Nekromanti Speltimmen v24 2017

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jag har nu spelat upp till lite drygt 60 minuter av Resident Evil 5.

Det är ganska snyggt.

Och det är väl det snälla jag tänker säga om spelet.

Jag gjorde misstaget att välja "normal" svårighetsgrad, vilket knappast blev bättre av att exakt alla sätt att styra huvudpersonen är skitdåliga. Alltså, seriöst, 2009 fanns det fungerande kontroller för tredjepersonsaction. Men neeeeeej då, Capcom ska vara speciella och fortsätta den fina traditionen av att man inte ska kunna styra sin figur i RE-spelen. Det var ju det som hindrade mig från att spela RE1-3; att kontrollerna där var så inåthelvete dåliga.

Och visst, det här var inte lika plågsamt som stridsvagnskontroller, men... Fladdriga när man vill att de ska vara exakta, slöa när man vill att de ska vara snabba. Man kan bara röra sig någorlunda snabbt rakt framåt, och då får man inte se sig omkring. Det är HELT OMÖJLIGT att sikta, för den röda lasergrej som visar vart man siktar går dels inte att se när miljön är ljus och är dels helt sinnessjukt fladdrig. Spelet förväntar sig en precision som kontrollerna inte medger. All förflyttning är slö och seg.

Så nej. Fuck this. Det här spelet kan dra åt helvete.

BETYG: 80-
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jag började spela Resident Evil 4, men insåg att jag nog behövde spela något bra istället (RE4 har ju ÄNNU sämre kontroller än RE5).

Alltså spelade jag The Final Station i 95 minuter.

TFS är... Tja, man spelar lokföraren på ett tåg som fraktar en mystisk last mitt under pågående zombieapokalyps. Eller vad de nu är; för... jag har för mig att det var 16 år sedan skedde någon slags invasion av humanoida mörkervarelser. Sedan dess har en polisstat inrättats. Nu verkar det som att de är tillbaks.

Det finns två lägen: ett där man är på tåget och ser till att ens passagerare har mat och sjukvård samt att tågets olika system funkar som de ska (de går sönder då och då). Och så ett läge där man går runt vid stationer man stannat på. Vid varje station behöver man hitta en kod för att låsa upp den pryl som hindrar tåget från att fortsätta, döda mörkervarelser och rädda civila. Man har en typ konstant brist på mat, medkits och ammo.

Grafiken är makalöst snygg pixelart. Inte "riktig" pixelart - de blandar upplösningar, har ibland högupplösta detaljer och låter saker befinna sig en halv pixel inuti andra saker t.ex. Inte egentligen så retro, det är mer en mysig, skön känsla.

Kontrollerna är responsiva och trevliga.

Överlag är det här ett utomordentligt spel. Lite humor, action, resurshantering, snygg grafik.

Det är dessutom bara 4-5 timmar långt, så det är nog rätt sannolikt att jag gör en ansträngning för att spela vidare och klara av 'et...

BETYG: 95
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,026
Location
Linköping
Jag har spelat Lego Marvel Super Heroes på playstation 3 ihop med kidsen (7 resektive 4½ år). Från start så har man Iron Man och Hulken att välja på, och eftersom vi körde med två kontroller så blev jag Hulken (dottern (4-åringen) tog dock över relativt omgående, men jag fick göra ett par instick) och sonen körde Iron Man.

Hjältarna har olika förmågor och vissa hinder kan bara en av dem klara, så det är sammarbete som gäller. Bara Iron Man kan ta sönder silverklossar, och bara Hulken orkar slita loss saker med gröna handtag. Sandman och hans minions har varit skurken än så länge, med ett litet instick av Abomination. Spelet säger sig vara från sju år och den åldergränsen kommer väl av mängden våld, och det är inte helt klockrent att höra sin lilla tjej hojta "döda dom, döda dom", men att hon med ett glatt och gulligt leende hoppar upp och ner av entusiasm under tiden gör det väl lite mer okej. Utan mig hade de nog fastnat och gett upp (dvs lite för svåra hinder/pussel), men sonen kan säkert få till det bättre med lite vana, han är ju 7 trots allt.

Betyg på spelet? Tja, gissar att det är i nivå med femtioelva av alla legospel som finns ute... men gillar man marvel-hjältar så är det väl top notch. Frågan är hur jag ska kunna spela det här med ett av barnen utan att det andra ska skrika "orättvist!!!"... antagligen får max ett barn vara hemma. Frun kommer bergis klaga på mängder skurkar som slås ner, så hon får nog inte heller vara hemma.

