Speltimmen v23–24 2022

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Max Raven]

Supraland

Ett metroid- och zelda-inspirerat actionplattformsspel i 3D. Pusslen är bra, plattformandet är lite svajigt ibland - oftast funkar det. Försök lista ut varför de blå gubbarna i sandlådan sabbade vattentillförseln och skaffa en massa uppgraderingar som ger dig nya förmågor.

Det är ganska beroendeframkallande. Dock gör det mig illamående efter några timmar vilket få spel gjort mig - det är något med rörelserna och färgvalet misstänker jag.

Kul.

 

[Max Raven]

20 minutes till Dawn
Köpvarianten av 10 minutes till Dawn, som jag pratat om tidigare. Skjut vågor av monster, samla exp, uppgradera och få fram brutna kombos, bli mördad av en hord av fiender (oftast). Fler karaktärer och vapen, fortfarande beroendeframkallande, lite väl ofta vägrar spelet ge en sista uppgraderingen för träd (och "liv av sätta eld på fiender"-perken är i princip värdelös). Men när det klickar så får man en kaskad av exploderande fiender. Det begränsade färgvalet kan göra det lite svårt att hålla reda på vad som händer.

Vampire Survivors med skjuvapen man siktar.

 

[Max Raven]

Också spelat lite Viscerafest

Arena shooter där du spelar Caroline, en helt normal människa.

Snabb takt, inga hitscanners utan bara synliga projektiler du kan se, begränsad ammunition men dödliga nävar och en mordlysten dam med snabba repliker och en aptit för hjärtan.

Inte riktigt vad jag vanligtvis spelar i FPS, och jag börjar förstå varför jag inte fastnade för 90-tals-FPS. Det här har lite strul (framförallt att man tar så mycket skada från lava pits och att plattformingen känns inexakt med spelhastigheten) men en del är definitivt en fråga om vana.

Jag kommer återvända till det. 90 just nu, men det är inte släppt än.

 

[krank]

Jag har spelat upp American McGee's Alice: Madness Returns till 63 minuter.

American McGee blev jag först bekant med genom hans första Alice-spel. När det kom kändes det hur coolt som helst: Gotiskt förvridet Alice i Underlandet, som spel! Och med den då väldigt nya och fräscha id tech 3-motorn var det väldigt snyggt dessutom. Tyvärr kan jag inte kolla hur väl det åldrats, för det går inte att köpa på någon digital storefront…

Madness Returns är alltså uppföljaren.

Starka sidor:

• 3D-modelleringen är i allmänhet top notch. McGees karakteristiska förvridna versioner av illustrationerna från boken och alldeles egna påhitt funkar väldigt bra överlag.
• Stämning, musik, atmosfär, etc.

Svaga sidor:

• Genomgående dassig voice acting.
• Dåligt och primitivt rent tekniskt – buggigt, begränsat till 30fps, man man inte ställa om mushastigheten (så jag rekommenderar handkontroll).
• Överlag usla kontroller – man kan generellt inte kombinera två handlingar till exempel, så inte hoppa + slåss, och ibland fastnar Alice i "sikta med vapen"-läget vid fel tillfälle och "lock on enemy"-mekaniken för kameran är rent utsagt heltrasig.

Det här är alltså ett estetiskt tilltalande spel som jag skulle önska att det vore kul att spela. Men det är det inte, för det dras med så ordentliga tekniska begränsningar.

BETYG: 85−

 

[krank]

Final Fantasy XII har verkligen varit ett evighetsprojekt för mig. Den tidigaste posten jag kan hitta om saken på forumet är från 2015 då jag tydligen slarvat bort mina sparfiler "igen" och började spela PS2-versionen via emulator igen.

(Herregud, speltimmen har verkligen hållit på länge nu…)

Jag har spelat det av och till sedan dess, och började om när Zodiac Age kom till Steam. Det är verkligen ett spel som fått mig att kämpa mot min inre kompletionist – det finns ju såklart verkligen dundermycket bös att hitta och låsa upp och det är såklart helt orimligt att försöka hitta och låsa upp allting. Så flera gånger har jag bestämt mig för att "äh, jag skiter i det, jag kör bara main story och kör igenom spelet". Och så har jag hittat nån ball grej: "Men den där vore det ju coolt att låsa upp". Och en till. Nu senast kom jag på mig själv med att faktiskt ha en plan för att låsa upp alla, eller nästan alla, ultimata vapen och summons. Varför då, egentligen? Bara kompletionist-nonsens.

