Nekromanti Speltimmen v35 2015

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG.

 

[krank]

Veckans utmaning: lägga någon speltid alls på något annat än The Talos Principle. Det spelet är fucking amazing. Precis exakt vad jag ville ha. Mitt betyg förra veckan var helt klart lite lågt satt.

På kö för att spelas står nog Her Story (om jag ska gå efter bokstavsordning och genre som tidigare) eller Megaman Legacy Collection (som jag köpte igår och som rätt omedelbart påminde mig om varför jag egentligen finner Megaman X-spelen överlägsna på alla vis).

 

[krank]

Med en heroisk insats lyckades jag slita mig från The Talos Principle för att spela Megaman 2 i 64 minuter. Jag köpte nämligen Megaman Legacy Collection på Steam, som är Megaman 1-6 med perfekt emulering och något sämre urval av filter än vanliga emulatorer. Save states gör spelen spelbara; jag skulle INTE ha samma tålamod vad gäller att matcha mönster av block som dyker upp och försvinner om jag dessutom var tvungen att spela om hela banan när jag misslyckades.

Iallafall; Megaman 2 är det Megaman som är mest Megaman för mig, för det var det Megaman min lillebror faktiskt ägde. Så det spelades. Och spelades, och spelades... Fast jag blev aldrig speciellt bra på det. har ändå plockat alla utom två bossar på den här dryga timmen, och även om vi räknar med tid jag sparat via save-load så känns det som att det gick ganska snabbt... Å andra sidan är Megaman ett spel som vinner mycket på att man spelar taktiskt och analytiskt; tar bossarna i ordning, väljer vapen efter situationen etc. Och jag kanske hade bättre reflexer då, men jag är mycket bättre på att tänka nu...

Hursomhelst; musiken var såklart ljuvlig, kontrollerna helt OK för att vara NES och bandesignen fortfarande rätt intressant. Jag hör ju till de som egentligen finner Megaman X-serien vara mycket bättre än den vanliga Megamanserien - mjukare gameplay, mer exakt kontroll, vägglidningar och dashing gör att Megaman känns mycket mer spänstig och skön att hoppa runt med i X-spelen. Plus uppladdade skott. Det finns väl en anledning till att både glidningar och uppladdade skott med tiden infördes även i bas-Megamanserien... Men ja. NES-spelen har mycket bättre musik (än, tror jag, några andra spel) och om inte annat är det värt att spela de här spelen bara för musiken. Och Megaman 2 är faktiskt ganska lätt. Åtminstone om man kan save-loada.

BETYG: 90

 

[Hellzon]

Jag bryter mot reglerna igen, för jag har väl spelat Middle Earth: Shadow of Mordor lite mer än bara den här veckan, men nu är jag i stort färdig.

Slå ihop klättrandet och mördandet från Assassin's Creed med det rytmiska stridssystemet från Batman: Arkham Asylum, tillsätt en miljon orcher och rör om så kommer man rätt nära. Lägg till det haussade Nemesis-systemet där orcher som slår ihjäl en får namn och börjar klättra i den orchiska hierarkin så har man det som är nytt med ME:SoM.

Storyn är rent ut usel. Stackars utbygdsjägaren Talion blir mördad tillsammans med sin fru och son, men blir besatt av någon död alv så han återuppstår hela tiden när han dör. Vilket ett antal förvirrade orcher kommer att anmärka på under spel. Precis som i Planescape: Torment är huvudpersonen inte så förtjust i att vara en cool vandöd hämnare och börjar därför söka hämnd på de som dödade honom, och emellanåt leta efter ett sätt att lyfta sin förbannelse.

Tycker man inte om de problematiska elementen i Tolkiens verk så gör ME:SoM inte ett jota för att ändra på dem. Orcher är våldsamma och fega om vartannat, den ovanligt ynkliga orchen man hjälper en bit in i spelet har flint och krokig näsa, alven man har i sig är högtravande, fru och barn ligger som sagt i kylskåpet.

Spoiler

Gollum är ynklig, dvärgen är kort och skotsk.

Men det är riktigt kul att döda orcher.

 

[Jocke]

Jag har spelat Metal Gear Solid 5 - Nermalda Nollor som en sista del i en förberedelse för MGS 5 -Den Där Fantomsmärtan (DDF)som kommer om typ en vecka.
Annan förberedelse jag har gjort: läst en recap på storyn, kollat på youtube i ca en miljon timmar på en genomspelning av MGS 4 - Patrioternas Pikadoler och MGS - Stavgång för freden (SFF).

Man är Snake, för att vara noga så är man den Snake som också är Naked Snake och Big Boss, som man också seplade i MGS 3 - Ormkäkarn' och i SFF.
Men av nån anledning har han fel röst (och kommer fortsätta ha det även i DDF ). Jag vet inte om det är en grej eller om de bara har bytt skådis. Annyways så är det typ 1975 och Snake måste infiltrera en gitmo-liknande bas för att befria sin barnsoldat Chico och den förmodade döda men i själva verket tillfångatagna dubbel/trippel/kvadrupel-agenten Paz.

Jag tyckte det var alldeles för mörkt för att passa in i Metal Gear serien, det var för mycket tortyr, äckelscener och sen det här med att Snake bara har en barnsoldat lite sådär (jag vet att Chico var med i SFF, men där fick jag känslan av att han behandlades som en civilist och ett barn). Det funkade inte för mig.

Spelet tar ca 2-3 timmar att klara om man, som jag, inte har spelat Metal Gear på ganska många år.
Det var inte riktigt lika tungt som att spela Spec Ops: The Line, men jag tyckte verkligen inte om att blanda in torterade barnsoldater i en spelserie där man gömmer sig i en pappkartong och lurar en boss genom att dra ut minneskortet på sin ps 1:a.

Jag hade aldrig lagt pengar på det här, om ni inte tog det när det vara gratis på psn eller så tycker jag att en youtube recap gör sig bättre för plånboken och sinnet.

Jag ser ändå fram mot DDF, det ser ut att bli ett höjdarspel.