Nekromanti Spelrapport: Play the Cards

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,957
Location
Stockholm
Play the cards

Skrivet av: Tyra Grasmo, Katrin Førde, Trine Lise Lindahl and Frida Sofie Jansen
Spellett av: Frida Sofie Jansen och Petter Karlsson

Beskrivning av scenariot:

A game about being a teenager. About fitting in. About knowing your place in the hierarchy. This is the first real house party. No parents. That important party that everyone attends and anything might happen.

A deck of card is used to indicate high school’s unspoken, but still very public popularity rating. We have the popular girls (hearts), the cool guys (spades), the alternatives (clubs) and the outsiders and nerds (diamonds). But everything can happen during this important evening and who you thought you were might not be who you are.

Relive the angst and feeling of being a teenager and being stuck in a system that you neither made nor can change. And with the demand that all that happens at this party will most likely be the most important event in your entire life.


Jag ångrar att jag inte lyckades spela något mer artsy blackbox-spel men samtidigt är Play the Cards precis sådant som jag går igång på; close to home, upplagt för känslodrama, hångel, sex och tydliga konflikter vilket är lysande för att uppnå bleed.

Vad är bleed?
Den främsta anledningen till att jag älskar den här typen av spel är att jag får uppleva bleed. För er som inte känner till begreppet hänvisar jag till den här beskrivningen och för er som tänker "nä, sånt där känsloflams håller jag inte på med i mina spel!" så vill jag påstå att ni visst upplever detta i olika utsträckningar och på olika plan, kika på definitionen vetja!
Personligen så får jag tillfredsställelsen att vara kär, känna sorg och hat, vara nervös och självsäker. Det kan få vara så vackert som det bara kan bli i en saga och sen är det slut!

Kom till saken! Berätta om Play the Cards!
Okej då, men innan vi går in på själva upplevelsen ska vi prata lite om upplägget och mekaniken! Play the Cards handlar om en skolklass femtonåringar och kampen för att ha en plats, vara populär, få den man är kär i och ha kul. Vi var 26 deltagare och alla fick färdigskrivna roller som gav kortfattad bakgrundshistoria, relationer, mål samt grupptillhörighet och rang inom densamma. Grupptillhörighet och rang symboliserades med hjälp av spelkort där hjärter var symbolen för de coola tjejerna ledda av hjärter dam, spader de coola killarna ledda av spader kung, ruter nördarna ledda av ruter sju och klöver de "alternativa och politiskt engagerade" ledda av klöver knekt. "Rang" fungerade dels som en markör inom den sociala hierarkin och dels som en metateknik för att avgöra konflikter spelare emellan. Den med högst rang i vardera gruppering gavs en bunt med kort ur den egna sviten och kunde på så sätt ändra i hierarkin efter behag men samtidigt avsättas om spelare med sammanlagt högre värde än ledaren opponerade sig. Härliga tider!

Scenariot spelades i två rum, ett större och ett mindre, där det större agerade som festlokal med dansgolv och det mindre som badrum och hångelhörna. Andra tekniker som användes var en metod för att symbolisera kyssar och hångel genom att vidröra varandras ansikte med båda händerna samt ars amandi för sex.

Scenariot hade även full transparens och alla roller fanns tillgängliga för alla att läsa under hela spelet.

Så till spelet. Nedan är mina fragmentariska minnen från kvällens händelser, en historia som varken är objektiv eller helt sanningsenlig; min historia. Ha även i åtanke att jag skriver ur min karaktärs synvinkel, eventuella förolämpningar mot de andra karaktärerna är riktade just mot karaktärerna (och en hyllning till spelarna!):

Ikväll är det klassfest hemma hos Julia, den söta men veliga tjejen som hänger med det populära gänget (en bra bit ner i hackordningen, hjärter sex spelad av Sia här på forumet), och jag var riktigt peppad. Själv heter jag Michael och har på senaste tiden haft ett riktigt uppsving i livet och gått från att vara en nolla till en av skolans tuffaste grabbar (klöver knekt och främst bland de "alternativa", fuck yeah!). Dels har jag växt till mig en aning och är, om jag får säga det själv, rätt snygg nuförtiden och sedan har Ivy äntligen kommit tillbaka från Tanzania där hon var med sina föräldrar och volontärarbetade. Ivy är ett år äldre än mig men vi går i samma klass nu då hon inte kunnat gå i skolan under sitt år utomlands. Jag har alltid tyckt att hon är riktigt cool och vi har hållit kontakten under hela hennes utlandsvistelse. Sedan hon kom tillbaka har hon fått in mig bland intresserat och påläst folk och det är riktigt kul att hänga med folk som bryr sig om världen omkring sig och som uppskattar mig.

Jag väntar utanför Ivys hus och hon är sen. Hon har inte riktigt varit sig själv de senaste dagarna, sedan incidenten i skolan. Charlotte (hjärter tio och en riktig bitch!) hade fått sin pojkvän Christopher (spader knekt) att börja flörta med Ivy via SMS och sedan, bara för att jävlas, läste hon upp Ivys meddelanden för hela klassen, så jävla omoget asså! Ikväll verkar dock Ivy på gott humör och vi småpratar och skrattar hela vägen till Julias hus där partyt redan är i full gång när vi når fram. Efter att ha gratulerat Julia och sagt hej till Maria H (hjärter sju och sååååå kär i mig att det nästan är larvigt, jag kan få henne att göra precis vad jag vill! Synd bara att hon hänger med bitchgänget) träffar vi resten av gänget, dels bandmedlemmarna Christina, Todd och Philip, dels Irene och Maya och så hijabtjejerna Farah och Fatima och, trots att det är en alkoholfri tillställning, ser till att få lite "ordentlig" dricka i oss som Todd lyckats sno med sig hemifrån(fy saatan vad det smakade illa!). Vi hade det trevligt och snackade skit, skrattade åt hunkarna och de tillika korkade tjejernas upptåg på dansgolvet, drack och chillade. Tills bitchgänget med Charlotte i täten närmade sig Ivy med djävulskap i blicken. Det var tydligt att de var ordentligt på krigsstigen och gav sig på Ivy med förolämpningar och kommentarer kring hennes "romans" med Christopher och trots att vi backade upp Ivy märktes det att hon tog åt sig. Jag försökte muntra upp Ivy bäst jag kunde men den kommande halvtimmen var tjejerna på henne om och om igen och själv kom jag ordentligt på kant med Christopher. Det var riktigt hetsigt och vid ett tillfälle rök vi ihop så att folk fick dra isär oss för att undvika slagsmål. Jävla idioter alltså.

Saker lugnar så småningom ner sig en aning, jag har fått i mig lite dricka och befinner mig på dansgolvet med Farah och Fatima, som har varit riktigt kul ikväll och jag bjuder in dem till gänget på mer permanent basis (ger dem klöver sex och klöver sju). Satan vad Fatima är het idag och hon håller på med värsta upproret mot sina föräldrar, ljög om att hon skulle iväg och plugga, dricker och är rent allmänt cool. En lugn låt drar igång. Tryckare. Jag har aldrig kysst en tjej på allvar innan och jag var jäkligt nervös när mina läppar närmade sig hennes. Hon gjorde inte en ansats att dra sig undan, snarare tvärt om. NEJ! Jag törs inte! Backar, svamlandes något om att jag måste på toaletten och flyr mot badrummet. Idiot, jag tror jag är kär, idiot, idiot!

