Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.
?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:
1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.
Ni gör såklart vad ni känner för =)
Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:
75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG.
Jag har spelat 1.5 timme av sagan om den tredje tidsåldern på PS2, det är ett spel som jag provspelade hemma hos en kompis av när jag gick i mellanstadiet och har sedan dess vilat spela igenom ordentligt.
Jag minns det som Sagan om ringen filmernas motsvarighet till Rosencrantz and Guildenstern Are Dead, där spelet huvudpersoner hela tiden befinner sig i närheten av Brödrarskapet och påverkas av vad de gör, utan att någonsin faktiskt mötas. Efter 1.5 timme kan jag nu säga att antigen minns jag fel eller så kommer de här aspekterna börja senare för hittills har kopplingen mellan bröderaskapet och spelets karaktärer varit monologer ifrån Gandalf.
Spelet handlar om Berethor en kapten ifrån Gondor som söker efter Boromir efter det att Boromir Sökt upp vattnadal för att tyda sin brors dröm. Varför Denethor skulle skicka upp en kapten kort efter att Boromir ridit iväg,när Boromir innan dess ridit ensam är något som spelet än inte har förklarat, Hur som helst, efter att Gandalf har pratat i hans huvud och berättat hela den bakgrunds historia som Galadriel berättar i början av första filmen och sagt att Boromir nu rider med brödraskapet, så tar Berethor beslutet att springa efter dem (antar jag, det är lite otydligt), ganska snabbt springer han ihop med en Alvkvinna vid namn Idrial, som envisas med att han skall följa med och hjälpa henne varna Galadriel för något som jag inte uppfattade. De slår också följe med en utbytesjägare vid namn Elegost som vill att de skall hämnas på en ork som stulit hans kompis karta till Morias ingång.
Så trotts att de alla tre vill olika saker så slår de ändå följe av någon oförklarlig anledning, och tur var väll det, för när Gandalf fortsätter att kommunicera med Berethor så säger han att bröderskapet är på väg till moria, så plötsligt har alla tre karaktäers olika mål lätt dem till samma väg.
Spelmekaniskt växlar spelet mellan ett tredjepersons perspektiv där man springer omkring och ett taktisktperspektiv där man stider. I tredjepersons perspektivet så springer man runt i ganska linjära områden där den enda motivationen ett utforska lite är för att man kan hitta skattkistor som innehåller loot. Miljöerna och kartorna är tråkiga så om man inte motiveras av loot kan man sprinta rakt igenom spelet, Looten är extremt tråkig, varje föremål har bara ett stat, så det är bara att sätta på sig den med högst, inget val eller strategi krävs.
Men utforskningen bryts upp av strid, och striden är ett väldigt Final fantasy system, med turns, och special attacker. Oerhört standard, det ända som gör att stridssystemet känns annorlunda är skill systemet. För att låsa upp nya skills så måste man använda skills i den kategorin man vill låsa upp, man tar snabbt ett val vad man vill jobba emot och sedan har man ett extra incitament att använda de skills som komemr låsa upp det du vill ha, Det gör att du ställs inför val som ”ska jag använda skillens om är bäst just nu, eller den som senare kommer ge mig vad jag vill ha”. Det funkar ganska bra hittills.
Spelet har även cutscenes, dels har de Gandalf monloger som är Ian Mckellen som bärretar vad brödraskapet håller på med och eller vad som händer ute i midgård, Dessa monologer använder klipp ifrån filmerna. Sedan har vi cutscens med våra hjältar, där det dels framkommer hur underutvecklade och tråkiga karaktärerna är, dels vilka dåliga röstskådespelare de har, och dels att de verkar vara mycket mäktigare i cutscens än när man spelar dem, Seriös Idrial går ifrån att spöa Ringvånare i spelets första cutscene till att behöva kämpa emot en ork. Jag förstår inte hur de tänkte här.