(Det var väldigt svårt att inte stoppa in smileys överallt här, ni får visualisera er dem.)
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jag har nu precis spelat 71 minuter av det helt oemotståndligt charmiga Hidden Folks.

Det är... Tja, ni vet Where's Waldo? Enorma och detaljerade handritade miljöer där man ska leta efter en specifik karaktär? Det här är typ precis det. Fast det är i svartvitt, man ska inte bara hitta en specifik karaktär utan får en unik lista för varje "karta" och så rör saker på sig. Så man kan t.ex. klicka på buskage för att vika det åt sidan, eller på ett hål för att få det som gömmer sig där att titta ut.

Och så har det ljudeffekter, som helt enkelt är någon som härmar ljud. Eller säger typ "pling!".

Alltså, det här är fantastiskt. Hur kan det ha dröjt såhär länge innan någon gjorde det här spelet?

BETYG: 90
 

Jocke

Man med skägg
Joined
19 May 2000
Messages
4,122
Location
Sthlm
Jag har spelat straxt under en timme av Dungeon of the Endless - ett spel som på något vis anknyter till Endless Space och Endless Legend som jag också har på Steam men inte hunnit prova ännu.

Man är några hjältar som har kraschat med ett rymdskepp och nu måste slå sig ut ur berget de har landat i tillsammans med kristallen som driver rymdskeppet. Jag vet inte, nått sånt. Spelet går ut på att öppna nya dörrar i dungeonen och leta efter utgången. För varje dörr man öppnar går det en runda. I rummen går det att bygga manicker som skapar olika valutor som mat och vetenskap. Ibland träffar man en köpman eller en intelligent kristall. Oftast är det tomt. Man kan ge ett ex antal rum el. Om rummen har el så funkar manickerna i dem OCH det kan inte spawna monster i det rummet. Man har bara el så att det räcker till en del av rummen.

Det är lite tower defence. lite random dungeon experience som i många spel för nått år sen och lite squad management.
Det är helt okej, även om jag måste säga att slumpade banor verkligen inte är en selling-point för mig.

3 av 5. Ett helt vanligt spel.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jag spelande en del TotE när det var i early access. Klarade det, rentav. Men det var innan de lade till en massa nivåer och funktioner och grejer...

Slumpade banor är inte riktigt min grej heller. En annan grej som inte är min grej är hyfsat långa spel med permadöd. För mig blir inte det mer "spännande", jag blir bara uppgiven. Jag vet ju att jag kommer att misslyckas en massa gånger, för jag är dålig på spel. Och jag avskyr när man inte har någon känsla av progression, när man liksom bara kastas tillbaks till ruta 1. "Grattis, du slösade just bort X antal timmar av ditt liv, nu ska du slösa bort ungefär lika många till, och sedan igen, och igen..."

...så jag tror att DotE inte är riktigt min typ av spel. Snyggt, dock.
 

Rhodryn

Hero
Joined
23 Sep 2013
Messages
977
Det tenderar vara lite så med Roguelike spel... hela det där konceptet utav att "Losing is fun" etc.

Gameplay-loopen och spelmekaniken i Roguelike är ju det viktiga... det som man spelar Roguelike spelen för, det som fortsätter dra spelaren tillbaka till spelet. Så om den inte är intressant nog för spelaren så kommer man ju inte tillbaka till det om och om och om igen.

Har märkt med mig att jag spelar en hel del sådana spel, och en del av dem kommer jag tillbaka till lite då och då, eller oftare. De som jag tenderar komma tillbaka till är de som har en spelmekaning och gameplay-loop som jag kraftigt gillar.

Sen är där en hel del spel som jag också spelar och kommer tillbaka till som inte igentligen är, eller är i alla fall inte klassade som, roguelikes... men om man kör upp svårighetsgraden på dem (och/eller startar spelet med Iron Man mode), så blir de definitivt mer lika Roguelikes. Som t.ex UFO/X-COM/XCOM spelserien, vilket är en spelserie som jag har konstant kommit tillbaka till sedan jag först hittade den under andra ~halvan utav 90-talet med UFO: Enemy Unknown.

