Igår gjorde jag något fullständigt vansinnigt: jag testade att faktiskt spela ett dogmaspel jag skrivit för att se om reglerna fungerade. Det märkligaste var att de verkade göra det!
(En länk till Olympus finns här för den som läser det här inlägget och är nyfiken på vad jag pratar/skriver om.)
Vi var fyra spelare/spelledare och började med att lotta ut rollerna hjälte, god/neurtal gud, god/neutral gud och ond gud. Jag blev den onda guden.
Rollpersonsskapandet gick naturligtvis snabbt. Vår hjälte hette Polemarkos från Mothos och hade Egenskaperna Kraft 5, Smidighet 2 och Visdom 3. Det visade sig vara en bra fördelning, eftersom han drog väldigt få hjärterkort och därför behövde sitt höga Styrke-värde. Jag var förruttnelsens gud, Veduros -- en gammal man i sönderfallande röda kläder. De övriga gudarna var Heremul -- vansinnet och lättjans gud -- och Abskissa -- drömmarna och vindens gudinna.
Hjältens mål var att finna den vise Trasymachos som finns någonstans i Harvbergen. Han var den enda som kunde bota den pest som härjar i Polemarkos stad. Som ond gud var mitt mål att stoppa Polymarkos, dels för att jag gillar pest (det leder till fin förruttnelse) och dels för att Polymarkos förolämpat mig genom att bränna de han dödat i strid istället för att låta dem ligga som offer till mig.
Hjälten gav sig iväg på sitt uppdrag under min översyn. Han hade lite problem med dimmig och svår terräng, men kunde till slut hitta rätt väg. Han mötte de förvridna mutanterna som befolkar Lasurs land och tvingades fly från dem. Han mötte en enorm klippvägg som han försökte klättra uppför och när han misslyckades tog nästa gud (Heremul) över och gav honom ett alternativt sätt att bestiga klippan. Väl uppe i bergen mötte han lite patetiskt motstånd från urinvånarna, försökte öppna en enorm bronsport (vilket han misslyckades med, och även med att tyda de runor som prydde den, men han kom in i alla fall), dödade en minotaur, besteg en spiraltrappa innuti ett berg, misslyckades med att klättra förbi en svår passage och tvingades välja en annan väg. Han kom till ett torn av elfenben där han mötte en trollkarl, som tydligen visste var han kunde finna Trasymachos, men trollkarlen ville inte avslöja det om inte hjälten klarade ett prov. Det gjorde han inte, men ett hederligt hot om våld funkade. Polymarkos fick veta att Trasymachos fanns i staden Tamar. Han gick dit och tog sig in genom kloaksystemet (en väg som Heremul visade honom i utbyte mot ett löfte att den fule och fete guden skulle få Mothos vackraste kvinna som gemål), kom upp i palatset, talade med den galna kungen och sköt ihjäl dennes jättespindel. Genom en underjordisk gång kom han ner i en grotta där han svaldes av en gigantisk sjöorm. Han lyckades ta sig ur dess mage och fann Trasymachos i grottan. Trasymachos förklarade att han kunde bota pesten om han blev förd till Mothos. De tog sig ut ur grottan, flydda från palatsvakterna och begav sig till en fiskeby där de försökte tigga lift med en fiskebåt till Mothos. De fick ingen hjälp eftersom kravet var att Polymarkos skulle fiska upp så mycket fisk på en dag att ingen inkomst gick förlorad. Det kunde han inte. I nästa by var de mer medgörliga. De stötte dock på ett problem i form av en fientlig flotta som vaktade Mothos för att hindra hjälten att återvända med botemedlet. I skydd av mörkret tog de sig förbi flottan och Trasymachos kunde bota Mothos invånare med en magisk brygd. Hjältens sista prov var att övertala Mothos kung att denne skulle skänka sin dotter (Mothos vackraste kvinna) till guden Heremul som tack för dennes hjälp. Även detta gick dock bra. Äventyret slutade lyckligt.
Reglerna verkade fungera ganska bra. Det kan vara så att det är lite för lätt för hjälten att lyckas. Han drog ganska dåliga kort och jag, som den onda guden, drog otroligt bra kort, men hjälten överlevde ändå (även om det var på håret). Jag hade visserligen kunnat döda honom, men jag sparade mitt bästa kort (spaderkungen) till ett dramatiskt tillfälle. Då hade hjälten också lyckats dra en kung och klarade min utmaning.
Det enda problemet var att det ibland var lite svårt att ta tag i historien när man som gud skulle föra handlingen framåt. Oftast gick det bra ändå. Efter en trevande inledning började vi gudar lära oss att diskutera saker sinsemellan, vilket var intressant.
På det hela taget ett ganska lyckat spelmöte. Själva spelandet tog ungefär två timmar, vilket är lagom för den typen av spelande.
/tobias
(En länk till Olympus finns här för den som läser det här inlägget och är nyfiken på vad jag pratar/skriver om.)
Vi var fyra spelare/spelledare och började med att lotta ut rollerna hjälte, god/neurtal gud, god/neutral gud och ond gud. Jag blev den onda guden.