Jag kommer fortsätta spela spelet, mest för att jag är nyfiken på att se om spelet kommer bli så som jag minns det, eller om mitt minne ljugit för mig, Men också dels för att jag tycker så mycket som settingen att jag kan stå ut med ett mediokert spel.
Man spelar 2B, en stridsandroid av många i YorHa, vars mål är att utrota maskinhorden som erövrat Jorden och föra mänsklighetens få överlevande tillbaka till sin hemplanet. Det känns lite... obalanserat till ens favör. De flesta robotar är ganska harmlösa till utseendet, väldigt mycket hink-med-lemmar och rudimentär intelligens. I jämförelse är du en uppgraderad terminator. Med stöddrönare, backup-kroppar och möjligheten att spränga dig själv om du verkligen hatar ett gäng fiender och orkar gå och hämta ditt liks ägodelar. Det finns förstås bossar. De är mer imponerande, men ändå...
Spelmässigt är det lite likt Dark Souls, med andra kontroller och mer klassisk JRPG-känsla. Dör du så blir utrustning (tror jag) kvar på liket och du måste hämta liket för att få dessa. Du lämnar också ett androidlik för andra spelare att finna, och kan lämna några poetiska avskedsord. Det är dock betydligt enklare än Dark Souls.
Intrycksmässigt är jag lite kluven - den första timmen är typ en lång rad av adrenalinhöjande strider som avlöser varandra, och sedan blir det plötsligt mer lugnt i post-apokalyptiskt landskap. Ja, alltså, det är fortfarande strider, men det är mer i egen takt. Av någon anledning lade jag en massa tid på att fiska och jaga djur - det är lite skumt. Men när man följer storyn så blir det mer fart på det igen.
Kan säga att jag på pappret inte var fan av huvudpersonens design* men när jag spelar det så bara... funkar det? Det är lite bisarrt men också coolt.
Betyg: I am the Android Queen Bitch of Murder. All who stand before me falls.
*"Hörni, vi behöver ta tillbaka Jorden, är det någon som har några idéer vad vi kan göra? Kasta sten på dem?"
"Jag, öh, har en fabrik för androider som är eh, rätt kraftfulla..."
"Vilken sorts andro-vill jag veta? Nej, det vill jag nog inte. Kör på det."
Jag spelar "Horizon zero dawn" och måste säga att jag är förälskad i ett spel på ett sätt som jag inte varit sedan Mass Effect 1 och 2. Mass Effect 3 finns inte i mitt universum men nog sagt om det.
Jag verkligen älskar settingen, storyn samt huvudpersonen i Horizon, jag vill inte berätta varför då allt man berättar om det här spelet är en potentiell spoiler. Men gillar man starka kvinnliga karaktärer, färgstarka och unika kulturer samt underbara miljöer att äventyra i, då är detta spelet för dig!
Har fortsatt i spelandet av mobilportar och shovelware till Switch. Nu senast Human Resource Machine som ju skulle ha varit en launchtitel men dröjde 20 dagar. Det är ett gammalt spel men jag hade aldrig spelat det förut. Varför man skulle vilja sitta och programmera assembler utan program counter / funktionspekare / code insertion, och eller varför man skulle vilja göra det i soffan på en lite ostadig spelmaskin ist för att sitta med M-x god-mode på sitt dvorak i favoritstolen med rostat bröd och några droppar pure acid och en vettigare assembler med makros kan man också ifrågasätta. Eller varför man vill göra dessa lite töniga fiktiva kontorsproblem ist för project euler eller göra lite romhacks går också att ifrågasätta.
