Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.
?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:
1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.
Speltimmen verkar inte så poppis. Det gör inget; jag kan hålla låda själv. Och med god hjälp från Eksem och hans Hearthstonespelande...
För det funkar ju, för mig. Jag har inte spelat så här mycket elektroniska spel på flera år.
Den här veckan ska jag försöka plåga mig igenom 20 minuter till av Scoregasm för att uppnå totalt 60, och så ta mig an Shadowgrounds. Jag börjar bli sjuuuukt trött på shooters och börjar ångra mitt beslut att gå genom mitt spelbibliotek kategorivis (jag har kategoriserat efter genre, typ). Så jag kanske spelar nån timme Kentucky Route Zero (ep 3 ute!!!!!) eller nyköpta Stranded för att bryta av... =)
Som sagt har jag spelat totalt 60 minuter Scoregasm.
Ännu en twinstick shooter. Denna gång är den unika grejen att banorna är fasta; lite som att man i gamla Asteroids och liknande inte åkte nånstans. Varje bana utspelar sig inom ett begränsat område. Åker man in i kanterna dör man. Här och var inom kanterna spawnas fiender i ett rasande tempo. Man får powerups, som försvinner efter varje bana. Det är högt tempo, tråkig technomusik och ful 90tals-3d. Alltså inte som faktiskt 90tals-3dmotorer, utan ni vet sådär fult och kromat som renderad 3d var på 90-talet. Men nu i en 3d-motor. Som inte ens har anialias.
Spelets enda egentliga fördel är att dess banor har en tydlig progression. Det finns en slutboss per svårighetsgrad. Efter varje bana får man nämligen välja mellan 1-3 banor att åka till, och om man tar t.ex. "hard"-banorna så kommer man till slut till en hard-boss. Banorna man en gång kommit till kan man fortsätta från nästa gång man spelar. Det är ju lite sympatiskt. Jag klarade av Easy-bossen, och det får nog vara nog för mig.
Jag spelade igenom Brothers - a tale of two sons som jag köpte på nån steamrea för länge sen. Det är att pussel/plattforms spel där man styr två figurer samtidigt, en med varje spak på kontrollen. Spelet är snyggt, smart berättat och på alla sett och vis kan jag rekommendera det.
Spelet är skrivet och regisserat av Josef Fares, som jag tycker ganska bra om framför allt så tycker jag att han är bra på det här med att förmedla nån slags mänsklighet och värme. Det här är inget undantag, utan i stället så är det ett av de spelen som har rört mig mest på ett känslomässigt plan.
Storyn är ganska enkel, de två bröderna måste hitta medicin till deras far, som tillsjuknat plötsligt. Resan tar dem genom skogar, in i slott, över vatten och ut på glaciärerna i norr. På vägen måste de klättra, hoppa, vrida på rattar och den sortens grejer. De möter en hel del människor, troll och djur som på olika sett hjälper bröderna längst vägen.
Trotts titeln, och det faktumet att man hela tiden styr båda bröderna tycker jag att det är självklart att den yngre brodern är spelets riktiga huvudperson. Spelet börjar med bara honom i bild och det ligger överlag mer fokus på honom än den äldre, duktigare brodern.
Det finns exakt en sak jag inte gillar, och det är en sak som många andra spel, tex mass effect 3 har gjort i ännu större skala. Det är när en spelfigur börjar röra sig skitlångsamt framåt slutet av spelet för att visa att något är dramatiskt laddat. Det är så jävla dåligt tänkt. Ska min gubbe gå långsamt ska den göra det i en filmsekvens, eller som feedback till mig för att jag valt att den ska bära på något tungt.
Det här ledde till att jag satt och skrek åt min dator i vad som skulle kunna vara ett av de bästa avgörande momenten i något spel, på full nivå som när man själv måste skjuta The Boss i slutet av MGS 3 (alltså, där Snake och siktar, men spelaren måste trycka av) .
trotts detta är spelet helt klart värt fem av fem i betyg.