Det är faktiskt de grejerna, spelmekaniken och gameplay-loopen, som är vad som allt som oftast drar mig tillbaka till att spela om spel lite då och då. Medan sådant som ett spels story och händelser inte har någon betydelse alls för om jag spelar om ett spel eller inte (jag har ju redan sett storyn, vet redan vad som händer... det är lite det som gör att jag i närheten utav aldrig kollar om tv-serier och filmer, oavsätt hur mycket jag gillar dem, med några få undantag så klart (alla de här superhjälte filmer som kommer ut tenderar jag se om mer ofta än majoriteten utav andra typer av filmer t.ex)). Jag kommer tilbaka till t.ex Fallout Tactics oftare och fler gånger, än vad jag någonsin har gjort med Fallout 1 och 2... för rent spelmekaniskt så är FOT totalt överlägsen FO1/2, ur min mening i alla fall.


Har spelat ett Rogelike vid namnet "Battle Brothers" under kanske 2-3 dagar nu... och det kommer nog bli ett spel som jag kommer lägga till min lista utav spel som jag kommer komma tillbaka till igen lite då och då... för jag gillar kraftigt denna typen utav spelmekanink som det har.

"Battle Brothers is a turn based tactical RPG which has you leading a mercenary company in a gritty, low-power, medieval fantasy world. You decide where to go, whom to hire or to fight, what contracts to take and how to train and equip your men in a procedurally generated open world campaign."
 

.113

Swashbuckler
Joined
8 Feb 2012
Messages
2,660
Location
norrlänning
Rhodryn;n247173 said:
Det tenderar vara lite så med Roguelike spel... hela det där konceptet utav att "Losing is fun" etc.

Gameplay-loopen och spelmekaniken i Roguelike är ju det viktiga... det som man spelar Roguelike spelen för, det som fortsätter dra spelaren tillbaka till spelet. Så om den inte är intressant nog för spelaren så kommer man ju inte tillbaka till det om och om och om igen.

Har märkt med mig att jag spelar en hel del sådana spel, och en del av dem kommer jag tillbaka till lite då och då, eller oftare. De som jag tenderar komma tillbaka till är de som har en spelmekaning och gameplay-loop som jag kraftigt gillar.

Sen är där en hel del spel som jag också spelar och kommer tillbaka till som inte igentligen är, eller är i alla fall inte klassade som, roguelikes... men om man kör upp svårighetsgraden på dem (och/eller startar spelet med Iron Man mode), så blir de definitivt mer lika Roguelikes. Som t.ex UFO/X-COM/XCOM spelserien, vilket är en spelserie som jag har konstant kommit tillbaka till sedan jag först hittade den under andra ~halvan utav 90-talet med UFO: Enemy Unknown.

Det är faktiskt de grejerna, spelmekaniken och gameplay-loopen, som är vad som allt som oftast drar mig tillbaka till att spela om spel lite då och då. Medan sådant som ett spels story och händelser inte har någon betydelse alls för om jag spelar om ett spel eller inte (jag har ju redan sett storyn, vet redan vad som händer... det är lite det som gör att jag i närheten utav aldrig kollar om tv-serier och filmer, oavsätt hur mycket jag gillar dem, med några få undantag så klart (alla de här superhjälte filmer som kommer ut tenderar jag se om mer ofta än majoriteten utav andra typer av filmer t.ex)). Jag kommer tilbaka till t.ex Fallout Tactics oftare och fler gånger, än vad jag någonsin har gjort med Fallout 1 och 2... för rent spelmekaniskt så är FOT totalt överlägsen FO1/2, ur min mening i alla fall.


Har spelat ett Rogelike vid namnet "Battle Brothers" under kanske 2-3 dagar nu... och det kommer nog bli ett spel som jag kommer lägga till min lista utav spel som jag kommer komma tillbaka till igen lite då och då... för jag gillar kraftigt denna typen utav spelmekanink som det har.

"Battle Brothers is a turn based tactical RPG which has you leading a mercenary company in a gritty, low-power, medieval fantasy world. You decide where to go, whom to hire or to fight, what contracts to take and how to train and equip your men in a procedurally generated open world campaign."
Det bästa med battle brothers är att man kan döpa alla efter sina vänner och.. Ja iofs får man oftast se dem dö och lemlestas men ibland går det ju bra för dem och då är det ju kul ;)
 

Rhodryn

Hero
Joined
23 Sep 2013
Messages
977
.113;n248294 said:
Det bästa med battle brothers är att man kan döpa alla efter sina vänner och.. Ja iofs får man oftast se dem dö och lemlestas men ibland går det ju bra för dem och då är det ju kul ;)
Heh... samma som med UFO och XCOM, och Rimworld, etc.