Men. Kvarstår är att jag ville det. Kanske för att det är lite mer lekfullt och mycket mer didaktiskt, kanske för att den visuella debuggern är helt amay, kanske för musiken och känslan, kanske för den detaljerade poängsättningen, kanske för att ha något att göra på sin nja-var-det-verkligen-värt-det switch. Men, jag har sett fram mot spelet och reloadat eshop några gånger varje dag. När det väl släpptes kraschade eshop men jag fick ner det. Sen spelade jag det i ca 20 h, med en tretimmars sovpaus, utan att äta och utan att sluta tänka på. det. Den mesta av tiden gick åt att försöka klara space challenge på Three Sort (year 28). Vilket jag fortfarande inte klarat. Fick ner det till 36 commands väldigt snabbt (och efter ett tag till mitt nuvarande bästa, 35 commands) men den behövs 34.
Har annars klarar det mesta av spelet (om det inte låses upp extra banor?) Dom rum jag inte klarat alls är Prime Factory och Sorting Floor. Såg dom som SMOP, tidsödande, pilliga, bökiga och att jag var trött efter mitt maratonpass med spelet och ville sluta. Kan spela dom senare.
Dom rum jag klarat i sig, men där jag inte klarat space challenge och speed challenge är Three Sort, Dupligate Removal och Digit Exploder. Efter att Three Sorts space challenge åt upp typ sju timmar bara det (utan att jag ens lyckades... klarade själva rummet direkt, men att få ner det till 34 commands... huh, jag missar nog något), efter det så slutade jag bry mig lite. Innan lämnade jag inte rummen innan jag klarat speed & space challenge, men sen bytte jag till att nöja mig med att bara klara av rummet. Många sena rum har väldigt låga krav för speed & space challenge och jag fick dom två belöningarna nästan på köpet i dom flesta av rummen efter Three Sort.
Det finns inga rum där jag klarat bara en av dom två utmaningarna, utan det har varit antingen varken eller båda (dock inte alltid med samma program. Geez vad fula en del av dom loop-utrullade versionerna blivit för att klara av speed challenge. Space challenge är mer min stil av vad jag tycker är elegant programmering).
Så, jag har lite kvar att göra på spelet om jag väljer att återvända till det. Fem rum. Alla lite smoppiga och pilliga och oöverskådliga och inte så lockande. Digit Exploder var väldigt otydligt med sin spec (om det ska vara zero padded eller inte) så den var jag inte speciellt sugen på att försöka få perfekt.
Om spelet i sig... det är väldigt charmigt. Den har den lite fulbruna indie-färgläggningen och det är sådär, men det passar kanske ett kontorsspel. Tematiskt påminner det om brädspelet Ad Acta.
En väldigt fin kosmetisk detalj är att (visuell detalj i Human Resource Machine, ingen plot-detalj men kan ändå vara kul att upptäcka själv)
ens sprite åldras under dom ca 30 år som spelets historia sträcker sig över. Man kan först bara välja mellan man, kvinna, svart, vit, inte välja hårfärg eller nåt. Men under spelets gång byts utseendet, håret ändras, blir på sikt grått, rynkor kommer osv allt medans ens lilla söta avatar bränner ut sig på att flytta dom där lådorna på rullband och golvmattor.
Jag tyckte om spelet. Och heaven knows att det slukade upp mig helt under ett par dagar. Det är väldigt bra, snyggt osv. Och Switchporten är absolut fantastiskt bra gjord. Är bara väldigt utbränd på spelet just nu. Och, känns sådär att det redan är slut. Iofs tog det fler timmar än Blaster Master Zero men jag kunde inte slita mig, var helt addicted.
