Nekromanti Speltimmen v15 2016

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG.

 

[anth]

Det här räknas nog inte som ett spel, men det är ändå lite kul att spela

Akinator

Du ska tänka på en person (verklig eller fiktiv), sedan ställer Akinator frågor som du ska svara på, så ska Akinator försöka gissa vem du tänker på. Ungefär som 20 frågor.

Det är i alla fall kul att spela 2-3 gånger.

 

[krank]

Jag har spelat en timme av Machinarium.

Man spelar en liten robot i ett robotlandskap. Det är ytterst tveksamt ännu så länge ifall man har något slags mål med det hela; man verkar mest tulta runt. Det är ett peka-klicka-äventyrsspel snedstreck pusselspel.

Spelet har en charmig Jan Lööf-ish estetik och är gjort i Flash. Hur jag vet att det är gjort i Flash? Jo, högerklick lägger inte bort föremålet man plockat ur titt inventory, utan tar fram Flashs vanliga dialogruta där man kan göra inställningar etc.

Andra nackdelar inkluderar att dess sparfiler verkar försvinna om man rensar sin flash-cache (jag gissar att det var därför mina försvann iaf) och att man inte kan trycka på något för att skippa cinematics eller den lilla dialog som finns. Jag ser heller inte något sätt att visa alla hotspots, vilket jag ju påpekat i tidigare recensioner att moderna peka-klickaspel bör ha för att undvika pixelhunting. Och med "moderna" menar jag alla efter Simon the Sorcerer 2.Tack och lov är de flesta hotspots här ganska stora och tydliga ändå.

Man kan inte gå vart man vill utan har specifika platser i varje scen man kan klicka på för att roboten ska gå dit. Det har jag inte jättemycket emot, men det gör att jag fjärmas ytterligare litegrann.

Ytterst lever det här spelet i princip enbart på sin estetik och sin charm. För mig räcker det inte riktigt hela vägen; jag hade velat ha ett tydligare mål och lite bättre spelmekanik.

BETYG: 85

 

[Hellzon]

Det slog mig att jag kanske skulle göra det som verkar vara syftet med tråden - leta fram billiga spel jag redan äger, spela en timme och se om det är något att fortsätta med. "Tyvärr" var ju alla spelen bra...

Infinite Space III: Sea of Stars är en ganska charmig uppföljare till, well, ettan och tvåan. Man börjar på den misstänkt jordliknande planeten "Glory" i en liten galax och ska utforska den, hitta en massa loot och ta med det tillbaka till en redigt skum typ hemma på Glory. Det finns förstås en bunte utomjordingar att träffa på, en del vill slåss men det vill man inte göra för då dör man. Helst ska man hitta något de vill ha så blir de mycket trevligare. Mycket "använd X på Y" är det.
Väldigt charmigt, och man spelar klart en omgång på runt tjugo minuter, så det är gjort för att spelas om en massa. Det enda jag stör mig på är att rymdkartan är i 3D och inte helt lättnavigerad. Jag spelade demot till tvåan en gång, med 2D-rymd och det var ju enormt mycket enklare.

I 1000 Amps spelar man en liten propp (en sån som sitter i ett proppskåp) som hoppar runt och tänder lampor i nåt slags plattforms-minesweeper. När man kommer in i ett nytt rum syns inga väggar förrän man vidrört dem, nånstans i rummet finns lamporna, och så är det förstås krångligare än så. Några uppgraderingar finns det också så det blir Metroidvania light. Jag lär ju spela klart det.

Cubetractor är tower defense med en twist. Det är en genre jag ogillar annars, men här styr man runt en gubbe som drar till sig kuber och bygger torn av dessa, för att skjuta sönder fiendetorn. Det finns ett visst antal kuber på banan, så det blir mer pussel där man ska klura ut hur man ska bygga tornen för att de ska besegra fiendetornen. Jag lär väl spela klart det här också.

Defy Gravity är ett plattformslir där man placerar ut blobbar av gravitation och antigravitation för att ta sig runt allsköns stup och annat bös. Det här blev jag nästan klar med på en timme, jag har kommit till en bana där det står "You won" och vilka som gjort spelet, sen kommer det en u-sväng som är svår att komma förbi. Det finns två achievements kvar och jag är väl inte dummare än att jag fattar att de riktigt svåra banorna kommer nu, men det känns tryggt att låtsas ha klarat det här.

Spacebase DF-9 eller där Double Fines goda rykte ligger begravt är en Dwarf Fortress-klon. Fast på en rymdbas. Och en del av besättningen är antropomorfa kycklingar. Och så känns det väldigt ofärdigt, därav Double Fines begravda rykte. Man bygger en rymdbas, ser till att alla får sova och äta någonstans, och så kan det komma pirater ibland. Mycket mer är det inte.