Spelade lite Ultimate Marvel vs Capcom 3 igår, första gången på länge och även första gången pnline(vilket inte gick någe vidare). Jag är inte jättefan av fightingspel, mycket på grund utav att jag är ganska dålig på dem, men jag gillar Marvel och det här spelet är faktiskt ganska bra. Varje spelare har tre karaktärer, och det finns att välja mellan karaktärer ifrån Marvel och ifrån Capcoms olilka spel. Har inte spelat mycket Capcom spel så för mig är det Marvel som lockar. Det hela är kul men det känns som de har tagit den enkla vägen ut när det kommer till Marvel karaktärerna. Tex så hadde det ju varit awesome att slåss med Doc Octupus, Nightcrawler eller Mr Fantastic men alla karaktärer är väldigt standard och det gör att attackerna blir ganska standard( undantaget är M.O.D.O.K Ähh annars är det kul, jag saknar lite som det var förr att man behövde låsa upp karaktärer genom att spela. Här har man alla ifrån början. 4/5
Jag har spelat nya Flashback, alltså remaken av det klassiska spelet.
Det är... bekant. På ett bra sätt. Lite plattform, lite metroidvania, snygg grafik, ganska välfungerande kontroller (även om siktningen är lite för grovkornig för min smak). Jag har inte hunnit jättelångt på mina 68 minuter, inte ens kommit från djungeln. Men än så länge så är det väldigt, väldigt rätt. Det känns helt klart som en värdig remake med rätt känsla.
Och vill man inte spela nya så finns gamla att låsa upp. Tyvärr utan musiken dock...
En negativ sak är att spelet använder Uplay, vilket betyder att Steam startar Uplay, som i sin tur startar spelet. Första gången fick jag försöka starta spelet FEM GÅNGER för att Uplay inte hittade sin jävla inloggningsserver. Uplay är verkligen det sämsta system som finns, och det borde få nådaskott snarast.
De borde skriva en liten varningstext på spel som använder Uplay, så man får väga in det i beslutet att köpa spelet...
Jag har just spelat en timme av The Fall, ett plattforms-pussel-stridsspel där man springer runt på kartor, skjuter fiender och låser upp nya områden... Det är dock (iaf än så länge) ganska linjärt. Plotten är typ... Man spelar AI'n i en stridsrymddräkt som krashat ner på en planet. Människan i dräkten är som bäst utslagen, men antagligen i kritiskt tillstånd.
Dräkten har ett antal system, till exempel kamouflage, som AI'n i vanliga fall inte har tillgång till själv. Men om dräkten hamnar i en situation där människans liv hotas, så kan den overrida det låset och få tillgång till systemen. Det ger en ganska trevlig mekanik, där man som spelare aktivt försätter sig i fara just för att få tillgång till fler system. Här är dock en av de få tillfällen då jag önskar att ett spel vore lite mindre linjärt. Hittills har nämligen processen varit helt ostyrd av mig: Jag går till plats A, kommer inte igenom, hittar plats B (som är det enda andra stället jag kan gå till), får ett upplåst system, går tillbaks till A...
Plotten är ganska intressant. Det antyds nämligen att allt inte är som det ska... Jag gillar den grafiska stilen, som är mörk och atmosfärisk kombinerat med trasiga datorer och DOS-liknande kommandopromptar. Musiken är nåtslags mörk elektronika som jag tycker passar perfa.
Kontrollerna är inte alltid helt perfekta, men det kan jag köpa. Spelet släpptes igår liksom.
Jag kickstartade det här spelet och är hittills väldigt nöjd.
Jag har spelat Shadowgrounds, som är... Tja, minns ni den gamla Alien Breed-spelserien till Amiga och PC? Topdownperspektiv, skjuta aliens, utforska, keycards... Ja, it's like that men med 3d. Inte jättebra 3d med dagens mått mätt, men den funkar. Inte jättemånga polygoner, inget stöd för widescreen... En del snygga 3d-effekter med värme och explosioner, men något har gått fel med deras vatten-shaders så varje rum som ska ha vatten ser helt bängt ut.
