Nekromanti Speltimmen v38 2015

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG.

 

[krank]

Jag har spelat 86 minuter av Her Story.

Man är... nån... som sitter framför ett datorsystem som känns väldigt mycket som sent 90-tal. Datorsystemet har en videodatabas man kan söka i. Man får fram filmer. I filmerna ser man en kvinna som upprepade gånger togs in av polisen för förhör angående en man vid namn Simons försvinnande. Exakt hur det hänger ihop ska jag såklart inte avslöja; hela grejen med spelet - såvitt jag kunnat avgöra - är just att söka efter nya saker, räkna ut samband.

När jag började spela tänkte jag "det där skådespeleriet är ju inte så övertygande. Det här blir nog gammalt snabbt". Nu, 86 minuter senare, 86 minuter av "men om jag testar det där sökordet då? Åh, nu fick jag ju många nya sökord att söka efter. Bara en vända till..." så får jag väl erkänna att jag var ute och cyklade. Jag är inte superengagerad emotionellt i berättelsen, men jag gillar detektivarbetet som fan. Nu var jag tvungen att stänga av för att gå och sova om en stund, och jag har fortfarande nåt dussin sökord att testa nästa gång...

En sak: Klipp man hittat kan man lägga i en lista. Den listan kan inte sorteras på något vettigt sätt. Klipp läggs till på slutet, och drar man ett klipp över ett annat byter de plats. Så vill man flytta nåt till början utan att placera klippet som just nu är i början längst bak, så får man glatt flytta ett steg i taget. Om jag nu inte missat något. Och då den där listan är det ENDA sättet att hålla koll på saker, den enda platsa i spelet där man kan lägga saker i tidsordning och så, så blir det här nåt man gör... väldigt mycket. Åtminstone om man är sånt kontrollfreak som jag och envist sparar alla klipp och lägger dem i just tidsordning. Så det interfacet stör mig lite.

Men jag blev iaf glad när jag upptäckte att spelet faktiskt sparar den listan mellan gånger man spelar. En anledning till att det blev 86 minuter var ju att jag inte riktigt vågade stänga av - skulle min lista rensas så kommer jag nog inte starta spelet igen.

Men...

BETYG: 95. Även om det mer blir "imorrn" än "idag".

 

[Eksem]

Jag har haft en riktig jävla dunderförkylning den här veckan och har varit mer eller mindre säng och soffliggande hela veckan, detta har såklart gett mig massvis med tid att spela tevespel (i synnerhet spel som inte är Hearthstone eller Street Fighter som annars äter all min speltid). Jag lyckades därmed avsluta Yakuza 4, samt spela igenom hela Catherine!

Yakuza 4
Ett GTA för folk som gillar Japan mer än USA, story mer än sandbox och RPG framför bilåkning. En djärv gangsterberättelse med många vändningar inramat av arkadspelande, nudelätande och hängande på hostessbarer. Det är ett löjligt djupt spel (30 timmar speltid och hela storydelen med lite sidequests gav mig 10% completion rate...), men går att spela igenom ganska straight på 25 om man mest vill ha storyn och lite Japan-vibes. Det är på många sätt ett bristfälligt spel, men det är också bland mäktigaste jag spelat. Makalös upplevelse.

Catherine
Ett relationsdrama i lite dating-sim-stil blandat med pusselspel, skulle man kunna säga, och ha rätt men helt misslyckas förmedla hur genialt det här spelet är. Man spelar Vincent, en 30-nånting vars flickvän vill flytta förhållandet "framåt", som träffar en annan ung flicka. Det blir en övernaturlig psykologisk thriller i anime-stil, varvat med ångestframkallande mardrömspussel och allegorier åt än det ena än det andra hållet överallt, och slutgiltigen fråga om ordning vs kaos. Den absolut, ABSOLUT överlägset bästa storyn i ett spel jag spelat någonsin. Mogen, överraskande, karaktärer med djup, utsökt dialog, allt! Spelet är dessutom oerhört estetiskt tilltalande. Pusslandet är jävligt roligt om än i svåraste laget. Ett av de bisarraste och bästa spel jag spelat.

Hur ska jag följa upp de här båda fullpotterna egentligen?

