Nekromanti Speltimmen v30 2016

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG.

 

[krank]

Jag fortsätter spela Pokemon Go. Mer än en timme bara idag. Jag är inte jättebra på det, men jag är - som jag sagt många gånger - dålig på spel. Jag har iaf nått lvl 18 och har fångat totalt 82 av de 148 pokemon som verkar finnas enligt pokedexen. Jag har just läst lite om legendaries och såna som ska komma via events och... bestämt mig för att jag nog skiter i det. Jag vill samla alla "vanliga", det är mitt mål. Det vore najs att fånga de som är specifika för respektive region också såklart, men det får vi se hur det blir med. Jag såg faktiskt en Mr. Mime, men den råkade dyka upp när jag försatt mig i en situation där jag inte hade några bollar, så... Det är bara den och en Electrode jag sett men inge fångat ännu. Electroden lär jag ju evolva fram förr eller senare; så jäkla ovanliga är inte Voltorbs (peppar, peppar).

I Nynäshamn finns det hursomhelst en jäkla massa stops, och som f.d. Ingress-spelare har jag såklart lite koll på var de befinner sig. De är inte alla helt seriösa - vi har flera "snygg grafitti" och några "helt vanlig betonganka". Så det är lite kul.

Jag har nyligen börjat lära mig att skruva mina bollar och så. Jag har i princip hållit mig borta från gym eftersom jag inte tycker att de är värda besväret, men jag har tagit ett par och hållit dem typ fem minuter (tillräckligt för att få belöningen) åtminstone. Det är verkligen inte där jag lägger mitt fokus, och därför har jag inte heller fokuserat på att levla mina monster - min högsta är typ en Hypno med CP tusen nånting.

En observation jag gjort är att folk i Nynäs är mindre glada i att börja prata med mig när jag går omkring. Det märks att de märker vad jag spelar, och jag märker att de spelar, men till skillnad från i Hudiksvall hejjar de inte och frågar vilket lag jag har. Vilket, för att vara helt rättvis, jag inte heller gör med dem, men ändå.

Spelet är MYCKET mer stabilt än tidigare. Den senaste patchen var verkligen som magi. Nu är det extremt sällan jag får några problem.

Hursomhelst, mest är jag nöjd över att spelet fortfarande är tillräckligt givande för mig för att pusha mig till lite extra rörelse. Jag har tagit promenader på minst ett par timmar sammanlagt varje dag i princip, och det är definitivt inte normalt beteende för mig. Kanske kommer jag nästa år att få anledning att skaffa en T-shirt som säger "Pokemon Go byggde denna vackra kropp". Kanske kan den T-shirten rentav vara i medium.

 

[krank]

Jag har spelat lite drygt 90 minuter av Shadow Complex: Remastered. Egentligen vill jag inte ge pengar till Orson Scott Card, som ju skrivit manuset till spelet, men det är såpass mycket annat som funkar att jag helt enkelt får köpa det. Shadow Complex är ett mycket, mycket snyggt action-äventyrs-2.5D-spel i metroidvaniagenren. Det är inte speciellt svårt, åtminstone inte såhär långt, vilket gör att jag får utlopp för mina utforskardrifter.

Spelet handlar om en fullständigt ointressant rugged-male-protagonist av den typ som är huvudperson i typ alla spel och som jag definitivt glömt namnet på. Han heter säkert Phoenix Dark... Dirk. Nå, Phoenix Darkdirk är ute och smyger på sin flickvän ute i något slags berg när hon plötsligt försvinner, uppenbarligen plockad av några underliga soldater som har en superhemlig, jättestor militärbas som nästan bara har utsträckning i två riktningar (vertikalt och en riktning till). Så praktiskt, för då kan vi ju plattforma runt.

Sen finns det något slags konspiration i bakgrunden, och en ball exodräkt som man fick testa på i introt när nån annan hade den. Båda de delarna verkar ungefär en biljon gånger intressantare än Phoenix och hans kidnappade flickvän.