Men... jag borde lägga undan min Switch ett tag. Det har varit dyrt med dom här kortlivade indiespelen. Fördelen med 2DS var ju att det fanns en massa DS-spel inkl emulatorer, rommar (inkl fan translations), flashcarts osv. Det var en härlig tid. Det gick att dryga dom nya indiespelen genom att varva dom med lite scummvm eller game boy-klassiker. Att spela igenom For the Frog the Bell Tolls och Oracle of Seasons (och min favorit Cave Noire) mellan alla Shovel Knights och Phoenix Wrights. Då kunde det bli nåt eshop kanske varannan månad eller så. Nu har det blivit... fyra? + 1-2 Switch och BotW som kassetter. Största floppen för mig var Snipperclips för killen jag ville spela det med (ps: ????) tyckte inte det var så bra. Och, ärligt, inte jag heller. Det har en väldigt pillig och frustrerande känsla för fysiken är så stingslig. Spelet är ju ursnyggt och pusslen är bra. Ska spara det (undviker att kolla på YouTube om det) tills jag brämar någon ny pojk- eller flickvän att tv-spela med (och efter att jag och denna hypotetiska lyftkran klarat Blaster Master Zero tillsammans) och förhoppningsvis kommer jag tycka bättre om det då. Syster rapporterar om hur hon med make roar sig med BotW (jag har fortfarande inte hittat (Zelda-spoilers
det sista fotografiet. Jag har klarat drygt 70 shrines, kanske 40 korok seeds, master sword, fyra gudomliga bestar, dödat ganon och lynel osv. Det var ursvårt att hitta dom två sista av dom tolv fotona men till sist klarade jag det helt utan hjälp bara genom att tänka och tänka och tänka på var det kunde vara nånstans. Men det sista är en bild inne i Payas och Impas hus och jag har typ ingen aning. Vill klara det själv snarare än att googla upp det men det går segt. Går runt i skogar och berg och typ gör side quests. Känns sådär. Försöker få ihop 10 diamanter (har sju) till gerudotjejen i goron city. Har använt många av mina diamanter till diademet som skyddar mot guardians (ett kasst skydd för dom one-shottar mig ändå trots att jag brände ännu mer diamanter hos great fairy).
)
PPS: dagens bästa nätsökning "Unicode Heartbreak". Jag paxar det som mitt nästa bandnamn nu när Dödsbrunnen och Ingen Årstid är nerlagda och Lucifers Lovsång har kickat ut mig till förmån för nån tågtecknare från Galago(???).
Det känns riktigt bra. Jag är inte helt hundra med på kontrollernas layout (dodge mest) men man vänjer sig, och sedan är det bara att springa runt och döda mänsklighetens fiender... och älgar... och vildsvin... och en och annan fisk. Jag är lättdistraherad, okej?
Jag har istället spelat 67 minuter av GOD EATER: RESURRECTION.
Jag har förstått att det finns en spelserie som heter Monster Hunter och som det här spelet liknar? Jag vet inte, jag har inte spelat Monster Hunter.
Nå. Anime-estetik, postapokalyps, löjligt stora vapen. Gameplay är ganska cykliskt; man får uppdrag som går ut på att döda monster, man går ut, dödar monster, får belöningar, uppgraderar sina skills och sin utrustning, för att kunna döda svårare monster, och få fler uppdrag. Då och då försöker spelet ha lite story, men det är en tunn fernissa och även bakgrundshistorien till spelets värld känns... Tja, mer utfyllnad och "bara för att man måste ha en". Pseudovetenskapligt babbel, stereotypa karaktärer, thatäs about it. Med förbehåll för att det naturligtvis kan bli mer story senare.
Spelet är egentligen intresserat av att lära folk att spela det. Redan från början öses en massa information över en, massvis med stats och förmågor och grejer, och jag fick nästan intrycket av att jag förväntades plugga in alltihop innan jag ens började spela. Det är tydligt att spelets fokus är på "mid-game" och att man helt enkelt förväntas lära sig genom att göra grejer, och typ ignorera allt som verkar jobbigt just nu. Problemet är att det är lite svårt att sortera i informationen - vad är viktigt just nu? Vad borde jag vänta med att lära mig? Men ja som sagt, fokus på midgame.
Spelet är snyggt, åtminstone den första timmen var rätt lätt, jag fick känslan av ganska komplexa system och ganska många möjligheter till taktik. Om man inte är dålig på spel (som jag är) och om man är intresserad av "djupa system" och "taktik" i realtidsspel (vilket jag inte är) så tror jag att det finns mycket att hämta.