Jag lämnar toaletten efter att ha lugnat mig en aning och försöker undvika Fatima bäst jag kan. Jag ser till att få i mig aningen för mycket sprit för att lugna ner mig och hamnar sedan på dansgolvet i egna tankar. Irene (klöver sju) kommer fram till mig och har upptåg i blicken och givetvis hakar jag på. Tydligen har Julia betett sig som en riktig bitch mot Irene och vi bestämmer oss för att hämnas genom att tjuvröka på toaletten och se till att hon får skit för att festlokalen luktar rök. Vi hamnar inne på badrummet, jag Irene, Maya, Fatima och Farah, och jag försöker fokusera på upptåget samt att undvika att titta på Fatima. Vi röker och rätt vad det är kommer Julia instormandes. Hon ser vad vi gör, kallar Lucy för något onämnbart och kastar sitt glas med läsk i ansiktet på henne! Vilken jääääla bitch! Vi hämnas genom att skriva mindre hedersamma saker om henne med märkpenna på väggen. Kapitalstbitch.
Jag vill egentligen prata med Fatima men hon försvinner ut och snart är jag ensam kvar med Farah. Vi pratar lite. Hon är fett snygg. Plötsligt hånglar vi, det känns fantastiskt och samtidigt helt fel, tänk om Fatima får reda på detta? Jag skjuter oron åt sidan och låter mig uppslukas av stunden och det är fantastiskt. Plötsligt blir vi avbrutna av att dörren öppnas av Irene. Shit, hon kommer definitivt att skvallra om det här och jag försöker bortförklara mig bäst jag kan och får henne att lova att inte säga något (mutar henne med en klöver tio). Phew.

Stunden är dock dödad och Farah och jag lämnar badrummet varpå vi konfronteras av Charlotte och hennes kumpaner som ler skadeglatt när hon ser oss komma ut tillsammans. De börjar ge sig på Farah och jag försöker försvara henne men hon ber mig gå därifrån, ber mig att låta henne sköta detta själv. Jag är förvirrad och vilsen och glider iväg till andra sidan rummet där jag ser Ivy och hoppas på lite andrum. Hon står dock och pratar med Christopher iklädd en allvarsam min. Jag kommer fram och det visar sig att de, ja, jag vet inte, ska bli ihop! Sjukt! Jag blir helt paff och först riktigt arg men ju mer vi pratar desto mer verkar Christopher vara en helt OK kille som fallit offer för Charlottes elaka påhitt. Jag ger mitt godkännande (och Christopher blir vår nya klöver sex!). Då smäller det! Jag vete fan var det kommer ifrån men plötsligt är det slagsmål och jag och Christopher hoppar in för att backa upp Philip mot Thomas. I efterdyningarna visar det sig att Thomas anklagar Philip för att ha anklagat honom för att hångla med killar, något som Philip säger sig basera i det faktum att de faktiskt hånglat med varandra för någon halvtimme sedan. Jag bara ler och njuter, det här fick igång mig igen och jag är åter pepp och på topp!

Jag hänger med gänget och introducerar Christopher till de andra. Det är riktigt trevligt och vi befinner oss för en liten stund i en oas av lugn och kamratskap, ostörda av intrigerna som tar form omkring oss.

Jag går till badrummet och hittar där Simon (Eller AbnoX som han egentligen vill bli kallad, wannabe-hacker) och John tillsammans med Fatima, rökandes gräs. Först blir jag ställd men jag vill visa framfötterna inför Fatima och hakar på. Hjärtat bultar bara av att vara i samma rum som henne, vi ser på varandra och ler och snart har Abnox och John gått och vi är ensamma. Jag säger:

- Behöver vi prata om... vad som hände på dansgolvet?
- Vadå hände?
-Ja, eller, alltså, nästan hände *rodnar en smula*
-Vad var det som nästan hände?


Vi ser på varandra

-Det här hände nästan...

Lycka, berusning, eufori. Det är fantastiskt, det är magnifikt och slår allt. Jag vet inte hur länge vi står där men jag vill aldrig att det ska sluta. Plötsligt börjar Fatima bli obekväm och jag inser att jag tagit det hela längre än vad hon vill och jag drar mig tillbaka, mumlandes någon ursäkt. Vi bestämmer att ses ute på dansgolvet och jag väntar 15 sekunder efter det att hon gått med att ge mig ut.

När jag ommer ut ser jag henne inte men möter upp med Ivy, Christopher och bandet borta vid tilltuggsbordet. Vi snackar och har det bra och jag är så jäääkla glad över vad som hände mellan mig och Fatima att jag förträngt kvällens tidigare händelser och det kommer som en chock när Farah och Fatima plötsligt häller ett glas i var rakt över huvudet på mig. De försvinner utan ett ord men med mord i blicken och jag är allt för tagen för att kunna göra något. Ivy och Christopher undrar vad som hänt och jag berättar att jag betett mig illa. De förstår men menar samtidigt på att jag måste kunna berätta för dem att det bara var oskyldig lek och inte något djupare än så och att de bör kunna vara OK med det. Jag utelämnar den knepiga detaljen; jag gillar ju Fatima!

Jag blir påhejad av resten av gänget att inte ta sådan där skit och jag konfronterar Fatima och Farah där de sitter och säger åt dem att de fan inte kan bete sig hur som helst och exkluderar dem ur gänget (tar ifrån dem deras spelkort). Jag går därifrån med en klump i magen, det här känns inte alls bra.

Jag är rätt deppig men avbryts i mina funderingar av att det ska sjungas och stojas för födelsedagsbarnet, Julia. Efter sången utannonseras det att Julia ska få välja en av gästerna att ge henne sin födelsedagskyss. Jag väntar ointresserat och småpratar med med mina polare och rycker förvånad till när mitt namn ropas ut. WTF lixom!? Nåväl, jag är full och snygg och valsar nonchalant fram och kysser henne. Bakom mitt rygg kan jag känna Farahs och Fatimas blickar bränna i nacken, höra Charlottes hånfulla kommentarer och spridda buanden hurrarop från de ansamlade. Vilken soppa.

Därefter skingras folksamlingen och Julia tillåts hänga med oss (hon hade tidigare uteslutits ur sin gruppering och blir nu vår nya klöver fyra) ett tag. Det samtalas, det dricks, jag hamnar på badrummet med AbnoX och John och röker lite till varpå jag passar på att förolämpa de coola grabbarnas frontperson Alex (spader kung) och håna honom för hans begränsade intellekt. Han svarar med hot om våld men följer inte upp dem. Jag hänger kvar och han ger sig ut på dansgolvet.

Kvällen lider mot sitt slut och jag tar ett par shots till för att dämpa ångesten, bra beslut för övrigt. På dansgolvet ser jag Fatima och börjar gå fram till henne för att be om ursäkt. Jag kommer nästan hela vägen fram innan jag ger upp inför hennes anklagande blick och viker istället av mot Maria H som står och stirrar dumt på mig en bit bort.

- Ska vi dansa?