Jag tycker om det här spelet och vill fortsätta spela det. Det är inte omöjligt att jag gör det imorgon eller så. Enligt uppgift ska det inte ta mer än 6 timmar att klara om man är en vanlig person eller 9 timmar om man är en sån som jag och vill plocka allt. Jag borde alltså hinna spela klart det under semestern. Det tycker jag också är helt OK, jag gillar korta spel.

Spelets stora nackdel är den veka personliga plotten. Trist heteronormatic kliché 1A. Tydligen har vi inte kommit så långt från Final Fight... Men å andra sidan är det en skitig liten konservativ abortmotståndare och homoäktenskapsmotståndare som skrivit manus. Inte hans bästa, ska sägas. Det här är ingen Speaker for the Dead, direkt. Card gjorde ett betydligt bättre storyjobb med Advent Rising, som jag fortfarande sörjer över bristen på uppföljare till.

Nåja, som spel betraktat är det ju roligt.

BETYG: 90

 

[krank]

Jag har spelat 70 minuter av O.R.B.

O.R.B. är en förkortning för Off-world Resource Base och är ett 14 år gammalt rymd-RTS i samma stil som Homeworld. Överhuvudtaget är det väldigt mycket som är som Homeworld - tredimensionell förflyttning, tack och lov möjligheten att pausa och ge kommandon...

Skillnaderna mellan O.R.B. och Homeworld är... tja, först och främst estetiken. O.R.B. är mycket mörkare. Min favoritgrej med spelet, som fick mig att börja gilla det redan när det släpptes, är att det har en ordentlig känsla för skalor - om man har ett stort skepp så är det STORT jämfört med ens små skepp, och asteroider och annat är betydligt större än ens fighters etc. Det är alltså inte så mycket Starcraft, där saker skalats upp eller ner för att passa.

Det finns två fraktioner. Jag har bara börjat spela lite med den ena; en ganska obehaglig civilisation av religiösa fanatiker och klanpolitik, som nyligen fått profetiska tecken om att "The Betrayer" snart återkommer - arvsfienden man trott varit besegrad, och som en gång förrådde och besegrade ens gudar och skapare. Tydligen är denna arvsfiende den andra fraktionen i spelet. Ganska direkt blir det dock infighting mellan ett par olika klaner... Jag tycker nog faktiskt rätt bra om storyn såhär långt.

O.R.B. är, tänker jag, antagligen ett bra spel för de som redan spelat igenom Homeworld och vill ha mer. Eller som bara gillar den sortens spel och vill ha lite omväxling.

Grafiskt håller det förvånansvärt bra; jag tycker fortfarande att rymdmiljöerna är rätt schyssta. Tyvärr får man vålda in anisotropisk filtrering och antialias via Nvidias verktygslåda, och om man ställer in widescreenupplösning döljs en del UI-element så... Jag kör i fönsterläge, 1280x1024.

Det är synd att det här spelet inte lär få någon ordentlig ansiktslyftning så som Homeworld fick. Just nu är det här spelet bra, men har åldrats en del och det finns en Homeworld-remaster att spela.

BETYG: 90

 

[Jocke]

Jag har spelat 74 minuter av Factorio. Ett spel om att bygga en fabrik, på en främmande planet. Jag hann igenom tutorialen på den tiden. Det är lite för plottrigt och lite för otydligt och lite för klumpigt ui för min smak. Jag känner mig otroligt efter om inte kan sånt som man ska kunna från andra crafting-spel som 7 days to die och minecraft.
Jag brukar komma fram till att sånna här spel inte är för mig, efter ungefär så här lång tid men spelet har ett tower defense moment som gör det hela lite roligare så jag kommer nog att starta spelet en gång till och ge mig på kampanjen.

 

[krank]

Jag har spelat 61 minuter av Post Mortem.

Först blev jag väldigt förvirrad, för jag hade blandat ihop det med Still Life, men jag fann mig snart.