Typ såhär kan det se ut. Jag har dock inga screenshorts från mitt i striderna, för de var lite för intensiva...
Det här är ett helt okej spel, men jag tror inte direkt att jag är målgruppen.
Förresten, appropå God Eater, som jag tänker köra senare, kan säga att det finns skillnader i hur NieR: Automata sköter spelsystemen jämfört med hur jag är van vid hur jRPG brukar göra. Vanligtvis ser JRPG typ ut så här:
- Enkel mekanik
- Stör mitt i strid för tutorial av nya skills
- Levelling, så funkar det
- Nu kan du handla uppgraderingar/utrustning, här är 10 minuters genomgångar av alla mekaniker som finns
Automata är typ:
- STRID! BARA KÖTTA
- NY GREJ DET ÄR DEN HÄR KNAPPEN OKEJ KÖR PÅ
- AAAAAAAH
- Okej, kort paus. Affär finns. Alltså det finns grejer du kan köpa men pallar du läsa hur allt fungerar? Vi kan opta utrustning åt dig om du inte vill pilla med grejerna. Exp vet du hur det funkar så det skippar vi.
Jag upptäckte typ 75% av mekanikerna från andra spel och slump - det är förvisso ganska vettigt att dodge och sedan fortsätta röra sig gör att man springer. NieR: Automata har mycket sånt - avskalat upplägg, ej förklarat men rätt vettiga mekaniker.
När jag spelade Titanfall 1 så var mitt omdöme typ "ja, det här var ju skitjävelsnyggt och hade bra kontroller och fantastisk känsla och intressanta banor. Synd att det bara är värdelös multiplayer, det här orkar jag ju inte spela. Om jag ville ha med andra människor att göra skulle jag väl välja en annan hobby än datorspel. De kan återkomma när de fixat en singleplayerkampanj, sådär som civiliserade spel har".
Sedan förflöt en tid, som jag spenderade med att gnälla på att Hawken bara är multiplayer, att nya Mechwarrior bara är multiplayer och att nya Heavy Gear bara är multiplayer. Nya Battletech-strategispelet kickstartades och jag började längta...
Och så kom Titanfall 2. Med singleplayer. Och är grönjävelsnyggt. Och har bra kontroller. Och fantastisk känsla.
Och har singleplayer. En riktig kampanj. Som har en story. Som inte är helt platt.
Det här är allt jag ville ha.
Jag har faktiskt inget att klaga på. Alls. Utom typ att det bara finns på Origin, men det är ju knappast spelets fel.
Det är heeeeelt sjuuuuuukt snyggt. Det här är mina drömmars mechspel. Även om man inte alltid sitter i sin mech - det liknar gamla (skitbra) Shogo: Mobile Armor Division på det sättet. Men det gör det nästan bättre, för då sitter man och längtar efter att få spela mech ett tag. Och eftersom även kontrollerna när man "bara" är människa är fantastiska, eftersom man kan väggspringa och dubbelhoppa, eftersom allt bara känns jävligt bra så stör det inte heller. Det är som en riktigt bra singleplayer-first-person-shooter och så får man dessutom köra en mech emellanåt.
Jag har spelat ett gäng banor av Lovers in a Dangerous Spacetime. Ett co-op spel där man styr ett gulligt rymdskepp i en 2d miljö och befriar kaniner för att warpa genom hjärtformade maskhål och slåss mot stjärnbilder. Vi var två som spelade, rymdskeppet har totalt åtta stationer som går att bemanna, men kartan och supervapent springer man mest bort till ibland. Så, egentligen är det sex grejer mans tyr, ett vapen åt varje håll, motorn och skölden. Det är otroligt kul och ganska ansträngande. Jag var het slut när vi mötte den första bossen. Alla som har nån att spela med borde testa det här.
Det är ju Platinum Games, genierna bakom Vanquish, the wonderful 101, Bayonetta, Metal Gear Rising: Revengence och det där okejiga Transformers spelet (devestation?). Så jag är också bra sugen.