Rollpersonsskapandet gick naturligtvis snabbt. Vår hjälte hette Polemarkos från Mothos och hade Egenskaperna Kraft 5, Smidighet 2 och Visdom 3. Det visade sig vara en bra fördelning, eftersom han drog väldigt få hjärterkort och därför behövde sitt höga Styrke-värde. Jag var förruttnelsens gud, Veduros -- en gammal man i sönderfallande röda kläder. De övriga gudarna var Heremul -- vansinnet och lättjans gud -- och Abskissa -- drömmarna och vindens gudinna.
Hjältens mål var att finna den vise Trasymachos som finns någonstans i Harvbergen. Han var den enda som kunde bota den pest som härjar i Polemarkos stad. Som ond gud var mitt mål att stoppa Polymarkos, dels för att jag gillar pest (det leder till fin förruttnelse) och dels för att Polymarkos förolämpat mig genom att bränna de han dödat i strid istället för att låta dem ligga som offer till mig.
Hjälten gav sig iväg på sitt uppdrag under min översyn. Han hade lite problem med dimmig och svår terräng, men kunde till slut hitta rätt väg. Han mötte de förvridna mutanterna som befolkar Lasurs land och tvingades fly från dem. Han mötte en enorm klippvägg som han försökte klättra uppför och när han misslyckades tog nästa gud (Heremul) över och gav honom ett alternativt sätt att bestiga klippan. Väl uppe i bergen mötte han lite patetiskt motstånd från urinvånarna, försökte öppna en enorm bronsport (vilket han misslyckades med, och även med att tyda de runor som prydde den, men han kom in i alla fall), dödade en minotaur, besteg en spiraltrappa innuti ett berg, misslyckades med att klättra förbi en svår passage och tvingades välja en annan väg. Han kom till ett torn av elfenben där han mötte en trollkarl, som tydligen visste var han kunde finna Trasymachos, men trollkarlen ville inte avslöja det om inte hjälten klarade ett prov. Det gjorde han inte, men ett hederligt hot om våld funkade. Polymarkos fick veta att Trasymachos fanns i staden Tamar. Han gick dit och tog sig in genom kloaksystemet (en väg som Heremul visade honom i utbyte mot ett löfte att den fule och fete guden skulle få Mothos vackraste kvinna som gemål), kom upp i palatset, talade med den galna kungen och sköt ihjäl dennes jättespindel. Genom en underjordisk gång kom han ner i en grotta där han svaldes av en gigantisk sjöorm. Han lyckades ta sig ur dess mage och fann Trasymachos i grottan. Trasymachos förklarade att han kunde bota pesten om han blev förd till Mothos. De tog sig ut ur grottan, flydda från palatsvakterna och begav sig till en fiskeby där de försökte tigga lift med en fiskebåt till Mothos. De fick ingen hjälp eftersom kravet var att Polymarkos skulle fiska upp så mycket fisk på en dag att ingen inkomst gick förlorad. Det kunde han inte. I nästa by var de mer medgörliga. De stötte dock på ett problem i form av en fientlig flotta som vaktade Mothos för att hindra hjälten att återvända med botemedlet. I skydd av mörkret tog de sig förbi flottan och Trasymachos kunde bota Mothos invånare med en magisk brygd. Hjältens sista prov var att övertala Mothos kung att denne skulle skänka sin dotter (Mothos vackraste kvinna) till guden Heremul som tack för dennes hjälp. Även detta gick dock bra. Äventyret slutade lyckligt.
Reglerna verkade fungera ganska bra. Det kan vara så att det är lite för lätt för hjälten att lyckas. Han drog ganska dåliga kort och jag, som den onda guden, drog otroligt bra kort, men hjälten överlevde ändå (även om det var på håret). Jag hade visserligen kunnat döda honom, men jag sparade mitt bästa kort (spaderkungen) till ett dramatiskt tillfälle. Då hade hjälten också lyckats dra en kung och klarade min utmaning.
Det enda problemet var att det ibland var lite svårt att ta tag i historien när man som gud skulle föra handlingen framåt. Oftast gick det bra ändå. Efter en trevande inledning började vi gudar lära oss att diskutera saker sinsemellan, vilket var intressant.
På det hela taget ett ganska lyckat spelmöte. Själva spelandet tog ungefär två timmar, vilket är lagom för den typen av spelande.
/tobias
T.ex. så kändes det ganska löjligt när någon presenterade ett hinder och hjälten kom på en finlurlig lösning, men guden fick rätta med ett "Öhm.. Det är en Styrkeutmaning." Någon regel för att modifiera hjältens chans att lyckas ifall han hittar på en smart lösning kanske vore på sin plats? T.ex. att icke-styrande gudar får rösta om han är värd en liten modifikation eller ej.
) och de sista utmaningarna gick i stort ut på att ta sig igenom en skock högstadieelever (från vår tidigare skola 
) fram till kungliga kasinot där kungen själv duschade i fontänen, med ett schampoo som gjorde honom odödlig. Men trots det (därför??) var det en av de roligaste spelupplevelserna jag haft på mycket länge!