Eller ja, först fick jag krångla lite för att få spelet att funka. Sedan fann jag mig. Det här är nämligen ett av de lite äldre Windowsspel som krånglar lite i Windows 10. Krånglet består i att spelet vill installera DirectPlay, en pensionerad del av DirectX om jag förstått saken rätt. Och det verkar som att Windows 10s funktion för att installera DirectPlay är... kaputt. Trasig. Mycket märkligt.

Jaja, det löser sig om man går till spelets mapp, tar fram egenskaperna för Game.exe och ser till att spelet körs i kompatibilitetsläge för Windows 7 eller XP, ignorerar DPI-skalning och körs med adminrättigheter och att det ska gälla för alla användare. Det är inte raketforskning, och lösningen finns att hitta om man googlar lite, men det är ändå lite retsamt.

Sedan är spelet såklart gjort för skärmar med 4:3-proportioner och många moderna skärmar stretchar ut 4:3-upplösningar till 16:9 när man kör fullskärm. Turligt nog går det att tvinga spelet att köras i fönsterläge med ett annat knep - eller så har man tur, som mig, och har en skärm där man kan ställa in "keep aspect ratio". Därefter fick jag använda ett separat program för att hindra muspekaren från att glida över till min andra skärm...

Post Mortem är ett peka-klicka-mysterielösarspel om en före detta privatdeckare som lockas tillbaks till professionen av en välbetalande klient som vill att han ska undersöka det bestialiska och närmast rituell mordet på hennes syster och hans man. Polisen tror att motivet var att stjäla parets värdesaker, men... De hittades med sina huvuden avkapade och guldmynt inlagda i munnarna. Låter inte som ett inbrott.

Hursomhelst, spelet är i förstaperson med fasta positioner, lite likt de senare Mystspelen (typ Myst III och IV) där varje punkt var ett 360-panorama. Tyvärr är styrningen klumpig som fasen; man vrider "blicken" genom att föra muspekaren till skärmens kanter. Lite som dålig scrollning i strategispel, liksom. Och det går inte att ställa om. Jag hade såklart föredragit om man som standard tittat med musen och sedan haft typ ett "muspekar-läge" för de fall där mer komplex interaktion behövts.

Med nån timmes spelande under bältet har jag dock börjat vänja mig, och motvilligt har jag börjat bli intresserad av spelets plot. Kanske spelar jag rentav klart det; det sägs ju vara blot 6-9 timmar långt (enligt Howlongtobeat.com).

Spelet har åldrats och inte speciellt väl. Dess kontroller är klumpiga. Grafiken är okej men givet att karaktärer man möter är realtids-3d-renderade medan bakgrunderna är förrenderade så hade det varit bra om spelet kunnat köra i högre upplösning än 800x600. Jag kunde tvinga in antialiasing via Nvidias verktygslåda, vilket gjorde saken bättre men inte tillräckligt mycket bättre. Men, om man kan bortse från skröpligheten hos teknologin och vänja sig vid de klumpiga kontrollerna så finns en intressant historia och en ganska trevlig stämning.

BETYG: 90

 

[krank]

En av de sista saker som hände innan jag gick på sommarlov var att jag fick veta att vi på speldesign-inriktningen på NTI Gymnasiet Stockholms teknikprogram fick godkänt på vår äskning efter pengar till en HTC Vive plus hemmabyggd dator till densamma. Ett par veckor in på sommarlovet fick jag sedan komma in till jobbet och vara med när beställningen lades - vi beställde precis när de svenska butikerna fick in dem, så vi slapp USA-frakten som vi bävat inför. Vi beställde då bara Viven, med tanken att datorkomponenterna vi ville bygga dator av troligen skulle gå ner i pris innan hösten - och dessutom var vi rädda att Vivarna skulle ta slut i butik. Så vi beställde, och ett par dagar senare kunde jag ta en ny sväng in till jobbet och hämta den. För jag måste ju faktiskt hinna bekanta mig med den innan höstterminen börjar. Lära mig programmera till den och så. Ni vet. Jobbstuff. Ingen lek.

