Speltimmen v1–2 2022

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
• Nytt för 2020: För att försöka motivera mig att inte bara spela flera olika spel utan också spela klart fler spel tänker jag förutom ovanstående också försöka varje vecka spela en timme av något spel jag redan skrivit om. Då blir det utan betygsättning.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Så hur går det då, för mig och SteamHour?

Tja. För lite drygt ett år sedan började jag med ojämna mellanrum fylla i mina SteamHour-data i ett Google Sheets-kalkylark. En vacker dag ska jag göra så att SteamHour självt klarar av att hålla saker i minnet, men idag är inte den dagen. Hursomhelst:

2021-01-04, så nästan precis ett år sedan, såg det ut såhär:
Totalt antal spel: 1356
60+: 518 (38.2%)
<60: 186 (13.72%)
0: 652 (48.08%)

Och idag, 2021-01-03:
Totalt antal spel: 1433
60+: 571 (39.85%)
<60: 194 (13.54%)
0: 668 (46.62%)

Så, öh, jag kan konstatera att jag varit rätt dålig på att hålla igen med spelköpandet (+77 spel) och att framstegen varit ganska små (1.46% färre ostartade spel).

1.46% är ganska kasst. I den här takten når jag 0% ospelade om 31.5 år. Så jag ska försöka pick up the pace i år. Försöka klämma två spel så många veckor jag kan, undvika onödiga spelköp (ha!) och framför allt inte köpa några spel jag inte åtminstone startar och kör en liten bit av samma vecka.

 

[Dr_Dängrot]

Kände för lite braindead fps action med western tema så har kört call of juarez - the gunslinger.

Spelet är det 4:e i serien och kom ut 2013.

Man gestaltar prisjägaren Silas Greaves som i en bar berättar för övriga bargäster om sina öden och äventyr och i takt med att att silas berättar blir man som spelare transporterad in i silas berättelse där man tar rollen som silas och slås mot allt ifrån banditer till native americans till kända western profiler som John wesly hardin , bröderna Dalton , curly Bill brocius med flera.


Betyg:85 - ganska hjärndöd fps western action där man kan förlita sig på spray and pray alltså sänd iväg en skur med bly i motståndarnas riktning och alltid träffar du nått. Duellerna mot dom olika western profilerna kan vara lite coola där man måste matcha accuracy med Speed och man blir rankad på en hedersskala om man tex skjuter för tidigt så får man en dishonrable kill .

Kommer köra igenom spelet sedan kommer jag att glömma det och köra igenom det om 9 år igen för att sedan glömma det i 9 år igen.

 

[krank]

Jag var med och kickstartade The Good Life för några år sedan. Det var ursprungligen tänkt att komma ut 2019 men… det gjorde det inte. Utan det kom i november 2021 istället.

De här är ett ganska sött spel. Man är en hyfsat dryg New York-fotograf som kommer till en sömnig håla på den engelska landsbygden för att försöka arbeta av sin skuld (30 miljoner dollar?) genom att ta kort på grejer och ladda upp dem och få likes. Och göra småuppdrag. Man har dessutom ett huvuduppdrag som går ut på att undersöka stadens Stora Hemlighet. En hemlighet som är så ohemlig att den avslöjas i ett tutorial-meddelande innan man ens stöter på den i spelet… Grejen är alltså att byns invånare kan förvandlas till katter och hundar.

Jag har nätt och jämnt tagit mig förbi den ganska linjära tutorialdelen. Men ja. Man får uppdrag, uppdragen handlar mest om att fota saker. Man fotar saker. Utöver uppdragen kan man ta extra kort och tjäna pengar på, och man får extra pengar om man fotar grejer som är på typ "dagens lista med tags". Man sover, man äter, man odlar saker i sin trädgård, man lagar mat… Ett ganska sävligt pyssligt spel, helt enkelt.

BETYG: 90

 

[krank]

Jag har spelat lite över två timmar av Orwell.

Det är ett ganska trevligt hypertextspel… Man läser text, mest. Bestämmer vilka delar av texten man ser som ska laddas upp i Nationens säkerhetssystem Orwell. För man är nämligen anställd för att lösa säkerhetsproblem, genom att via öppna källor och… inte så öppna källor (avlyssning etc) samla data om folk.

Det är ganska mysigt, ändå. Inte ett spel med en massa stress, utan man bara klickar, läser och tänker. Är det här relevant? Kommer det här att sätta fel person i skiten? Är det mest sannolikt att person A anordnat den här demonstrationen, eller att person B gjort det? Läste jag inte något om att B "misslyckats med att planera" något? Jo… Kan det vara det? Och så vidare.

Givetvis är man en medbrottsling i ett fruktansvärt dystopiskt system, i en nation styrd av ett Parti som är minst sagt kryptofascistiskt och nationalistiskt.

Men ändå.

Jag har precis klarat av de första två episoderna av fem. Kanske spelar jag vidare? Jag är ganska sugen på det…

BETYG: 95

 

[krank]

Jag har spelat 67 minuter av Project Warlock.

Det är typ en klassisk shooter a' Doom (första alltså), med platta sprite-fiender och mestadels tvådimensionella levels. Nycklar och låsta dörrar och sådär. Man samlar vapen, hälsa, mana. Det är alltså lite Heretic också, för man har magi. Det är lite blandat, helt enkelt.

Man har en hubb där man kan levla sina stats och uppgradera sina vapen, sen ger man sig in i olika levels där man skjuter monster och samlar nycklar och nyckelkort och trycker på knappar tills man hittar utgången.