Så nu ikväll startade jag spelet, drog från den dungeon där jag förgäves satt och väntade på att ett monster skulle spawna, och stack till det enda jag hade kvar av main-storyn: sista "palatset" och slutbossen. Eftersom jag nu suttit och grindat i svåra dungeons ett tag så slafsade jag i stort sett igenom hela slutbanan som en motorsåg genom varmt smör – utom en gång då det verkligen kom typ 30 fiender i grupper om 5-10 och anföll samtidigt och jag fick krångla lite för att ta mig igenom. Sista bossen var heller inte så klurig, jag tog alla hans former på första försöket.

Men ja. Evighetsprojektet är slut! Det här är inte mitt favvo-Final Fantasy. Storyn är spretig och hattig och stundtals ganska ointressant. Det bästa med den är nog bristen på kärlekspar, tror jag. Spelet har en ganska skojjig stridsmekanik, även om den inte alls känns Final Fantasy för mig (jag är en ATB/turnbased-person helt enkelt) och det är ganska kul att springa runt och utforska. Miljöerna är snygga, och karaktärerna välmodellerade och animerade. Överlag är det helt orimligt snyggt för att vara ett PS2-spel. Den här HD-upscalade versionen jag spelade nu är ju egentligen inte jättemycket snyggare än vad spelet är när man kör det i emulator med högre upplösning. Mycket imponerande.

Men ja, nu är det klart. De FF-spel jag har kvar tidigare i serien nu är 3–5, och sedan har jag ju inte spelat X-2 heller. Och sen efter det här spelet, med XIII och framåt, känns det som att det blir mindre och mindre final fantasy över final fantasy-spelen så vi får se hur många av dem jag faktiskt spelar. Tur att det finns en massa andra PS2- och SNES-era-JRPGs jag inte klarat av ännu…

 

[krank]

Jag har nu spelat lite över en timme av Final Fantasy XIII. Eller ja, mer korrekt är väl att jag tittat på FFXIII, för större delen av spelet har hittills varit mellansekvenser.

Vilket är intressant, för trots att de haft en sån himla massa mellansekvenser på sig så är ändå enda anledningen till att jag fattar någorlunda vad som pågår att jag läst i spelets inbyggda wikipediagrej. För det här spelet börjar verkligen från en springande starta och kastar in namn och termer utan att förklara dem eller, i flera fall, ens ge nog med kontext för att man ska kunna förstå om de pratar om ett land, en planet, en varelse eller något annat.

Nu kanske tiden grumlat mitt minne, men jag minns det som att andra FF-spel jag spelat varit tydligare, något mer måna om att jag ska hänga med.

Estetiken är nära 100% scifi; för mig känns det hittills rätt så mycket som FF8s tendens att släppa fantasydelen och bara köra hightech rakt av – fast draget till sin spets.

Kontrollerna är lite buggiga. Jag har fastnat flera gånger – när scenen ska fadeas in så händer det att man kan börja snurra på karaktären men inte gå innan faden är helt klar, och sen får man krångla lite för att komma loss. Kameran känns också trög.

Stridssystemet är ännu så länge rätt trist. I FF12 gick de hela vägen till MMORPG-strider med realtid och åtminstone lite positionering. I 13 så känns dt hittills som ett slags superförenklad ATB. Jag styr just nu bara en karaktär, samtidigt som det är mer klassisk ATB (semi-turbaserat) och oerhört begränsat (väldigt få val att göra). Kanske blir det mer komplext senare.

Det jag faktiskt fått spela av spelet har också varit väldigt linjärt. Hade det inte varit för att just det är den huvudsakliga kritik jag sett mot spelet så hade jag kanske hoppats på att det skulle öppna upp sig lite framöver.

Men vi får se. Jag lär spela vidare förr eller senare; det är ju Final Fantasy trots allt.

BETYG: 85+?

 

[Max Raven]

Om jag minns rätt så har jag hört att FFXIII öppnar upp sig... runt 30 timmar in i spelet.

 

[Jocke]

FF XIII handlar om att åka bli med sina kompisar på semester. Gillar du inte att sitta i baksätet på en bil och lyssna på musik samtidigt som ni snackar skit - ja då är det fel spel. Campa, laga mat och semestra är 90% av spelet. Ibland slåss man mot ett monster eller så också, men det är inte så intressant.

