Nekromanti Speltimmen v20

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Jocke]

Jag har spelat ett gäng timmar av Kingdom Hearts Re: Chain Of Memories från PS4 samlingsutgåvan Kingdom Hearts HD I.5 + II.5 reMIX (ja, den heter så).

Spelet är från början ett game boy advance spel som sen kom i en bearbetad version till ps2. Det är också det här spelet som börjar ställa till med eländet som är Kingdom Hearts story. Ettan är ett briljant spel med fantastisk berättelse om små världar som kopplas samman och tillsammans måste slåss mot en fara som har gjort vapen av mörkret som finns i våra hjärtan. Varken mer eller mindre.

Nu börjar kosntigheterna. Chain of Memories som var ett litet spel till gba som fick ganska bra mottagande visade sig vara en direkt uppföljare på KH, så när alla vanliga människor tänkte "Kingdom Hearts 2 - det blir säkert kul!" så var det inte alls en uppföljare på KH som dök upp i deras videospelsmaskin, utan en uppföljare på Chain of Memories. Så helt plötsligt fanns det massor av nya figurer som man inte kände igen men förväntades veta vilka de var och spelets huvudperson, Sora var instängd i nån slags blomma av metall?

Annyways: Nu var det dags för mig att ta del av den här mellandelen. Det är ett märkligt litet spel. Det bygger på att man har en kortlek som är olika attacker, och sen så använder man dem i en 3d miljö i realtid för att slåss med monster och sånt. De vanliga fighterna handlar mest om att ha byggt en något så när balanserad lek och sen bara slänga ut attackerna. Bossarna handlar mycket mer om kortspelets regelsystem, hur man kontrar, kombinerar kort och sådär. Det är ganska kul och en boss känns som ett problem som ska lösas. Vilka specialattacker bygger den? Vilka kort måste jag spara till senare osv.

Det som är lite trist är att det är bra långt mellan bossarna. Man går igenom ganska tråkiga rum, som har bakrundsfärg efter den världen som Sora just nu har frammanat i slottet man undersöker och slåss mot massor utav dussinfiender. På varje våning finns det tre story-rum och en till två av dem innehåller en boss.

Storyn går i princip ut på att Sora gräver i sina minnen efter någonting, samtidigt som Långben och Kalle bara glömmer bort mer och mer av sitt förflutna. Det finns märkliga mangaskurkar med fräsiga frisyrer och svarta kåpor som verkar vilja använda Sora till något fruktansvärt. Spelt utspelar sig helt och hållet inuti det märkliga Clastle Oblivion, där man måste glömma för att minnas och minnas för att glömma. Sora, Långben och Kalle har också nån slags aning om att de kommer kunna hitta Kungen och Riku som är försvunna sen slutet av KH1, eller de var ju försvunna hela KH1 också om man ska vara sån, i slottet.

Storyn är väldigt bra och det känns som att den bygger upp sina svårare steg ganska snyggt. Stridssystemet är intressant och jag skulle vilja att spelet handlade mer om att bemästra des svårare moment. Men köttet av spelet, att gå runt i rum och slåss mot svaga dussinfiender är ganska tråkigt... Eller tråkigt och tråkigt, det känns som att farama i ett MMO, så jag har lyssnat på pod samtidigt. Då är det som att lyssna på pod.

4 av 5

 

[krank]

Jag har spelat Sleeping Dogs: Definitive Edition.

Den korta versionen är att det är en snygg och högkvalitativ, men oändligt tråkig GTA-klon som utspelar sig i Hong Kong.

Den långa versionen... Tja, man spelar en undercoversnut som försöker hitta ett sätt att komma åt ledarskapet i en av stans triader. Spelet är rätt snyggt, om än inte "allra senaste OMG". Hög framerate med många aktörer på skärmen är å andra sidan mer värt än grafisk detaljrikedom.

Det spelet är allra bäst på, hittills, är att få stan att kännas befolkad och levande. Det är skitmycket folk på en hel del ställen, ett riktigt myller på ett stämningsskapande och meningsfullt sätt. Och folk ser hyfsat olika ut från varandra också.

Sedan finns det ett rätt dassigt stridssystem, en kamera vars automatiska centrering inte kan stängas av, och så har spelet det där förbannade ohyfset att använda en knapp till flera saker. Jag menar kom igen speltillverkare, SLUTA tro att "context sensitive controls" är en bra grej. SLUTA använda samma knappt till springa och hoppa. Jag antar att jag ska vara "glad" för att samma knapp inte också används för att gömma sig bakom skydd.

Men, allt som inte är så bra med spelet hade kunnat räddas om det bara haft en intressant story. Men det har det inte. Jag har mycket svårt att engagera mig i "realistiska" plots överlag, och den här är sådär vanligt trist som den här sortens plots brukar vara. Gillar man tråkiga plots om Vanliga Människor och tråkiga jävla gangsters så... för all del. Spela det här. För min del saknar jag de element av fantastik som brukar vara det jag gillar med berättelser. Det finns för få GTA-liknande spel med element av fantasy, scifi eller liknande.

BETYG: 85