Fast det är något som jag nästan aldrig själv gjort faktiskt, döpt karaktärer i spel till personer som jag känner. Jag har knappt använt mitt egna namn i spel heller. Just nu är det bara i XCOM2 som jag har en karaktär i karaktärspolen som jag skapade och döpt efter mig själv. Resten i min egen karaktärspool är några av mina favorit namn för rollspel, och en bunte med kändisar och karaktärer från diverse grejer som jag skapat.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jag har aldrig riktigt fattat charmen med att döpa om karaktärer i spel, tror jag. Mina X-comsoldater heter alltid det spelet slumpade att de hette. Det känns ju knäppt att jag som arbetsgivare inte bara ska skicka dem in i skitfarlig strid mot aliens utan dessutom tvinga på dem namnbyten...

Samma sak i andra spel som låter mig byta namn. Cloud heter Cloud, Link heter Link.
 

Rhodryn

Hero
Joined
23 Sep 2013
Messages
977
I spel som t.ex Final Fantasy... spel där karaktärten är fördöpt utav spel-devsen, och känd som just det namnet vart man än går på nätet, etc... där döper jag aldrig om en karaktär längre. Så där är ju då t.ex Cloud alltid Cloud for mig nu för tiden. I början, under de första kanske 2-4 jRPG's som jag spelade (FFVII, FFVIII, och Suikoden 1 & 2) så kunde det hända att jag döpte om karaktärer, men jag slutade göra så... specielt efter jag började stöta på att det fanns walkthroughs på nätet, som jag använde ibland när jag spelade om spelen igen. Sådant som att försöka hitta allmän information på nätet om sådana karaktärer tenderas att underlättas kraftigt om man kommer ihåg och använder deras orginal namn när man söker ju... XD


Det är rätt ovanligt att jag faktiskt döper om karaktärer också i sådana spel som UFO, XCOM, etc. Jag tenderar att föredra helt random, även om jag inte särskilt ofta faktiskt kommer ihåg mina favoriters namn i en sådan spelomgång (jag tittar mer på vilken typ utav soldat de är, och vad deras stats är, än vad de heter).

Men det händer ibland, och i så fall så handlar det oftast om att jag vill ha åtminstone en karaktär i spelet som representerar "mig". Så då blir det något utav mina favorit rollspels namn, t.ex Rhodryn Callahorn, Marius Khayman, Jericho Khain, etc... vilket namn det blir kan ibland helt och hållet bero på vilken typ utav spel det är, Fantasy eller modärn/Sci-Fi (Rhodryn är ovanligt att jag använder i något som inte är medeltida fantasy, men det händer ju så klart)... men det beror också på vilken typ utav karaktär det kan vara, vilken typ utav personlighet som karaktären utstrålar (eller som jag vill att den ska utstråla).


I XCOM2 så är där nu för tiden bara en specifikt skapad och döpt karaktär som alltid är med från början I alla omgångar utav XCOM2 som jag spelar, för att den ligger konstant I min Character Pool (med inställningen att spelet ska bara använda karaktärer från karaktärspoolen först, innan den börjar köra random karaktärer)... och det är "jag själv" med mitt namn, och någerlunda mitt utseende. Den karaktären är skapad att vara en Sniper, men eftersom han alltid kommer med i spelet från början så är han ju en rookie, så hans faktiska roll blir ju då alltid random. Jag hoppas alltid på att han ska bli en Sniper (eftersom det är min favorit klass i vanilla xcom)... i Long War 2 dock så hoppas jag alltid på Sniper eller Ranger (vilka är mina två favoritklasser där ju. I min nuvarande LW2 Ironman omgång så blev han en Ranger, och han är faktiskt rätt bra som det också (har inte kollat hur bra han är jämte de andra Rangers dock)... jag kör med både random starting stats, och random stat increase, inställningarna från LW2 också... så jag har haft en del omgångar där han har varit roller som jag inte gillar eller använde rmycket, eller så har han varit rätt dålig statsmässigt sätt pga det.