Hon lyser upp som en julgran och jag drar henne nära intill, mitt framför Fatima. Jag känner mig så jävla snygg och samtidigt så jävla, jag gör det här för att "hämnas" på Fatima och Maria H bli bara ett verktyg. BOOM! Jag åker nästan i backen när Andrew (spader åtta) knuffar undan mig och vrålande frågar vad jag håller på med! Jag tänder till på alla cylindrar och knuffar tillbaka, säger åt honom att dra åt helvete. Tydligen har han haft en grej med Maria H under kvällen men det skiter jag i, jag vill mest spöa någon, så jag hånar honom och kysser Maria H framför hans ögon. Det tänder till och folk drar isär oss men jag är inte färdig. Jag fortsätter med förolämpningarna men Andrew möter inte upp och jag återgår till att kyssa Maria H när plötsligt... Shit. Jag mumlar något ohörbart och rusar mot badrummet. Upptaget. Spyr i ett hörn, hör hånskratten bakom mig. Shit. Jag tar mig in på toaletten och plötsligt är Philip där och hjälper mig. Han är riktigt schysst och får tillbaka mig upp på fötter, kroppsligt såväl som mentalt och tillsammans tar vi oss ut för att lämna festen. Philip ska fixa något först och jag sätter mig på en stol med händerna i ansiktet och bryter ihop en smula över hur jag trasslat till det för mig själv. Maria H kommer och vill hjälpa mig men jag viftar bort henne, kan se Fatima på andra sidan rummet pratandes med John. Ivy kommer och frågar hur det är och jag berättar för henne om vad som hänt och vad jag känner inför Fatima. Hon ger mig en kram och förmanar mig för min dumhet men försöker sedan muntra upp mig, säger att hon ska hjälpa till att ordna detta, och ger sig av för att prata med gänget, Farah och Fatima.

Spelet tar slut. I nästa inlägg kommer jag att prata om hur jag mådde då, hur det kom sig att min historia utvecklades som den gjorde, varför jag tycker att det här var totalt jävla awesome, hur jag mår idag och lite annat! Stay tuned!
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
8,057
Location
Nordnordost
Verkar ju rätt ok. För att vara ett spel utan STY-slag då, naturligtvis.

:)
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,957
Location
Stockholm
wilper said:
Verkar ju rätt ok. För att vara ett spel utan STY-slag då, naturligtvis.

:)
Konfliktresolutionen var ju karmabaserad, men om du ser kortvalörer som "STY" så är du inte långt ifrån dina slag ;-)
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,957
Location
Stockholm
Varför?

Varför gör man då detta? Vad är så kul med att leka högstadiebarn som gör illa varandra? Det korta svaret är "för att det känns", det långa kommer nedan.

Upplevelsen under spel
Jag är min egen protagonist och även om lajvet inte handlar om mig så handlar min historia om mig och de jag interagerar med, det är min resa och mina upplevelser som är mitt fokus, liksom för de andra deltagarna (det skulle exempelvis vara väldigt spännande att höra Sias historia som säkert är helt väsensskild från mig trots att vi befann oss på samma 40 m2 hela spelet). Hur blir detta då en "historia" och inte bara en hoptrasslad bunt lösa trådar? En "hoptrasslad bunt lösa trådar" är delvis precis vad det är. När jag spelar försöker jag alltid ha ett "[ja, och/ja, men], [nej och/nej, men]"-tänk och jag hugger på allt som rör sig. Om någon vill prata med mig så svarar jag, har någon en idé så hakar jag antingen på eller agerar på den (exempelvis genom att skvallra, sabotera, etc), om det inte händer något så ser jag till att göra något (med min karaktär, setting, spelstil, etc som motivation, min historia (ser i cirkelargumentet här?)) och så vidare. Allt som händer ska i idealfallet få leda till något, för mig själv och för andra. Så är det dock inte och det gäller därför att strössla rikligt med "plot hooks". Jag själv är starkt för character advocacy men i ett spel utan fördefinierade problem så som detta lägger jag upp mitt spel i faser.
Jag börjar med målfasen i vilken jag etablerar ett mål för min karaktär att sträva mot. Detta sker dels innan spel genom roll och scenario och dels under spel genom att fiska hos andra spelare. I detta fallet gav min roll (ni kan hitta scenariot och rollerna här) två riktningar att sträva mot: stå upp för Ivy och lösa hennes trubbel samt att leka player och få omkull lite tjejer. Fiskande i spel kan vara lite krångligare men jag har alltid målsökandet i fokus och försöker involvera mig i andras problem och agendor och då brukar ett antal möjliga riktningar uppenbara sig. Att lajva utan mål kan vara väldigt otillfredsställande så underskatta INTE den här fasen!
Därefter kommer strävansfasen och komplikationsfasen som avlöser varandra under resten av spelet. Strävan innebär att jag går helt in i rollen och agerar via min roll för min rolls bästa. Michael ville verkligen ha Fatima och han gjorde allt för att få henne. Ganska enkel egentligen men viktigt att inte fega ur. Go for the throat!
Komplikationsfasen är lite klurig ur inlevelseperspektiv då den innebär att jag som spelare agerar för att komplicera situationen för min roll, tänk play to lose. Exempel i texten ovan är när jag fick ihop det med Farah och när jag på slutet istället för att konfrontera Fatima och be om ursäkt "fegade ur" och sökte tröst hos Maria H. Det här är korta sektioner av metaspel som bryter upp min strävan där jag tänker "men tänk vad spännande det skulle bli om min karaktär råkade göra X!" och jag skapar på så sätt begränsningar för mig själv när jag sedan strävar mot karaktärens målsättningar.

Strävan och komplikation står i motsättning till varandra och det är viktigt, för mig i alla fall, att de inte blandas under hela spelet då jag verkligen älskar att få uppleva strävan mot mitt mål. Jag älskar även tragedier och ofta sätter jag upp komplikationer som jag aldrig lyckas övervinna men jag kämpar fan med näbbar och klor för att lyckas! Varför? Bleed. Mina känslor och min karaktärs känslor får blandas på ett härligt sätt och det blir spännande, riktigt spännande.

Nästa del kommer snart, stay tuned!
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,957
Location
Stockholm
...och ställ gärna frågor eller påpeka var jag gör fel! Jag vet att det här kanske inte riktigt är "vad folk här sysslar med" men parallellerna till bordsrollspel är många och långa!
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,957
Location
Stockholm
Själviskt?

Är det inte själviskt att spela sådär? Är det inte väldigt mycket tänk på "mig" och begränsat tänk på "andra"? Mja, det kanske finns en risk att andra blir "överkörda" av en allt för extrem character advocacy och det är därför väldigt viktigt att hela tiden ha med "ja och/men, nej och/men"-tänket samt att använda komplikationsfasen för att sprida möjligheter för andra att agera på. Om jag har fel så rätta mig gärna men jag vill påstå att så länge lite omtanke visas medspelarna så uppstår inget problem, särskilt om det hela tiden finns en ambition att spela djärvt.

Även under strävansfasen skapas spel för andra genom de svallvågor som uppstår. Min historia existerar inte i ett vakuum och jag påverkas av andra som tillika påverkas av mig och det är viktigt att inte förslösa ett tillfälle att involvera och låta sig involveras vid möten i spel. Exempelvis skapar min strävan mot att få vara tillsammans med Fatima spel främst för Fatima men också för de jag pratar med om detta, de som ser oss, Fatimas kontakter, etc. Det här spelet må vara småpotatis men när alla agerar och skapar sådana svallvågor så uppenbarar sig snart kollisioner och konflikter som rycker tag i en och skapar nya äventyr.


