha förutfattade meningar om vad som ska hända. Bemöta och bejaka. Jag står inte ut med hårdhänta människor eller människor som blir oförsiktiga av sin darrhänthet. Det är en fråga om trygghet.

När vi spelar så bygger alla flödet, alla har påverkan och makt, men ändå skiljer sig rollen lite mellan spelledare och spelare, precis som mellan musiker och dirigent. It's awesome.

 

[solvebring]

Att spelleda är som ett förhållande, man måste ge och ta, leda och låta sig ledas, lite på varandra, samarbeta och kommunicera och främst se till att ha roligt tillsammans.

 

[DeBracy]

Han är med, han är där, han är med och nyfiken, och öppen, och i ett möte till hundra procent.

Det här får mig att tänka på en egen erfarenhet som jag måste få dela med mig, angående dirigenter.

Medan jag bodde i Piteå sjöng jag i en smått legendarisk kör, Troendegruppen (jajamen!), som haft samma »tillfälliga« dirigent sen kören bildades i slutet av 60-talet (han började för att det inte fanns någon annan). Vid det här laget är han alltså rätt erfaren. Han har också ganska bestämda tankar om hur saker och ting ska fungera: musiken ska flöda, fraserna hänga ihop, stämmorna komma fram och kliva tillbaka där ska...

När vi var i USA och gjorde en turné/resa så avslutade vi varje konsert med En vänlig grönska... (Sommarpsalm kanske den heter?). Vid det här laget hade jag väl varit med i kring två år eller något, och fick helt plötsligt uppleva något helt väldigt speciellt. Efter att ha dirigerat de två första verserna lämnade dirigenten sin plats framför kören, för att ansluta sig till basstämman (bredvid sin son).

Det var helt enormt: här lämnade han plötsligt ansvaret till 30 individer. Jag tror aldrig vi lyssnade så noga på varandra som då, och jag har sällan upplevt en sån känsla av tillit; dels hans tillit till oss, dels våran tillit till varandra. Det var helt fantastiskt.

 

[EvilSpook]

Spelleda is like masturbating with a cheese grater: slightly amusing, but mostly painful.


//EvilSpook

 

[Mannen i skogen]

… att sitta i barn- och fritidsutskottet i en problemkommun.

Du har ett gäng ligister som antingen slåss inbördes eller har någon sorts "vi mot världen"-mentalitet, eller båda. Du startar upp ett projekt för att få dem att göra något konstruktivt av sina liv och kanske få en inkomst. Ligisterna hakar på, men plankar mest på rälstransporten eller slåss. De har inget begrepp om hur man uppför sig och visar inte respekt för någon som inte hotar dem fysiskt. Därför är du till sist tvungen att skicka fram några som kan hota dem fysiskt.
När du inser att projektet inte leder någonstans hoppar du av uppdraget och lämnar till någon ny idealist.

 

[Poseur]

HAHAHAHAHAHAHAHHA !


Made my day!



/Poseur tycker om

 

[Johan K]

..försöka väva ihop en saga/äventyr/upplevelse.
Med andra ord, det är du som SL som skall puffa ihop det hela & ge dina spelare en upplevelse.

 

[w176]

Wow. Det där tog liknelserna som en ni nivå- Det roliga är att det stämmer liksom både im/off.

 

[Guest]

Att spelleda är att vara som att vara en debattledare... folk kommer för att trumfa varandra, ignorera den röda tråd du lägger och själa rampljuset... du kommer kämpa i motström för att ge alla inblandade en värdig chans och en bra upplevelse och du kommer behöva kämpa för att få någon som helst kritik och även om den kanske är trevlig så kommer den med största sannolikhet inte vara konstruktiv...

/Zorbeltuss

 

[Basenanji]

Att spelleda är som att vara forskare. Man ska...

...läsa grymt mycket text och komma ihåg den.

...man ska kunna relatera till texten, kritiskt betrakta den och göra egna tolkningar.

...man ska kunna relatera textens olika meningar till människor runtomkring en (spelare).