De andra 20-något skapade karaktärer som jag har i XCOM2 använder jag bara periodsvis. Det beror helt och hållet på vilka inställningar jag använde till just den spelomgången. Om jag använder Ironman mode så är det nästan alltid helt random, förutom "jag själv" då ju (han är ju alltid med oavsätt ju). Men om jag spelar utan Ironman mode igång så finns det en rätt stor chans att jag laddar in alla förskapade karaktärer till min karaktärspool, och sen antingen använder inställningen att bara använda pool-karaktärer först innan random, eller att spelet ska blanda pool-karaktärer med random karaktärer. Anledningen till det är att när jag spelar spel utan Ironman mode så tenderar jag att saveskumma till den milda graden att jag inte behöver någon karaktär som är en Medic i gruppen (med Ironman mode igång så blir alla mina Specialist karaktärer Battle Medics... medan utan Ironman mode så blir de alltid Combat Hackers)... för jag tillåter inte mina karaktärer dö då ju, för jag laddar om tills jag lyckas utan förluster. Det är lite därför som jag har tillslut lyckats övertyga mig själv om att bara spela utan Ironman mode var annan till var tredje eller fjärde gång i XCOM.

Det har tagit många år att nå denna punkten dock med just XCOM (2012 var ju när 1'an kom ut), fast tekniskt sätt så har det tagit lite över 20 något år, för jag var också något utav en savescummer redan första gången när jag spelade UFO: Enemy Unknown runt 1996. FFVII var spelet som hjälpte till att utveckla den massiva nivå utav savecummer som jag är i dag dock, pga att mina två första spelomgångar utav det spelet råkade raderas utav först min syster, och sen en kompis... båda två hände när jag var kanske bara en handfull eller så timmar ifrån slutet utav spelet, och båda spelomgångarna låg någon stans runt en 70-90+ timmars värt utav spelande. Så jag blev en obsessive saver och savescummer pga det. Multipla sparfiler i rutation för majoriteten utav spel, ut ifall att de skulle råka bli raderade eller glitcha eller något. Men allt från 10-20+ sparfiler för specifika delar utav spel som är som UFO och XCOM (Geoscape sparfiler, Battlescape sparfiler, "Befor Mission", "After Mission", "First Turn", "Last Turn", "End of Turn", en 10+ "Start of Turn" sparfiler som roterar, "Special Occations" sparfiler, etc). XCOM2 är nog det första spelet som jag lyckats delvis bryta den savescummer tendensen med... fast ibland så måste jag spela utan Ironman mode ändå, så jag kan få savescumma... för det är ett behov... en törst... som jag måste släcka med att få savescumma så mycket som jag vill i spelet. XD

En variant med att döpa om karaktärer är i spel som Rimworld, där jag faktiskt döper om samtliga utav mina start karaktärer till något utav mina standard karaktärs namn... men det är ju för att man har tillgång till att göra det redan innan man börjar faktiskt spela. Här är det vanligt då att jag döper olika roller till specifika namn. Så en manlig karaktär med högt i Social får namnet Rhodryn Callahorn (för det namnet är ju mitt favorit namn, så han brukar få vara ledaren för gruppen). En manlig läkare brukar få namnet Marius Khayman (mitt andra favoritnamn, så han får ta en av de mest viktiga jobben i en koloni då... vilken roll det är beror på om Läkaren som jag hittade för kolonin är man eller kvinna)... min Grower, "Bonden", tenderar få efternamnet "Blackthorne" (kommer både ifrån Sh?gun, och ett SNES spel som jag gillade mycket). Ravencroft och Thorne är rätt vanliga efternamn som jag använder, Stern och Steiner är rätt vanliga också (Stern kommer ifrån en namn kombination som jag tror jag hade på en rollspels karaktär... "Jacob Jeremia Stern")... Jericho Khain dyker också upp så klart, och olika andra versioner på "Cain" är vanlig som för och efternamn (för en karaktär i min favorit sci-fi bok heter "Sebastian 'Nightingale' Cain"... ja många utav de namnen jag använder tenderar komma ifrån böcker och annat som jag gillar... de flesta av dem är namn som har funnits med mig sedan 90-talet... XD ). Vanliga förnamn för mina kvinnliga karaktärer är Jessica, Diana, Sarah, och några till. Det hela beror helt och hållet på hur många start karaktärer som man har i en omgång, deras kön, och vad de är bra på, etc. Sen alla andra karaktärer, som kommer till ens koloni i Rimworld i efterhand, låter jag vara namnvis... ibland så kanske jag ändrar deras nickname till att vara samma som deras förnamn, men det är mer för att det ska vara lättare att hålla reda på vem som är vem, mer än något annat.
 
Top