Hur mådde jag då?
Under spelet fick jag uppleva många olika känslotillstånd men det som dominerade var spänningen inför de intima mötena, den pirrande nykärleken samt vanmakten inför mina egna misstag (Czege har säkert rätt i många fall men här tycker jag inte att hans princip är applicerbar). Det var adrenalinpumpande och högt tempo, mycket pådrivet av att jag var jävligt nervös inför spelstart (och kanske hade druckit ett par koppar kaffe för mycket för att lugna nerverna).

Efter scenariot kände jag mig som ett svin. Jag genom min roll betett mig riktigt jävla själviskt och sårat människor i min väg i jakt på njutning och spänning, blod överallt. Jag har alltid svårt att ta mig samman efter att ett spel tar slut och detta var inget undantag. Jag kunde knappt göra annat än be om ursäkt till de andra spelarna (över allt vad jag kunde komma på kring mitt spel, vad jag missat, etc), min karaktärs dåliga samvetet över sina handlingar i spel blödde över i mig själv och projicerades i känslor av att ha utfört ett dåligt spel. Det var jobbigt!

Hur mår jag nu?

Det är fortfarande jobbigt och jag njuter av varje sekund. Jag vet att allt var på låtsas och det gör det så härligt att få frossa i och minnas upplevelser och känslor spelet förde med sig, ingen dog på riktigt lixom. Snart kommer jag inte att känna mer, det rinner som sand mellan mina fingrar, och jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan nästa upplevelse!


Varför?

Att må dåligt låter inte så kul, eller?
Rollspel är en lins genom vilken vi kan betrakta vår värld och Play the Cards är inget undantag. Genom att uppleva och reflektera lär jag mig saker om mig själv och andra. Det är heller inte bara negativa känslor som upplevs; lycka, kärlek, spänning och så vidare blöder lika bra de också och, låter det inte helt awesome att kunna få vara nykär i tre timmar och sedan bara stänga av kranen? Fett värt.
 

Sia

Veteran
Joined
18 May 2013
Messages
153
Location
Stockholm
Okej, här kommer Sia berättelse av Play the Cards. Lånar RasmusL:s stil för berättande :gremsmile:

Julias story

Jag spelade alltså Julia (hjärter sex, längst ner i hackordningen bland de populära tjejerna, aka "bitchgänget"). Jag gick i poppistjejernas grupp ganska nyligen och kommer ihåg hur hemskt det var att inte vara populär! Gruppen leds av Victoria (hjärter dam) och sedan kommer Charlotte (hjärter knekt) i rangordningen. Det där Charlotte gjorde mot Ivy var fett kul, fast lite elakt känner jag djupt inne. Ibland känns Charlotte mer som ledaren än Victoria...

Justeja, Victoria är kär i Alex (spader kung). Som jag råkade hångla upp lite förra helgen, kommer inte riktigt ihåg hur det hände. Förhoppningsvis vet ingen i gänget om det där. Fast rykten går alltid. Jag gillar ju Alex, men Victoria är the Queen Bee och har first dibs. Gäller även killar.

I den populära tjejgruppen finns också tvillingarna Camilla och Maria F (hjärter tio båda två), Lisa (hjärter åtta), Caroline (hjärter nio, som inte kan göra en fluga förnär, och kan inte låta bli att berätta hemligheter!) och såklart min BFF (F) Maria H (hjärter sju, fast tror att hon är hjärter tre). Maria H och jag är bästa vänner, men nyligen har hon snattat ganska dyra grejer och börjar se lite smalare ut. Jag är lite oroad för henne men har inte vågat fråga något. Det där med snatteri är så jäkla dumt egentligen, fast det är en grej som någon av de andra tjejerna i gruppen har kommit och och sedan hakar alla på. Vilket jag gjorde också. Typ sockor från H&M, hur dumt är inte det?!?! Men enligt rykten har Maria H snattat något så dyrt som parfym, och då är jag lite oroad... annars tror jag att hon är kär i Michael (RasmusL:s rollperson, klöver knekt) fast hon säger till alla att hon gillar Andrew (spader åtta), de har varit barndomsvänner osv.

Nåja, men ikväll är det min födelsedag och min coola storasyrra Tessa (klöver ess, spelad av vår spelledare) har fixat så att vi har jättestor lokal och kan parta föräldrafritt! Yay Tess! Och Maria H har kommit för att hjälpa till med förberedelserna! SQUEE! Vi har en riktig BFF(F!) moment innan första gästerna plingar på.

Det är såklart nördkillarna, Simon och John. Som är i tid, till skillnad från coolt. Lite stelt snack om att vara "fashionably late", sedan kommer resten av klassen i klungor.

Sedan kommer tjejgänget! Alltså, Victoria och Charlotte är så himla coola! Minglar lite med alla och de grattar mig... frågar vem jag ska dansa med och sånt. Jag känner mig lite förlägen och svarar undvikande på det...

Pling! Puh, fler gäster! Tillsammans med Maria H tar vi oss till dörren och tar emot fler gäster. Nästan hela klassen har kommit! Jag börjar bli lite trött på att ta emot folk och tittar frågandes på en gäst, som visar sig vara Irene (klöver sex). Alltså någon nobody från det alternativa gänget. Hello, who are you? Lite awkward stämning där, och mumlar snabbt om något att Tess tyckte att det kunde vara trevligt att bjuda in typ hela klassen.

Nåja, partyt sätter igång så småningom. Folk sitter i de klungor de bruka göra, och jag känner att jag har gjort ett OK jobb som värdinna. Får en drink av Christian (spader sex, en av två spelare fått med sig alkohol till festen, den andra är Todd). Gud vad snällt! Tar en klunk... det smakar lite konstigt, inte som det brukar göra. Sedan är minnena lite suddiga...

Poppisgänget föreslår att vi går ut och dansar, och vi går till killarna. De verkar mest sitta och prata med varandra, men på något sätt så hittar vi ut till dansgolvet. Jag dansar med Andrew, det känns ganska bra. Coolaste movet var när han lyfte upp mig högt upp i luften! :gremlaugh: Vi snackar lite under dansen, han erkänner att han gillar Maria H och jag nämner att hon har sagt att hon gillar honom. Måste ju ge min BFF chanser när det finns, eller hur?

Hänger med tjejgänget ett tag, tills någon kommer på den briljanta idén att "spika" Ivys drink. De tittar på mig, jo... justeja... känner mig tveksam för att faktiskt göra det men det känns som att jag måste, för att passa in i gänget. Usch.

Vandrar bort till drinkbordet, på något sätt pratar jag med Michael och nämner Maria H:s namn... och babblar på nervöst, att hon kanske gillar honom. Han får något i blicken och jag anar att jag kanske har startat igång något här. Fixar iaf lite dricka.

Får en till drink av Christian, som jag försöker ge bort till Ivy under tesen att vara en god värdinna... men Ivy går ut på dansgolvet och ger glaset till Fatima! Ojdå! Maria H och jag kan nästan inte hålla oss för skratt men klarar att undvika att berätta vad det är, och försöker övertyga Fatima (då ruter nio) att ge den tillbaka till Ivy!