 

[krank]

FF XIII handlar om att åka bli med sina kompisar på semester. Gillar du inte att sitta i baksätet på en bil och lyssna på musik samtidigt som ni snackar skit - ja då är det fel spel. Campa, laga mat och semestra är 90% av spelet. Ibland slåss man mot ett monster eller så också, men det är inte så intressant.

Är det inte i XV man mest åker bil och campar? =)

 

[krank]

En av de första kickstarters jag backade var Xenonauts, ett av de indieprojekt som ville fylla det hål X-com-franchisen lämnat efter sig. Ambitionen är i princip att göra ett nytt UFO: Enemy Unknown fast med de saker spelskaparen stört sig på från det spelet fixade och med "snyggare" (eller iaf mer modern) grafik.

Och… Ja, det är väl ungefär vad det är. Det är lite buggigt här och var och ganska svårt, men det här är helt OK gameplay anno 1993.

Det största problemet jag upplevde var att spelet verkligen inte kan köras på en 4K-skärm. Jag försökte köra i fullskärm med 1080p, men det funkade inte – istället fick jag köra i 4K, där gränssnittet är så smått att det nästan är omöjligt att se vad som händer ibland. Det ihop med min otålighet gjorde att det inte gick så bra.

Grafiken är ganska oinspirerad men snygg – "fullt duglig" är väl hur jag skulle beskriva den. Forskningen, basbyggandet och så vidare är väldigt likt originalet.

Jag vet egentligen inte om jag behövde det här spelet, helt ärligt. Jag kan ju spela originalet med hög upplösning via OpenXcom, och jag kan spela modernare versioner av konceptet genom Firaxis' spel

BETYG: 85

 

[Jocke]

Är det inte i XV man mest åker bil och campar? =)

KVACK! Jag har blandat ihop mina FF spel!

 

[Jocke]

Googlade vilket ff13 var nu. och det är ingen favorit i serien för min del.

 

[Max Raven]

Prövat på lite Infernax

Det är ungefär vad det ser ut som: Castlevania 2-inspirerad plattformer. Minus: Ditt vapen har sämre räckvidd. Plus: Du har sköld som autoblockar och luftkontroll. Du har också spells, levelling och förmågor så det är aningen mer metroidvania över det.

Har man spelat The Messenger och kände behov av mer, lite blodigare och mörkare spel så levererar det här.

 

[Max Raven]

Jag har spelat Dungeons of Dreadrock

Din bror skickas in i Dreadrock för att döda den döde kungen. Han vill inte gå in ensam men de äldste insisterade, och som tjej så är du verboten att använda svärd. När han inte kommer tillbaka så bestämmer du dig för att gå in efter honom.

Ett fantasy-temat pusselspel. Det finns en del strid, vilken påminner om Crypt of the Necrodancer lite - du attackerar fiende genom att trycka mot den. Ibland tar de flera slag att gå ner.

På plussidan gillar jag estetiken och det är trevlig story. Rummen är bite size-pussel och det finns ganska lite repetition. Till rum 45/100 var det inte mycket som kändes som "tidigare pussel fast nu med x" utan nästan alla hade nya infallsvinklar.
Minus för att rörelserna är rätt tröga och att en del bitar kräver ganska snabba reaktioner - vilket leder till att jag känner att spelkontrollen är orsaken till att man får börja om.

Gillar't.

 

[krank]

Men vi får se. Jag lär spela vidare förr eller senare; det är ju Final Fantasy trots allt.

Jag hade tänkt ha Control som huvudspel nu i sommar men nu har jag inte spelat något alls av det på flera dagar. Det visar sig nämligen att Control är svårt. För svårt för mig, kanske. Jag ska göra ett nytt försök snart och sen börja dra igång lite player assist-grejer. Jag lärde mig ju genom Mass Effect 3 att det bara är fjantigt att ha något slags mental spärr mot att spela på Easy.

Men: FFXIII har en stor fördel här: det är lätt, som de flesta FF-spel. Plus att det fortfarande, efter 7 timmars spelande, fortfarande är väldigt linjärt. Man kan numera levla, striderna är mer komplexa, och jag har just skaffat summons. Eidolons i det här spelet är crazy bananas. Första eidolonen man skaffar består av två iskvinnor (systrar till Shiva tydligen) som också kan saxa ihop benen och… förvandlas till en motorcykel. Andra eidolonen, första jag faktiskt fått spela med, förvandlas till en häst som kan kan rida på i strid. Jesus.

Storyn är fortfarande inte superengagerande. Men det är rätt skönt att spela ändå. Som avkoppling liksom.