...man ska kunna leverera svar på olika problem (i abstrakt mening: den uttråkade rollspelaren som har spelat alldeles för mycket D&D har tröttnat på allt vad trad heter och behöver en ny utmaning=ett problem)

...man ska kunna förutspå hur textens mening, människornas interaktion och summan av desamma innebär möjligheter inför framtiden.

...man måste presentera materialet framför andra och ingen har tålamod med att det blev "ok"

---

För övrigt skulle jag vilja bredda dirigent-liknelsen. Att "slå takten" el likn är bara en uppgift bland väldigt många andra. Framförallt är det dirigenten som gör en tolkning av verket och därefter genom olika instruktioner till musikerna, levandegör denna. Dirigenter brukar ofta vara någotsånär specialiserade på en viss genre/epok/kompositör - åtminstone väljer de ut en repertoar, ofta tillsammans med konsert(/operahus/producenter/styrelser/mm.

Om jag skulle jämföra dirigenten med sopelledaren så skulle det innebär att du som spelare mötte en:

...person som har valt ut vilket äventyr och vilket system som ska spelas.

...detta har valts ut utifrån vad spelgruppen kalrar av/är bra på och vad spelgruppen blir mest nöjda av att spela

...därefter har distinkta order till spelarna, att någon hoppar av spelgruppen gör ingenting. Det leder bara till att äventyret blir bättre spelat, eftersom ersättaren är mycket bättre på sim/impro/trad/friform...

...avslutningsvis får mest cred av alla inblandade. Upplevelsen var magisk och vem som gjorde detta möjligt råder det ingen tvekan om. Alla hoppas på att få spela nästa äventyr/spelidé, men vi får se om inte Labyrintens Spelförening hinner först - ty den här spelledaren går sannerligen inte av för hackor.

---

Nej, jag är inte så bitter som det kan låta...jag är glad. Mitt ideal som spelledare är att spelarna ska glömma bort mig och min insats för att istället diskutera äventyret/spelupplevelsen med varandra så intensivt att jag placeras bland kulisserna.

 

[MrG]

Ge regi live, det finns inga omtagningar, allt är direkt, bara kör...

Att spelleda är också som att arrangera lajv utan att behöva administera lika mycket folk.

Att spelleda är när man är bra konsten att lyssna och gå med gruppen, samma sak som att vara en riktigt bra chef med rätt medarbetare.

-Gunnar (som tycker liknelsen med Colin Nutley i mångt och mycket var klockren)

 

[KamiFisk]

Är som att vara djurskötare på skansen ibland känns det som om man tar hand om ett gäng primater som inte uppskattar vad man gör.

Är som att smiska någon kanske inte något för alla smaker men det sätter färg på vardagen.

 

[krank]

Att spelleda är litegrann som att vara lärare. Man måste samarbeta med gruppen, se varje individs behov och önskemål, och alltid försöka möta varje person där den befinner sig istället för att bara gå på som en ångvält...

 

[Anarchclown]

Att spelleda är som en drog. Någonting man bara måste göra för att få skapa en annan plats i vilken man inte behöver ta itu med verkligheten i några timmar till. Trotts alla bieffekterna (såsom yrkesmässiga misslyckanden, gnälliga spelare, sena timmar och utebliven inkomst) älskar man det ändå över allt annat och kan inte tänka sig att vara utan det i mer än några dagar på sin höjd.

Att spelleda är också som summan av alla hobbies man kan tänkas ha. Det finns ingen hobby, ingen kunskap och inget intresse som inte på något sätt kan användas för in game kunskap, byggandet av spelvärld, paradigm och story när man spelleder. Det är en levande och högst improviserad konstform som är borta så fort den är upplevd och som aldrig kan återskapas exakt likadant återigen. Att spelleda är att skriva värld, story, miljöer, biroller och allting annat som kan tänkas komma i spel och att sedan genomföra det tillsammans med människor man gillar och se när de ändrar på allting framför ens ögon. Det är ett vansinnigt kreativt arbete som ändå i slutänden ligger helt i händerna på ens spelare om det blir bra eller ej.

 

[Uppenbart]

Att spelleda är som att vara lik en gud. Allsmäktig, allvetande och styrande i universum, men ändå tillåta dem däri, att ha en egen vilja, att handla som dem själva vill.