Kvällen fortgår, jag går runt lite och lyssnar till tjejgängets planer. Charlotte har något mer planerat för Ivy, oklart vad. Lisa drar mig till sidan och berättar om Victoria och Alex, vi snackar lite... Lisa har ju varit on-off med Alex länge, jag frågar henne hur det känns. Hon säger om att det är okej men att jag kanske borde bry mig? Lisa berättar att Victoria och Alex har hånglat (woo-utrop kom när de gick ut från hångelrummet), och kommer på planen att få stopp på det där! Hon föreslår att vi kan skriva till Alex att Victoria har någon STD så att han inte ska ligga med henne. Först fattar jag inte riktigt vad hon menar, men Lisa verkar kunna en del. Hon erkänner att hon har haft sex med Alex, fast sedan tycker hon att vi ska fråga någon mer som kan. Blir inget av det, däremot lånar vi Todds mobil till att skicka mess till Alex om att Victoria har en STD!

Snart därefter kommer Tess och skäller ut mig för att Todd inte han hitta hans mobil och det finns skumma mess från det, jag försöker skylla mig på att det var Lisa som skrev SMS:et (det var det ju!)... hon blir arg på mig och säger att jag ska be om ursäkt till Todd. Det känns lite i maggropen och jag tycker att det var faktiskt inte helt schyst mot honom...

Så till slut går jag upp till Todd och ber om ursäkt. I'm really sorry! Han verkar ta det bra. Tess säger att jag har gjort rätt, och tycker att jag borde fundera över mitt medlemskap i det där tjejgänget, dom verkar ju vara riktiga bitches ibland! Fast jag säger att de inte alltid är så, och...

Jag drar mig tillbaka för att mingla runt lite mer, och Tess verkar vara upptagen med Todd. Hmm. Verkar som att något är på gång. Jag vet att Tess gillar band och sådant, men Todd? Han är ju klassens ADHD-unge. Alltså... Att tänka att min coola storasyrra kan ha sån smak.

Pratar lite med Christian, frågar hur det är och så. Han ger mig en drink till, nördkillarna Simon och John är där. Lite förvånande, då jag senast såg tvilligarna med John för något tag sedan... undrar om de är intresserade. John. Really. De får smaka på min drink, fast Simon spottar nästan ut den. Jag är lite impad av att John inte gjorde det, Christians specialblandning är verkligen "special". När de har gått nämner Christian att Irene kanske har planer på att sabba min fest.

Tess kommer förbi och säger att hon hälsar från Maria H som säger "sorry"... sorry för vad?

Gud vad hemskt! Att någon skulle kunna tänka sig att sabba min födelsedagsfest! Jag tackar Christian och drar snabbt mot det hörna där Irene står och SMSar. Frågar henne vad hon gör här, får inget bra svar. Gah.

Pratar lite med Irenes träkramarkompis Maya (klöver fem). Verkar vara en vänlig och jättegullig tjej, bara inte så cool. Plötsligt kommer Victoria, stirrar på mig med onda ögat och sliter loss mitt kort utan ett ord! (saknar alltså nu grupptillhörighet) OMG! Någonstans anar jag att det kanske beror på det där som Lisa hittade på. Fy fan. Och då jag var upptagen med att se till att festen är på rätt spår så har hon såklart skyllt allt på mig. Jag tänker aldrig prata med Lisa igen! Och nu förstår jag Maria H:s meddelande...

Är så ledsen så att jag flyr till toan, där jag finner Michael, de två hijabbabes (nu klövrar), Irene och någon till som håller på och röker! Så får man inte göra! Och det är MIN fest! Det här är så totalt bevis på att Irene har sabbat festen! Jag blir så arg att jag kastar min drink på henne och kallar henne för en bitch! Sedan tittar jag på de andra, och säger att ni får absolut inte röka här, annars slänger jag ut er från festen!

Stormar ut därifrån och känner mig lite vilsen. Tittar mot tjejgänget, men där är jag ju inte med längre. Victoria har sett till det, och hon och Alex ser glada ut tillsammans. Känner mig lite ledsen men försöker att inte tänka på det. Ser de två hijab-tjejerna och sätter mig ner för att prata lite med dem, märker att de ser lite mer alternativa ut (nu klöver). Det verkar råda lite tryckt stämning mellan dem, jag vet inte riktigt varför och går vidare...

Plötsligt tystnar musiken och Tess säger att det är dags att sjunga födelsedagssången! Hon drar fram en stol som jag får stå på. Känner en klump i halsen, att behöva stå som världens utböling framför alla i klassen. Och inte är jag med i något gäng, längre.

De sjunger på, och efter det så säger Tess att nu är det dags för födelsedagskyssen! Det här hade jag inte räknat med. Jag velar och säger att jag kan ju inte välja EN kille! Hon trycker på, säger att jag måste välja en. Eek! Tittar runt på alla killar, paren står så tydligt ihop, Victoria och Alex, Charlotte och Christopher. Funderar på om jag ska mucka lite med någon av dem genom att välja deras kille för en sekund, men känner att konsekvenserna är inte värt det.

Tittar runt på de andra... nördarna kan man ju inte välja. Och atletkillarna är det inte så många kvar. Andrew var schysst, men jag vet att han gillar Maria H. Christian ser hoppfull ut, fast jag tycker att han är lite creepy som har gett mig drinkar hela kvällen.

Tess börjar räkna ner! Nu bränns det! Jag känner allas ögon på mig. Tess säger att jag måste välja någon. Den där bitchen Irene väser "välj någon, annars dör du som oskuld". Gud så hemskt! Vill sjunka igenom golvet bara...

Tills jag får syn på Michael. Om jag pussar honom kanske jag blir en i gänget. Inte lika coolt att vara alternativ, men klart bättre än utstött utböling!

Sex, sju, åtta...

Michael, ropar jag och han ser lätt förvirrad ut. För att jävlas lite med de andra tjejerna ropar jag ut deras killars namn, och nästan alla killar i klassen. Förvirringen esklarar lite tills Tess konstaterar att det är Michael jag ska kyssa.

Sedan är det dags för själva kyssen! Det känns nervöst, och det går snabbt av farten. Både jag och han är lite förlägna. Men efter det upptas jag i hans gäng (klöver två), så är inte totalt utböling iaf.

Pratar lite mer med Maya och hijabbabes. Sedan kommer jag inte ihåg så mycket... tills Maria H kommer stormandes från andra sidan av rummet till mig och skriker:

FUCK YOU FUCK YOU FUCK YOU

Vad i hela...?

Du visste att jag gillade Michael, varför kysste du honom?!?!

Jag försöker be om ursäkt och att jag försökte göra det bästa jag kunde av situationen (plus att jag noterar någonstans i bakhuvudet att Michael har ju blivit värsta playern, såg honom gå iväg med någon av hijabbabesen tidigare ikväll). Hon är jättearg på mig, och urskuldandes försöker jag slinka iväg.

Då kommer Andrew upp, riktigt nära och hotfullt och skriker på mig också. Med nästan gråt i halsen ber jag om förlåtelse... kommer inte ihåg vad som hände sedan. Tror att andra kom till och separerade oss. Och någonstans där var det också fight mellan Andrew och Michael, visste inte riktigt hur jag skulle göra.