Det är inte så himla komplicerat. Det är eventuellt lite ont om ammo, så man har anledning att vara lite noga med skotten och t.ex. inte använda ett fläskigare vapen än fienden man skjuter mot kräver.

Grafiken är… Tja, lågupplösta brötiga texturer men väldigt hög upplösning, screen space-reflektioner, bloom och ambient occlusion. Kombon gammalt och nytt funkar väldigt bra. Soundtracket är trevligt.

BETYG: 90

EDIT: Jo förresten, det finns en grej som stör mig, och det är samma grej som stört mig i nästan alla first person shooters som släppts sedan typ '96 eller så: det verkar inte finnas någon riktig karta. Okej, det är bra att det finns en liten minikarta i ena skärmhörnet, men den kan man ju inte navigera efter. Är det verkligen så farligt och dåligt att ge mig som spelare översikt? Lite navigationshjälp? Kanske rentav låta mig se vart jag varit och inte varit?

 

[krank]

Jag började spela MindSeize för ett ganska bra tag sedan och jag har definitivt glömt bort storyn. Men det är en Metroidvania iaf, med scifitema. Man är på något slags fientlig värld och skjuter monster och grejer.

Ens största fiende är ens oförmåga att skjuta snett nedåt. Denna innovation som nådde Metroid-serien 1994 har ännu inte nått hit. Man kan sikta snett uppåt, men inte nedåt. Det är inte det MINSTA superstörigt, jag lovar. Framför allt inte när det exakt hela tiden finns fiender på plattformar under en…

En annan sak som inte alls är skitjobbig är regenererande fiender. Alltså att man aldrig kan rensa ett rum och lita på att det förblir rensat. Det må väl vara hänt i och för sig, men vissa fiender återskapas medan man fortfarande är i rummet. För mig som mest gillar metroidvanias för utforskningen blir det här mest störigt.

Utifrån vilka hinder jag stött på gissar jag att en av de första uppgraderingarna man behöver hitta antingen är slide eller något slags vägghopp. Jag är en timme in och har inte sett röken av någondera.

Det här spelet har rätt så fin pixelgrafik och animationer, men jag är inte jättesugen på att återvända till det.

BETYG: 85+

 

[Feuflux]

Jag har spelat lite Rocket League där man styr en bil som i lag (normalt 3v3) ska rulla in en gigantisk boll i motståndarens mål. Planen är en oval med målen långs kortsidorna, och det går fint att köra högt upp på väggarna. Låg realismfaktor, hög rolighetsfaktor.

Funkar jättebra att köra ihop med sin 11-åring.

Jag kör gratis på pc via epic game store, men spelet finns för diverse platformar.

 

[Franz]

Jag har spelat färdigt Gris, ett väldigt artsy plattformsspel där du ska samla stjärnor och färger i en tvådimensionell väldigt vacker värld. Spelet har i princip ingen utmaning alls utan är mer tänkt som en konstnärlig upplevelse. Som sådan funkar den bra, även fast det kan kännas lite väl pretentiöst ibland och även om en del grejer är direkt stulna från det mycket bättre spelet Journey.

 

[krank]

Jag spelade just 85 minuter av Rebel Galaxy Outlaw.

Det är ett arkadigt rymd-skjutarspel som är ganska friformigt. För den som en gång i urtiden spelade Freelancer så känns nog mycket igen. Kontrollerna är något slags mellanting av TIE Fighter och Freelancer eller Wing Commander: Prophecy, fast… väldigt, väldigt anpassat till handkontroll. jag kunde knappt spela innan jag bytte bort min mus och mitt tangentbord. Men när jag väl gjorde det, och gick igenom deras snabbkurs i rymdflygande, så gick det jävla smooth efter det.

Man spelar Juno Markev, och nån jävel har just mördat ihjäl ens make, som man tidigare lämnat frilansarlivet för att stadga sig med. Jäveln ifråga skjuter sönder ens skepp i introt, och nu är man strandad på nån liten skitplanet i Texas-systemet och måste göra uppdrag lokalt åt… tja, åt vem som helst för att försöka bygga upp sig – man behöver ett mycket fränare skepp och mycket fränare vapen om man ska ha en chans mot personen som mördade ens make.

Så… Man har en skorv som har typ en laserkanon och pansar gjort av paper maché och som flyger och vänder som en långtradare. Och så flyger man runt och tar uppdrag. Det finns en "main mission"-kedja, men man måste göra en del sidomissions för att få råd med grejerna man behöver för att överleva och för att klara av uppdragen. Just nu samlar jag för att köpa en traktorstråle.

Spelet är inåthelvete snyggt. Det är liksom… sådär snyggt som jag minns att filmsekvenserna till Wing Commander Prophecy var när jag först såg dem, så snyggt är det. Det är skitigt och jävligt och väldigt punkigt och… ja, snyggt som fan. Musiken är också najs; det här är nämligen ett spel med attityd. Rock-attityd. Soundtracket återspeglar det, och istället för vanlig tevespelsmusik så är det riktiga låtar som Juno lyssnar på på radion i sin rymdskorv. Jag gillar det skarpt; spelet sätter en stämning som är riktigt skön.

Det enda jag inte gillar, men vänjer mig vid, är egentligen att introt hade en snygg anime-stil men att resten av spelet använder helt vanliga 3D-animerade karaktärer. Och okej, voice actingen är inte 100% (har alla bartenders i galaxen samma röst?)

Men det här är definitivt ett spel jag kommer att vilja återvända till. Om inte annat nästa gång jag vill ha mig en Freelancer-fix.

BETYG: 90+