Storyn är inte speciellt avancerad. Militärbas, nåt går fel, det finns aliens att skjuta på.
Shadowgrounds kom 2005, vilket nästan är tio år sedan. Att 2005 är nästan tio år sedan ger mig alltid en liten chock när jag tänker på det. 2009 kom en riktig uppföljare till Alien Breed; en assnygg trilogi som gör allting Shadowgrounds gör men snyggare och bättre. Så om du inte sitter på en dålig dator så finns det faktiskt ingen anledning alls att spela Shadowgrounds. Spela Alien Breed-trilogin istället.
Nästa spel för mig blir Shadowgrounds: Survivor däremot, så jag kommer inte att följa min egen uppmaning =) Det kom 2007, så kanske är det snyggare...
krank said:
Jag spelar mycket spel nu. Delvis för att jag KÖPT så jäkla mycket spel... Det duger inte att bara avverka ett spel i veckan om jag köper 2+ spel i veckan...
Min steamkatalog växte med 11 spel den här veckan. Mycket pga ett Humble Bundle visserligen; räknar man bort de 8 spel jag fick där så köpte jag bara tre. Men ändå.
Nu har jag också spelat en timme av Shadowgrounds: Survivor. Det är ett mycket bättre spel. Dels grafiskt, med mer avancerade ljuseffekter och sådant (och spelmakarna har kommit över sin förtjusning över stencil shadowing...), dels vad gäller variation, känsla, stämning. De kan fortfarande inte modellera människor, så ens huvudperson ser ut som crap (framför allt i gånganimationer) men det spelar ingen större roll.
I ettan var default att världen roterade medan gubben stod stilla. I det här spelet är standard att världen står stilla, och gubben helt enkelt skjuter åt det håll muspekaren är. Men algoritmen som ska bestämma åt vilket håll det ska skjutas åt är inte så bra... Men det går att gå tillbaks till ettans kontroller, vilka funkar mycket bättre med mus+tangentbord ändå.
En grej som gäller både ettan och Survivor är att det är väldigt tillfredsställande att döda fiender i det. Jag får lite samma känsla som i Doom eller Quake eller Painkiller, vilket får betraktas som mycket gott betyg.
Det finns en del olika vapen att plocka upp, och man levlar både sig själv och vapnen vilket är en trevlig touch. Jag gillar när fiender som tidigare känts svåra istället känns som bagateller; svårighetsgraden känns ganska konstant men jag får KÄNSLAN av att bli bättre, av progression.
Egentligen vill jag nog gå emot min tidigare bedömning. Shadowgrounds-spelen är egentligen inte alls bara sämre Alien Breed-spel. De har något eget, även om detta egna mest handlar om kontrollerna. För Alien Breed känns som konsollspel och spelas bäst med handkontroll. Shadowgrounds känns mer som PC-spel som funkar bäst med mus+tangentbord.
Technical note: För att få spela ettan i widescreen fick jag redigera configfiler själv. För att kunna köra tvåan fick jag 1) installera Nvidias legacy-drivrutiner för PhysX och 2) säga åt spelet att inte använda hårdvaru-PhysX. Annars fick jag krashar.
Jag får nog faktiskt säga att jag rekommenderar ett test av de här båda spelen. De har rätt högt tempo och är roliga adrenalinshooters. Man ska inte förvänta sig bra voiceacting eller cinematiska grepp, men som lätta actionbagateller med skön stämning och tillfredsställande strider funkar de bra.
Snow said:
Jag håller inte alls med om Alien breed vs Shadowgrounds. Jag orkade inte spela mer än en timme av alien breed. Det var så tråkigt. Sen, ett år senare försökte jag igen. Resultatet blev samma. Jag försöker förstå vad de gjort fel, tror att det är något med pacing. Shadowgrounds har jag däremot spelat igenom flera gånger. Det känns inte lika proffsigt förpackat, men mycket roligare att spela.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.