Kvällen känns ganska förstörd, och det här ska vara min födelsedag?! Worst birthday ever! Jag går lite mållöst i rummet och försöker mingla, men känner inte att jag passar in någonstans. Någon gång går Victoria förbi, och i ren ilska (kanske lite revanschlusta), puttar jag till henne ordentligt! Hon vänder sig och blir arg på mig, men då kommer Tess till mitt försvar! Bästa storasyrran ever! Gud vad skönt... jag passar också på att säga till Tess att det där med födelsedagskyssen var RIKTIGT pinsamt! Det känns iaf lite bättre, och Tess tycker att mitt nya gängval, de alternativa, är trevligare.

Kvällen fortskrider, jag går runt, ömsom sitter, pratar med randoms. Det känns inte som att jag passar in längre. Någonstans sitter jag ner och har Simon bredvid mig. Enligt rykten från tidigare kväll (när jag var populär) så hade han gjort en hemsida för att ranka killar också. Vi pratar lite om hemsidor, jag förstår inte riktigt det där med internet och HTM-nått men man kan ju alltid lära sig! Blir glad att någon faktiskt pratar med mig, även om det är typ nördigaste nörden i skolan. På andra sidan sitter Christian och jag kan känna hans blick i min rygg, fast jag vågar inte titta tillbaka.

Simon och jag kommer ganska bra överens (jag uppgraderar mig till ruter tre), och han säger att han kan lära mig det där med datorer. Det är ju faktiskt lite coolt att han har gjort en snyggast.nu portal för att ranka tjejerna (har inte vågat titta, men den ska tydligen vara rätt populär)...

Snart lider kvällen mot sitt slut, har då och då kastat lite blickar på innegänget i mitten där mycket verkar ha skett. Ledsen över att inte få vara med, samtidigt som det är lite skönt. Vissa var ju faktiskt riktiga bitches, särskilt Charlotte. Och Lisa. Vet inte riktigt hur jag känner längre för min ex-BFF Maria H, vi är nog inte vänner längre.

När de sista tryckarlåtarna kommer på inser jag att jag är ensam, har vandrat runt i periferin på min egen fest. Jag känner mig så utanför som jag kan känna, från en i innegruppen till nästan noll. Går förbi Christina, frågar om det går bra, har du kul etc... och när hon ställer samma frågor tillbaka känner jag att jag inte längre kan hålla tillbaka gråten och flyr till toaletten (som nu är tom).

Helt ensam gråter jag inne i toaletten, medan alla andra stojar på, mer eller mindre lyckliga. Det var ju min fest. Fast den är förstörd, och mest av allt vill jag bara sjunka i golvet och komma härifrån.

Slut.
 

Sia

Veteran
Joined
18 May 2013
Messages
153
Location
Stockholm
Tack! Det tog ganska lång tid skriva upp. Kommer inte ihåg exakt allt, men ungefär så var Julias kväll. Finna det intresse för reflektioner också?

Och kommer det mer rapporter från RasmusL, månntro?
 

Björn den gode

Swashbuckler
Joined
5 Jun 2001
Messages
3,428
Location
Göteborg
Sia said:
Tack! Det tog ganska lång tid skriva upp. Kommer inte ihåg exakt allt, men ungefär så var Julias kväll. Finna det intresse för reflektioner också?

Och kommer det mer rapporter från RasmusL, månntro?
Ja jag vill ha reflektioner! Det är oftast det mest intressanta tycker jag.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,957
Location
Stockholm
Björn den gode said:
Sia said:
Tack! Det tog ganska lång tid skriva upp. Kommer inte ihåg exakt allt, men ungefär så var Julias kväll. Finna det intresse för reflektioner också?

Och kommer det mer rapporter från RasmusL, månntro?
Ja jag vill ha reflektioner! Det är oftast det mest intressanta tycker jag.
+1! Jag vill gärna höra, har lite jag vill bolla med dig sedan också :gremsmile:
 

Sia

Veteran
Joined
18 May 2013
Messages
153
Location
Stockholm
Här kommer reflektioner! Och Rasmus, du får hemskt gärna bolla så mycket du vill :gremsmile:



I början var det ganska kul, jag funderade mycket på hur min karaktär skulle vara i relation till andra och försökte verkligen spela en realistisk Julia (så som jag trodde att hon skulle agera, istället för hur jag skulle göra). Under hela spelet så har jag en känsla av att jag inte gav mig in i spelet helt fullt ut, dvs. hög nivå av immersion som jag uttryckte det själv. Dels för att jag som tonåring i gymnasiet aldrig gick på några fester och dels för att jag hade verkligen kommit in i spelet Exile, som jag spelade precis timmarna innan, på ett helt annat sätt. Och Play the Cards är inte alls likt.

När det gäller känslorna så var det väldigt nervöst och med inte så lite tveksamhet som jag begav mig in i rollen som Julia. Under festförberedelserna så hade jag och Maria H en riktig BFF moment och det kände jag. Mitt "spel" med henne var en av höjdarna under själva spelet, både från att vara osäkra bästisar, försöka hjälpa till hennes romanser (men kanske sabbade istället?), till att bryta upp. I början av kvällen kände jag verkligen att vi var på samma våglängd, och detta tedde sig nog mycket i form av bleed till ett annat spel dagen efter då jag och hon som spelade Maria H skulle spela samma person och hade precis samma tankar hur vår rollperson skulle vara utan att ens behöva prata med varandra.

I början tyckte jag att det var för lite action, kände att Julias roll är för blyg för att gå fram och självmant att prata med andra så fick gömma det under förevändningen att vara en god värdinna och fråga hur det står till. Första scenen vid Irene var nog för att jag själv kände att det började bli lite tråkigt, och det hela eskalerades till ett riktigt stort bråk. Med henne fick jag också en av de bästa "spelen" under kvällen, då det inte alls stod i våra rollpersoners texter att vi egentligen skulle ha med varandra att göra. En av de sakerna som hade nog riktigt piffat till det hade varit om jag hade kastat min drink på henne på riktigt, vilket jag nu inte gjorde då jag tänkte att hon inte har ombyte etc. - både jag och spelaren var överens om i efterhand att det hade verkligen varit riktigt roligt om vi nu gjorde det.

Den tredje personen som jag kände att jag fick mycket "spel" och inlevelse med var episoden med Lisa och påhittet om Victoria. Också en sann moment när vi tisslade, och hur hon övertygade Julia som var ganska tveksamt inställd egentligen men ställde upp för att hon vill vara en sån som är med på saker och egentligen inte gillar Victoria så mycket. Där fick jag riktig inlevelse i hur det är att vara bundis med en annan tjejkompis och ut för att förstöra! (Något som jag aldrig upplevt i verkligheten.)

Annars måste jag erkänna att det var egentligen inte så kul att vara längst ner i hierarkin bland de populära, att vara osäker och känna (iaf i början) att jag behöver ställa upp på allt de andra hittar på just för att få vara med. Det var kul att få dansa med de populära killarna i början av spelet (också något nytt för mig!). I överlag var det jobbigare att vara med i populära gruppen, för att försöka bibehålla sin plats, samtidigt vara lite trevlig mot alla andra (det är ju faktiskt min fest de är på), och gå ganska långt för att "vara med". Som spelare så tror jag att mina egna preferenser smög sig in i det hela, så jag lämnade nog gruppen ganska snabbt, kunde ha spelat Julia så att jag skulle försöka klänga mig kvar längre. Men Julia kändes inte som en karaktär som ställer till med massa intriger till skillnad från många andra, och det begränsade mitt spelande.