Det är ju Platinum Games, genierna bakom Vanquish, the wonderful 101, Bayonetta, Metal Gear Rising: Revengence och det där okejiga Transformers spelet (devestation?). Så jag är också bra sugen.
Jao, jag vet att det är dem. Det är också det som gör att jag tvekar, för även om alla de där är bra spel så är de inte spel jag tyckt speciellt bra om. Kanske för att jag helt enkelt är dålig på spel, kanske för att jag är för ointresserad av den sortens höghastighets-kombo-taktikspelande. Transformers: Devastation är ett av de spel jag helst velat gilla, men inte lyckades...
SP-kampanjen är riktigt vass. Den där banan (du vet vilken) toppas nog bara av den där banan (ni som spelat vet vilken) i Dishonored 2 (ungefär samma idé). Synd att sp var såpass kort bara.
Jag ser inte det som enbart en nackdel. Då är ju chansen större att jag faktiskt spelar klart den... Och 250 spänn för 6 timmars underhållning slår fortfarande biobiljettpriset.
Jag ser inte det som enbart en nackdel. Då är ju chansen större att jag faktiskt spelar klart den... Och 250 spänn för 6 timmars underhållning slår fortfarande biobiljettpriset.
Jag ser inte det som enbart en nackdel. Då är ju chansen större att jag faktiskt spelar klart den... Och 250 spänn för 6 timmars underhållning slår fortfarande biobiljettpriset.
Sidospår, men... har ibland skoffat lite åt att folk alltid använder biopris som liknelse. För bio är en av dom dyraste sakerna. När jag hade soc under några år hade jag aldrig råd med bio, det var jättesvårt att motivera att gå och se en film för 50-70 kronor som det kostade då (nu kostar det 100-150 kr. Jag gillar 3d-filmer men även 2d kostar tresiffrigt). Vår kompis ville att vi skulle drafta Kamigawa (på den tiden kostade det 100:- prick, vi bodde långt från nån storstad) vilket vi gjorde rätt ofta men det var plånboksångest för mig. Och han jämförde alltid med bio. "Det kostar bara lite mer men man har roligt hela kvällen". Och vi andra bara... öh... bio är dyrt! Det är få saker som inte slår biopriset! (PS. Tack och lov att vi upptäckte att man kan "härma" limited genom att blanda ihop dom gamla korten och drafta dom igen, man behöver inte bygga någon power cube utan man kan drafta sina gamla barbary apes och sån skit och spelet blir mycket billigare och roligare. Att det tog oss 20 år att komma på det är dock lite pinsamt. För mig är det det bästa sättet att spela Magic — något jag brukar kalla för "kitchen table spike". Att man hittar på egna billiga format och kör dom hårt kompetitivt mot varandra hemma. Ex vis "alla får 12 boostrar var och får bygga lekar från dom hur mkt dom vill och bygga om och bygga om och bygga om, men alla har samma 'startfält'" är ett format jag älskar, ger den känslan vi hade som tonåringar när vi satt med våra hemmabyggda lekar av dålig kvalitet för vi hade inte råd med några rares. Passar mig perfekt. Riktig kompetitiv Magic såsom Standard och Modern är för dyrt, vanlig casual Magic är för vagt, där det är frowned upon att ha för bra lek och att ha för dålig lek, jag gillar inte den luddigheten. Så att hitta på billiga men bra och ffa tydliga format är det bästa. Vi har också vår Shadows over Innistrad-kub som vi älskar att drafta med om och om igen.)
Jag tycker om att gå på bio så missförstå mig inte.
Men, att jag lade 100 kr på Human Resource Machine och plöjde det på 20 frantiska timmar är något jag... det var helt enkelt inte självklart för mig. Snipperclips ångrar jag ännu mer för jag köpte paketet med extra spelkontroller & Snipperclips och den ena av dom är trasig och jag hittar inte kvittot. Ska prova att skriva ut bankutdraget så jag kan gå tillbaka till affären och få den lagad. Min budget knakar, och mars har jag definitivt gått back.
