Nekromanti Speltimmen v21 2017

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Jag kör ganska lite bilspel överlag, men det händer att jag uppskattar arkadbilspel - dvs bilspel där styrningen är ganska lätt, där man kan skita i växlarna och där det helt enkelt är lite jävla ös.

Tyvärr kom Burnout Revenge år 2005, och sedan Xbox 360-versionen 2006 har det faktiskt varit helt meningslöst att skapa nya arkadbildspel. Burnout Revenge är helt enkelt det bästa spelet i genren och jag kan knappt föreställa mig hur det skulle kunna göras bättre.

Tyvärr kom inte Revenge till PC. Vi som föredrar PC Master Race fick istället hålla tillgodo med dess mycket sämre uppföljare, Burnout Paradise, som lyckades fucka upp den perfekta formeln genom att införa "open world"-konceptet som en del speltillverkare av någon anledning tror måste stoppas in i allting.

Så. När jag såg lite videos från Ridge Racer: Unbounded som gav distinkta vibbar av Burnout Revenge så var jag såklart tvungen att testa. Svältfödd som jag är. BB:U lovade urbana miljöer, arkadiga kontroller, och takedowns där bilar flög.

Nå; RR:U är naturligtvis mycket snyggare än BR. Det kom sex år senare; fattas bara annat. Det har också ganska ball förstörbar terräng.

Tyvärr är det sämre och tråkigare på alla andra punkter. Dels är det mycket svårare att skaffa sig boost till bilen (i BR räckte det med att köra på fel sida vägen; alla former av "reckless driving" laddade upp mätaren, i RR:U måste man i princip drifta, vilket är svårt och jobbigt), dels är det mycket svårare att ta sönder sina motståndare. Kort sagt: Mycket mindre rock n' roll.

Dessutom är musiken något så inåthelvete tråkig. Det är bara technotrams för hela slanten. Burnout var även på den punkten betydligt mer rock n' roll.

Så. Vad ska man säga om det här spelet egentligen? Det är egentligen lite orättvist att jämföra det med det perfekta spelet Burnout Revenge, men å andra sidan är det svårt att komma ifrån. Det är nog det spel jag spelat som kommit närmast BR, men tyvärr betyder det mest att det hamnar i ett slags "uncanny valley" där jag ibland förväntar mig att saker ska funka på ett helt annat sätt än de faktiskt gör.

Kommer jag att återvända? Bara om min Burnout Revenge-längtan blir för stor och jag inte har tillgång till varken min 360 eller en PS2-emulator.

BETYG: 85

 

[Jocke]

Jag har fortsatt mitt Kingdom Hearts projekt och gått vidare till Kingdom Hearts II Final Mix HD.
Den här gången sabbar de allt genom att börja med tre outhärdliga timmar som en ny huvudperson, Roxas - vi såg honom senast i eftertexterna till Re:Chain Of Memories där han hängde med organisationsmedlemmen Axel, vilket tillsammans med att alla vi träffat på ur organisationen har bostaven x i sitt namn får oss att misstänka att allt inte står rätt till med Roxas.
Vi spelar värdelösa minispel med honom i tre jävla timmar. Då och då dyker det upp sekvenser som får oss att tro att 1. Roxas lever i en simulerad värld och 2. På något sett ÄR Roxas och Sora samma person. Sen visas det att vi har rätt. I Re:Chain of Memories så kallade organisationsmedlemmarna sig själva för "nobodies" och det visar sig att Roxas är Soras nobody som skapades i samband med händelser i KH1 som är lite för spoiler-iga för att gå in på här.

Sen kickar spelet igång, vi får kontroll över Sora och nästan på en gång blir det helt fantastiskt.
Svarte Petter håller på och skurkar runt i olika Disneyvärldar och försöker göra olika disneyskurkar till heartless. Sora, Kalle och Långben bekämpar honom gång på gång samtidigt som de - precis som vanligt - letar efter Riku och Kungen (men de träffar Kungen lite snabbt precis i början, så det är inte exakt-exakt samma, bara nästan).

En del saker är dock inte som vanligt. Det finns förutom detta en extremt komplicerad b-story som (om jag mins rätt) mer och mer tar över ju längre in i spelt man kommer.

Chain of Memories första varv slutade med att Sora, Kalle och Långben hamnade i djup sömn inuti nån slags blomliknande glasbehållare. Andra varvet där man spelade Riku slutade med att Riku och Kungen vandrade ut ur Castle Oblivion och DiZ gav dem likadana svarta kappor om Organisationen bär. Inte för att de gått med i Organisationen utan för att kapporna låter en gömma sig för folk som använder mörker för att spåra en. Kungen säger till Riku "Innan jag träffade dig var jag övertygad om att mörkret vara var en dålig sak" och de vandrar tillsammans på en ny väg - en balans mellan ljus och mörker. Diz säger "vägen mot skymningen" när han ser de gå och Riku svarar "Nej, vägen mot gryningen". Allt annat viktigt som hänt i både ettan och Re:Chain finns egentligen med i intro-sekvensen till KH2. https://www.youtube.com/watch?v=_kVnJ52R-F0

I KH2 så handlar det ganska mycket om att Organisation XII - som det har visat sig att Organisationens fullständiga namn är - försöker använda Sora för sina egna dunkla syften. De vill att han ska fortsätta besegra de hjärtlösa för att ge deras projekt mer kraft. Det visar sig också att förra spelets skurk - Ansem inte alls var den han utgav sig för. I stället var han en av eleverna till Ansem The Wise som under sina experiment med att skapa konstgjorda heartless blev förvandlad till en heartless, ettans skurk, och en nobody, tvåans skurk. Det är mycket stökigare än vad det låter som.

I alla fall: Spelet är på väldigt många sett ett rent tekniskt bättre spel än KH1 - det är snyggare, fler och mer varierande fiender dyker upp. till och med de fruktansvärda rymdskeppsbanorna är mycket bättre. Storyn med svarte petter är kul och det känns som att nästan alla världar har en bra och fungerande liten historia - med undantag för Pirates of the Caribbean som känns frampressad och tråkig och Atlantica som är fruktansvärda minispel där man ska trycka på en knapp vid exakt rätt tidpunkt. Lite för många glada återseenden blir det. Folk är så jävla glada i att se Sora och gänget igen. Man undrar om det är så att det inte finns någon annan än de personer man träffar i de olika världarna. Då hajar man ju att de är ensamma och att tre gamla polare som dyker upp för en eftermiddag är det största som hänt i år.

XP systemet är bättre - om man tar in en gubbes om är specifik för banan så fortsätter den man har bytt ut tjäna exp i samma takt, så man behöver inte skämmas för att ta in Jack Skellington eller Simba.

Det som verkligen stör mig att att "nobodies" och "heartless" egentligen borde byta namn. En heartless är ett hjärta som korrumperats av sitt eget inre mörker och söker efter rena hjärtan. När en heartless besegras så blir dess hjärta en del av Kingdom Hearts. Alltså har de hjärtan exakt hela tiden. Nobodies å andra sidan är det tomma skalet som blir kvar när extra "mäktiga" personer blir heartless - alltså något som har mycket mer med kroppen att göra. Jag fattar inte hur de har tänkt.

5 av 5.