Något som var väldigt roligt var interaktionen med Tessa, att få uppleva hur det är att ha en äldre syskon som ömsom hjälper till, ömsom gör det svårare för en! Det blev en bra blandning, både irritationen över att hon skämde ut Julia över födelsedagskyssen och sedan försvarade henne mot Victoria... fantastiskt att få uppleva sådant! Särskilt för mig som är enda barnet. :gremsmile:

Andra halvan av spelet gick jag mest runt och mådde dåligt, för att jag var utanför. Ville inte egentligen identifiera mig med de alternativa, men spelade på Julias önskan att tillhöra någonstans! Efter att Julia gick med Michaels gäng, så kändes det ändå ganska trist för hon var längst ner, och Irene var fortfarande dum, hijab-babes verkade inte så värst närvarande och det var egentligen bara Maya som var snäll.

Detta ledde nog till beslutet att i slutet av spelet faktiskt joina nördarna (via Simon som var den enda kvar), då jag kände att här finns det faktiskt någon som är trevlig, och man kanske inte behöver kämpa så mycket för sin plats i gruppen.

Känslan av utanförskap kan jag verkligen identifiera mig med, då jag själv under högstadiet och första delen av gymnasiet var mycket av en ensamvarg som gjorde min egen grej och tyckte det här med sociala utspel (som det är under de åren) var omoget och ville inte alls vara med på det. Sista halvtimmen kände jag princip att jag ville bara dra från festen, det här var inte alls någon fest och inte kul på något sätt. Som födelsedagsbarnet kan man ju inte dra från sin egen fest, så det blev att gråta inne på toan till slut - där noterade jag också en bristande immersion i att jag kände att jag skulle vilja gråta för Julia i den situationen, men inte fick fram några tårar.

Åter till utanförskap! Skillnaden mellan Julia och mitt riktiga jag, kände jag, var för att Julias utanförskap var inte så mycket vald utan konsekvens av hennes agerande, medan Sia under sin tonårstid (som jag mindes det) valde själv att stå utanför. Därför tror jag att jag led mer med Julia, själv tyckte jag att min tonårstid var rätt okej.

Väldigt roligt att uppleva "populära gänget" inifrån, även om det är mest hemskt och tjejerna kan vara riktiga bitches. Intressant och ny upplevelse, funderar ändå på att jag kanske inte spelade fullt ut pga brist på egna upplevelser därifrån.

Jag försökte också vara observant på vad de andra spelarna gjorde, och många gick ju och hånglade och sånt... något som min rollfigur hoppade helt, efter att allt urartade sig med poppisgänget. Det bidrog nog till att Julia skulle vara ledsen, då jag tror att tonåringar är ganska förväntasfulla för sånt på en partaj och hon fick inte till något. Åter smög sig tonåringen Sias preferenser att skippa romanserna... något som en spelare skulle ha kunnat utnyttja bättre (Julias crush på Alex, Christian som ville få ihop det med Julia etc.)

Summa summarum: delvis immersion, några riktigt bra "moments" med andra spelare, ofta kändes det trist och tråkigt (särskilt ute på slutet) när Julia var utesluten och därför inte hade så mycket skäl med att interagera med andra spelare. Lade kanske för mycket av mina egna värderingar i spelet, hade kanske kunnat spela ut popularitet + kill-aspekten mer (vilket jag inte vågade och kände för just då). Vilket bland annat visade sig att Julia blev en ruter på slutet.

Bonus

Jag pratade med vår spelledare efteråt och frågade henne om rolldesignen (eftersom jag och Rasmus pratade lite om det däremellan). Tydligen är Julias roll upplagd för att antingen komma upp lite i hjärter-hieararkin eller sluta med något annat gäng, oftast de alternativa. Så det fanns minimal chans att hon skulle ha kunnat ta sig till toppen eller så. Detta var ju mitt andra spel på konventet så jag visste inte riktigt hur väl jag hade spelat, men utifrån vad hon och andra spelarna jag pratade med kändes det ändå som att Julia hade spelats bra.

Efter spelet hade vi spelare en de-briefing och jag pratade även efteråt med några andra... intressant nog var det många som led med Julia under sekundnedräkningen till födelsedagskyssen, att de kände hur awkward det måste ha varit för henne. Att låta födelsedagsbarnet komma undan eller inte? (Där tänker jag att det hade varit intressant att bara låta Tess få räkna ner helt, och se vad som händer...)

Just födelsedagskyssen var en av de scenerna som jag kände minst immersion i, då jag tycker att Julia skulle nog ha stått där och skämts till döds (särskilt då hon inte hade någon grupptillhörighet) medan jag som Sia är någorlunda van vid att stå framför en grupp människor och kände mig inte alls så obekväm.

Okej, måste fixa annat, jag ska återkomma senare med del 2 av reflektioner!
 

Sia

Veteran
Joined
18 May 2013
Messages
153
Location
Stockholm
Del två av mina reflektioner. Ledsen att det är så långt till formatet, tydligen var det mycket att processa?

Nu

Då och då har jag tänkt tillbaka till spelet, och dragit mycket trådar och tankar till mitt eget liv. Det var intressant att få uppleva ett riktigt tonårsparty, då jag verkligen stod utanför allt sånt! Å andra sidan slutade det ju inte så bra, men får trösta mig med att jag kanske spelade Julia bra?

Det var inte allt för länge sedan jag var tonåring, samtidigt som jag kan se på det hela med en stor distans. På många sätt tror jag att jag lade för mycket av mitt eget jag i spelet, och därmed mina värderingar och lite mer hur jag skulle ha agerat. Tar gärna emot tips på hur man kan lägga sådant åt sidan och kanske komma in i spelet mer?

Jag kunde inte riktigt identifiera mig med Julia (hon är verkligen inte som jag! tänkte jag ofta under spelet) och därför tror jag att känslorna inte satt kvar så länge. Dagen efter spelade jag Joakim, ett vuxen-mobbar-spel och reflekterade att då spelade jag en mer Maria H:aktig roll, men tog inte ut svängarna helt heller.

Eftersom jag fortfarande går i en klass (dock numera på universitet), så funderade jag mycket på det där med grupper och status inom klassen och var jag står. Spelet har väckt ökad insikt och faktiska analyser av gruppkonstellationer i min klass (särskilt under denna vecka när vi alla är samlade på föreläsningar igen!)... Fast det är ändå skillnad, i det spelet är det lätt att dividera upp alla i de olika färgerna men jag har svårt att placera folk i klassen i olika grupper. Jag skulle nog gå så långt som att erkänna att spelet inledningsvis även påverkade mitt sociala jag, genom att jag har dragit mig tillbaka och observerat de andra mer. Fast det tar några dagar, och sedan är man tillbaka i sin konstellation!

Sedan är jag otroligt tacksam över att jag är jag och inte Julia, jag känner att hennes liv verkar vara väldigt jobbigt och det finns grogrund för ångest på så många olika nivåer. Det var iofs kul att leka bitch ett litet tag och kasta drinkar på andra tjejer, men framförallt skönt att vara tillbaka till mitt jag (där jag inte gör sådant). Mest av allt är jag nöjd och tacksam över att jag får leva mitt eget liv och faktiskt vara jag.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,957
Location
Stockholm
Grym läsning!