Öh. Ja, eller nästan.

Jag har nu kört The Lab i 71 minuter och tänkte prata dels om Viven i stort och dels om just The Lab.

Viven: Headset, två "fyrtorn" som ställs i diametralt motsatta ändar av "lekytan", två kontroller som liksom headsetet trackas i tre dimensioner. Mitt vardagsrum är inte jättestort, men jag har iaf kunnat skapa mig en lekyta på lite drygt två gånger en och en halv meter. Det räcker för många spel. Inte alla - jag kan tyvärr inte leka med Lucasarts Star Warspryl.

Överhuvudtaget funkar det jävligt bra. Jag upplever viss rastreringseffekt, och i takt med att man blir svettig (och det blir man) så blir skumgummit på headsetet äckligt och det finns risk för imma på linserna. Det har hänt att headsetet tappat sin position och då har allt blivit grått. Om jag tänker på det det allra minsta så är det extremt tydligt att det jag ser inte är på riktigt.

Men. Men. Det är fruktansvärt cool teknologi. Jag glömmer snabbt bort var jag "egentligen" är; utrustningens motion tracking fungerar perfekt med närmast ickeexisterande lagg eller liknande, vilket skapar en svårspöad närvarokänsla. Jag var impad av Oculus DK1:an som jobbet hade, men det här är liksom en helt annan grej. I och med att "du rör dig = din avatar rör sig" så finns ingen åskjuka, ingen obalans - innerörat och ögonen säger samma sak. Jag har inga jättestarka tendenser till åksjuka, men med Oculus och handkontroll så fanns det alltid en känsla av... "overklighet" som inte finns här. Inte på samma sätt. Det visuella kan fortfarande förbättras, men herregud vad det här är coolt. Vore det inte för att jag har noll kondition och svettas som en gris så skulle jag aldrig vilja sluta spela. Allt är bara awesome.

Jag är ganska säker på att jag måste ta och köpa mig en sån här för egen del också, när terminen börjat och den här ska skeppas tillbaks till jobbet.


Man OK, The Lab är en serie... minispel och showcases för Viven och de fungerar överlag väldigt bra som tech demo. Spelen är enkla och med något undantag tycker jag inte att de håller för någon längre stunds spelande, men vad jag förstår är det inte heller poängen. De ska visa teknologins möjligheter, och det gör de bra. Man skjuter pilbåge (funkar asbra med de två handhållna kontrollerna), besöker 3d-scannade IRL-miljöer (vem behöver åka utomlands?), styr ett shootemuprymdskepp (som sätts fast på den ena handen - så det blir lite som när man som barn lekte rymdstrid/star wars och höll rymdskeppen i handen), besöker en mysko magishop, kollar på ett 3d-skelett och använder kontrollerna för att se genomskärningar, kastar runt planeter i solsystemet, och - min personliga favorit - skjuter cores (från Portal) med slangbella.

Det senare är väl det jag tycker känns mest som ett fullfjädrat spel - ett arkadspel med begränsad omspelbarhet, men ändå. Man har en jättestor slangbella och bollar, cores, man skjuter iväg. Man försöker orsaka så stor förstörelse som möjligt - mer förstörelse är lika med fler bollar, så man får spela längre och få högre highscore. Det finns explosiva tunnor och det finns burar som innehåller specialbollar som är lättare att sikta med. Lagom kombination av taktik ("vad ska jag sikta på") och extrapolering/siktförmåga. Jag gillar't.

Grejen med The Lab är att det inte riktigt håller för omspelningar. Redan de 71 minuter jag spenderat är c:a 35 minuter mer än vad som krävs för att uppleva allt The Lab har att erbjuda. Jag spelade bara slangbellsbanan en extra halvtimme nu ikväll för att komma över en timmes speltid.

Så... Mycket svårt att sätta betyg på. Men bra är det.