Hack 'n Slash är också gjort av Double Fine, och det får man automatiskt på Steam om man köper Spacebase DF-9 - och tvärtom, antagligen som någon slags ursäkt för fiaskot med Spacebase. Hursomhelst börjar det som ett top-down RPG ala Zelda, ganska omgående bryts ens svärd av och visar sig vara en USB-sticka som passar i diverse USB-uttag i världen. Istället för att slå ihjäl monster sticker man alltså in stickan i dem och ändrar deras HP till 0. Eller nåt annat.
Jag hade ju väntat mig nåt mer i stil med Untrusted där man kodar om hela spelmotorn för att ta sig förbi saker, hittills är det ju betydligt simplare. Det kanske kommer.

Sen har jag lirat lite Saints' Row: Gat out of Hell, för nåt AAA-spel ska det väl vara med. The Boss blir indragen i en portal till helvetet, hans mest våldsamma hantlangare följer efter för att rädda honom, och Johnny Gat följer också med. Sen är det som i SR 3 och 4 - Kinzie och Gat gör en massa spejsade uppdrag för att ta över helvetet, levla och bli balla, och i slutänden skall man spöa själva satan ur Satan.
Jag har spelat fyra timmar och det känns som jag bara skrapat på ytan på levelsystemet, fast spelet påstår att jag är en bra bit in i huvudstoryn. Jaja, coolt är det.

Det var vad jag fick gjort den här veckan.

 

[Jocke]

Jag spelar Dark Souls 3.
Det är finalen på Souls-serien som inleddes 2009 med Demon's Souls. Jag har inte spelat det, men väl Dark Souls, Dark Souls 2 och kusin-spelet Bloodborne.
Till att börja med vill jag slå hål på myten att spelen ska vara så otroligt svåra. Jag är en ganska medioker spelare och har utan problem klarat av dem. Det som folk tycker är svårt är att när man inte kommer vidare så dör man. Jämför med tex Devil May Cry - som är ett mycket svårare spel där tex en boss inte dör, eller valfritt äventyrsspel där man inte kommer vidare.
Att dö i Dark Souls är en del av en process, du prövar olika lösningar tills du kommer på hur det funkar, därför kan en speedrun gå på under två timmar medan jag till dagens dato har ca 20 timmar klockade i DS3 och har besegrat den första av de fem stora bossarna.

Dark souls serien handlar om att titta och tänka. Du måste kolla på vart du är, hur saker ser ut och sen lägga ihop själv för att få grepp om storyn. Och läsa item beskrivningar, såklart.
Samma gäller med en fiende. Du måste lära dig fienden, sen vinner du varje gång. En del bossar kan såklart kräva lite nötande och är jag trött efter jobbet hamnar jag lätt i en Jag fattar inte! Satan vad den fuskar!-spiral.

Men så länge man kan titta och tänka så har man egentligen inget att oroa sig för.

Med detta sagt: Dark Souls 3 är lite av en best-of där figurer, tankar och vapen från de tidigare spelen går igen. Historien handlar - vad jag så långt kan förstå om elden, att det som brinner är sammankopplat och att det ännu en gång är så att den eviga flamman kan slockna eller få nytt liv. Men jag kan ha missat nått.
Det är, rent mekaniskt lite enklare att spela co-op med en kompis men nästan allt annat känns igen.

Dark Souls 1 spelade jag långt efter det kom, nästan helt utan hjälp av co-op eller så. I stället så läste jag massor av guider, såg videos och så vidare.
Dark Souls 2 spelade jag samtidigt som en jobbarkompis, vi bytte tips och jämförde med varandra. Nästan alla bossar tog jag co-op.
Till Dark Souls 3 har jag lyckats undvika spoilers. Jag har vart tvungen att kolla upp en mekanik och läst på om en trappa jag missat, men i övrigt har jag hängett mig till utforskandet som för min del är spelets kärna.


5 av 5.


Den bästa Dark Souls castern på youtube - EpicNameBro - har också lyckats gå in i spelet blind. Jag kollar på hans genomspelning och försöker ligga före, vilket har lätt till att jag nån gång vart tvungen att pausa och göra det han säger att han ska göra nu.
https://www.youtube.com/watch?v=CzG9...h84w1YdTtX4vOQ

Även mitt spel finns till stora delar att se på internet, men jag är inte alls lika intressant. och det går inte att höra vad jag säger.
https://www.youtube.com/user/hyperjocke/