När du säger "tråkigt", menar du då "spelar-tråkigt" eller "karaktärs-tråkigt" eller både och? Fick du känna utanförskapet på riktigt eller var det mer en logisk slutsats att du borde känna dig utanför?

Sedan: Personligen tror jag inte att "analyserandet" under spel är bra för den egna upplevelsen (även om det kanske ger en bra fasad gentemot andra). Kör lite Arvidos-impro-Zen så blir det nog lättare att hitta det roliga i spelet och jag ska som sagt låna dig Play Unsafe som sammanfattar lite basic stuff kring sådant.


Inbjudan till öppen diskussion:
Jag har en känsla av att de olika karaktärerna i spelet har olika designmål som, medvetet eller omedvetet från spelskaparnas sida, påverkar upplevelsen de förmedlar. Micael (som jag spelade) karaktär var mitt i dramat och hade vädligt mycket social interaktion emedan andra, exempelvis Julia (Sias), hijabtjejerna, Maya, m fl kändes som en mer intern upplevelse där exempelvis "att känna känslan av utanförskap" tycks ha varit designmål. Är detta ett problem när spelare inte väljer roll fritt? Är det inte lite som att slänga ihop ett gäng rollformulär från D&D, Psychodrame, VtM, Prosopopee och Sea Dracula, lotta ut dem till spelarna och sedan försöka sammanföra de olika systemen i en upplevelse. Låter helt gaaalet i mina ögon, har jag missat något?
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,957
Location
Stockholm
Sia said:
Del två av mina reflektioner. Ledsen att det är så långt till formatet, tydligen var det mycket att processa?

Nu

Då och då har jag tänkt tillbaka till spelet, och dragit mycket trådar och tankar till mitt eget liv. Det var intressant att få uppleva ett riktigt tonårsparty, då jag verkligen stod utanför allt sånt! Å andra sidan slutade det ju inte så bra, men får trösta mig med att jag kanske spelade Julia bra?

Det var inte allt för länge sedan jag var tonåring, samtidigt som jag kan se på det hela med en stor distans. På många sätt tror jag att jag lade för mycket av mitt eget jag i spelet, och därmed mina värderingar och lite mer hur jag skulle ha agerat. Tar gärna emot tips på hur man kan lägga sådant åt sidan och kanske komma in i spelet mer?
GÖR DET INTE!

Playing Doubt close to home regularly causes bleed as a consequence of using own experiences in the game and re-living relationship situations or reflecting on relationships.

Det här scenariot var designat för att vara close to home, jag tror att du oroar dig för att göra fel när du egentligen gör helt rätt! Använd istället näreten och dig själv för att uppleva. Djupare djupt, liksom!
 

Sia

Veteran
Joined
18 May 2013
Messages
153
Location
Stockholm
RasmusL said:
Grym läsning!

När du säger "tråkigt", menar du då "spelar-tråkigt" eller "karaktärs-tråkigt" eller både och? Fick du känna utanförskapet på riktigt eller var det mer en logisk slutsats att du borde känna dig utanför?

Sedan: Personligen tror jag inte att "analyserandet" under spel är bra för den egna upplevelsen (även om det kanske ger en bra fasad gentemot andra). Kör lite Arvidos-impro-Zen så blir det nog lättare att hitta det roliga i spelet och jag ska som sagt låna dig Play Unsafe som sammanfattar lite basic stuff kring sådant.
Både och. Mest spelar-tråkigt för att jag inte hade så mycket naturlig kontaktyta med de andra pga mitt utanförskap, så som jag ser det. Och det smittade nog över till karaktären... om jag tänker logiskt (vilket jag inte är så bra på, alla gånger) så tror jag att Julia hade känt sig rädd och desperat för att hon var utanför (lite mindre livskris under en kväll från att vara med i den hajpade gruppen till en nolla?) - vilket jag inte tillät mig att känna in i, eftersom jag inte bryr mig så mycket om att vara populär i verkligheten.

Tänker mig att sådana spärrar också påverkade mitt spel. Impro-zen blev det mer i Exile (då gick jag verkligen in i min karaktär), och kanske In your hands som jag spelade på söndagen på konventet (dock var det väldigt oklar rollbeskrivning/person så det blev konstigt på sitt sätt).

RasmusL said:
Playing Doubt close to home regularly causes bleed as a consequence of using own experiences in the game and re-living relationship situations or reflecting on relationships.

Det här scenariot var designat för att vara close to home, jag tror att du oroar dig för att göra fel när du egentligen gör helt rätt! Använd istället näreten och dig själv för att uppleva. Djupare djupt, liksom!
Det är det som är väldigt intressant med detta scenario. Paradoxalt är det nog close to home för att det väcker många tankar och funderingar från tonårstid till den jag är idag, å andra sidan så har jag aldrig varit i den situationen som scenariot utspelar sig och därför blev det svårt att spela, då jag saknar personliga erfarenhenter av sånt.

Vet inte om det är bra eller dåligt, men någon kväll när jag hade tråkigt försökte jag placera ut alla i klassen i en Play the Cards ordning och blev inte så mycket klokare på det.

Hur var dina erfarenheter? På samma 40m2 och 4-5 timmar har vi haft helt olika upplevelser.

Jag tror att om jag fick spela Play the Cards igen skulle jag gärna vilja prova på annan roll, gärna någon högre upp i hierarkin som är mer utåtagerande (jfr Julias mer "inre" spel) och försöka spela på det.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,957
Location
Stockholm
Sia said:
Hur var dina erfarenheter? På samma 40m2 och 4-5 timmar har vi haft helt olika upplevelser.
Kort om tid, mer utförligt svar måndag:

Jag fick väldigt stort socialt spelrum i och med min gruppledarstatus och höga kortvalör och min roll var fullpackad med spel i och med att jag hade en väldigt nära koppling till tilt-ögonblicket (tilten jag syftar på: klassen är plattformen, tilten är när Charlotte läser upp Ivys SMS) samt ett par bra kontakter i rollen. Sedan fick jag vara stand in-kompis med hijabtjejerna (det saknades en roll som var deras koppling) vilket jag ser som ett konstigt beslut då jag redan hade massor med spelöppningar. Troligen hade jag kunnat göra mitt lajv till ett enda långt segertåg och sett till att klöver-fraktionen hade fått en massa nya medlemmar men jag vill ha ångesten och tragedin så jag såg till att fucka upp. Det kändes härligt ångestjobbigt och de känslorna blödde över till mig. Samtidigt blödde nervositet inför intima möten och situationer över från mig till karaktär. Frågan är om mitt uppfuckande är något som faktiskt blödde till min karaktär snarare än var resultatet av en kall och kalkylerande hjärnmaskin (lycklig kärlek hade säkert vart fint men lite obekvämt på spelarnivå att klänga på en okänd människa i tre timmar).


Sia said:
Jag tror att om jag fick spela Play the Cards igen skulle jag gärna vilja prova på annan roll, gärna någon högre upp i hierarkin som är mer utåtagerande (jfr Julias mer "inre" spel) och försöka spela på det.
Vi byter! Ensamhetsmobbingångest ja tack! :gremsmile:
 
Top