Det kanske märks att det varit en lönehelg; jag har nämligen också spelat 78 minuter av Quantum Break.
Det är ett tredjepersons-actionäventyrsspel som är väldigt cinematiskt (på det bra sättet) och handlar om en snubbe vars namn jag redan hunnit glömma. Han återvänder till sin hemstad, där hans gamla kompis med hjälp av huvudpersonens bror byggt en häftig maskin som gör nånting med tiden. Saker och ting går inte som planerat...
Så, det här spelet är snyggt och är near-future scifi (en av mina favoritgenrer). Det använder riktiga, digitaliserade skådespelare vilket jag tycker funkar väldigt bra. Jag är inte superförtjust i kontrollerna; det är samma "vänta hundratusen år på att karaktären ska byta riktning"-skitkontroller som infesterat de här spelen de senaste typ tio åren eller nåt. GTA, WATCH_DOGS, det här... Nånstans finns det tydligen folk som hatar exakta kontroller. Men jaja, spelet är inte så svårt än, så jag stör mig inte så mycket. Och det är inte LIKA illa som, det nästan ospelbara WATCH_DOGS.
Tekniskt är spelet helt okej. Det är lite taffligt att de som default kör något slags uppskalat 720p och att vanlig 1080 laggar som fasen trots ett GTX 1070, och jag får en del framerate-dippar och märkliga artefakter i filmsekvenser. Ska nog testa det gamla knepet att stänga av spelets egna vsync och köra igång Nvidias manuellt. Det är väldigt, väldigt snyggt - cinematiskt som sagt, med genomtänkt arkitektur, belysning, massvis med reflektioner. Miljöerna känns väldigt påtagliga. Karaktärerna är väl så bra som CGI:ade skådisar kan vara i ett spel just nu - dvs fortfarande någonstans mellan Quake 2 och uncanny valley.
Jag spelade det först på datorskärm med tangentbord och mus, men efter att ha bytt först till handkontroll och sedan till TV-skärm och soffsittande så har jag kommit fram till att spelet vinner på att spelas som ett TV-spel snarare än som ett datorspel.
Enligt uppgift ska det finnas något slags... återkommande avsnitt i en TV-serie om typ skurkarna? Där de har riktiga skådisar och storyn ändras utifrån valen man gör i spelet? Låter rätt coolt, men eftersom jag är en långsam jävel som gärna utforskar varje skrymsle och vrå i snygga miljöer innan jag går vidare så hann jag inte komma dit. Eller ens till första medvetna/aktiva användningen av möjliga superkrafter.
Jag gillar att det är lite slow burn. Det här introt påminde mig inte så lite om första Half-Life, den där första gå-runt-i-forskningsbasen-delen. På ett bra sätt; jag är inte superförtjust i Half-Life men det introt funkar, och samma upplägg funkar här också.
(Lite som att Titanfall 2 lånade upplägget från tidigare nämnda Quake 2...)
Hursomhelst, jag är mycket nöjd med det här köpet. Också. Jag börjar få en hyfsad samling spel jag faktiskt är riktigt sugen på att spela vidare på. Just nu är det väl framför allt Mass Effect 3, Titanfall 2, Quantum Break och Doom. Jag har ett par andra påbörjade som jag vill köra klart nåt tag (Quake 4, Singularity, Castlevania: Lords of Shadow, The Turing Test, The Longest Journey) men det får bli på lite längre sikt tror jag.
Hursomhelst, både Quantum Break och Titanfall 2 är iaf hittills precis så bra som jag hoppades.
BETYG: 95
Jag testade lite ReCore också, men det har jag inte köpt ännu. Det var snyggt och hade bra kontroller. Jag ska nog köpa det, men... inte än på ett tag. Jag har att spela så det räcker.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