 

[Eksem]

Det blev Shovel Knight! Ett spel för oss som är lite mer Capcom 80s än Cocaine 80s så att säga. En slags mix mellan i synnerhet Mega Man och Duck Tales och med en färggrann skojfrisk riddarestetik. Jag älskar såklart Capcom och den här skarpa kärleksförklaringen till deras 8-bit-era faller mig såklart i smaken. Bara spelat första banan hittils (vars enda nackdel var att den var lite simpel och lätt, men det lär jag väl få äta upp senare) men jag är redan såld. Återkommer nör jag är klar!

 

[Jocke]

jag har nu lite mer än 40 timmar klockade i Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. En hel del av spelet har börjat kännas repetitivt, andra delar har jag knappt hunnit börja utforska. Läget där man invaderar en annan spelare har jag knappt hunnit börja med och det känns redan repetitivt.

Jag börjar in alla fall få en klar känsla av att det är ett sandlådespel till ps2 förklätt till ett ps4 spel. Det är bäst när Snake dyker in i en baybyblå, poprosa eller guldfärgad helikopter och trakasserar oförstående soldater och det lokala djurlivet, tillsammans med en hund eller en häst eller en naken tjej.

Det är helt okej i storyn som visade sig handla ganska mycket om just fantomsmärta som metafor, men också om språk, kultur, parasiter och en eller två jättestora robotar.

Att göra side ops, spela minispelen, trixa med vapen modifieringar, den multiplayer som finns nu (mer och bättre är på väg, säger de) och att de försöker pressentar omspelningar av uppdrag med nya regler som NYA UPPDRAG i stället för grejer man själv kan ställa in vid omspelning är det sämsta.

Det är ett toppenspel, och det gör den här grejen som GTA Vice City gjorde bra att det är roligast att mest dra runt i världen och slappa väldigt bra. Sen är det långt tommare än vi är vana vid att en sandbox brukar vara 2015.

 

[Hellzon]

The Talos Principle var billigt häromveckan så jag köpte väl det då. Och spelade ett tag.
Det är pusslande i FPS-perspektiv ala Portal och Antichamber. Grundproblemet är att man ska öppna kraftfältsdörrar för att ta sig till ett "Sigil of Elohim" (en tetrisbit) som en berättarröst framhåller som helig och dan.

Detta gör man genom att släcka kraftfälten med "jammers" eller leda laserstrålar till mottagare som i Portal 2. Och så finns det lite knappar och mordiska robotar och grejer, men med dessa få element lyckas man slå Portal på fingrarna åtminstone sett till variationen på banorna.
Jag gillar't. Lär väl spela klart nån gång men jag blir lite åksjuk emellanåt. Kudos för att det faktiskt finns inställningar som sägs minska åksjuka.

Broken Sword 1: Shadow of the Templars och Broken Sword 2: The Smoking Mirror har jag förmodligen plockat upp gratis nån gång i urtiden. Jag har spelat en timme Broken Sword 1 och ärligt talat är det ett då-och-dåspel. Pusslen är rätt krystade ibland, bl.a. skulle jag tydligen bända upp en stor stendörr med en patronhylsa.

Men snyggt är det, och det har ett inbyggt hintsystem och visar vad man kan klicka på, så jag ska väl försöka spela klart.

 

[Eksem]

Shovel Knight
En mix av Mega Man, Duck Tales, Zelda 2, Mario 3 och med en dash av Castlevania och Ninja Gaiden, gjort 25 år senare med alla lärdomar som dragits om vad som gör spel kul sedan dess? Ja fucking tack!
Svårigheten rampade som väntat upp konstant, och sista banorna var hårslitande frustrerande sådär så att man vägrar ge upp men känner sig som skickligast i världen när man klarat dem. Spelet är mekaniskt i stort sett perfekt, grafiskt tilltalande, menlös story (dock åtminstone inte sämre än Mega Man!), hygglig musik (soundet är rätt men melodierna når inte riktigt Capcom eller Konami-höjd) och svinbra alltså jag menar sviiinbra bandesign gör det här till en ljuvlig spelupplevelse. Hade det kommit typ 91 hade det här varit klassikernas klassiker.

 

[Eksem]

Hotline Miami (PS3)
Sista spelet i min sjukdoms-spel-binge-vecka blev Hotline Miami som jag velat spela sen jag hörde talas om det. Det är ett furiöst actionspel där man i nästan pusselliknande scenarion skall mörda sig genom stash houses, diskotek och lyxvillor i någon slags diffust kokain-Miami backat av perfekt estetik och ett pumpande psykedeliskt edm-soundtrack (bästa tevespelssoundtracket någonsin?). Storyn är drömsk, otäck och rämnar allt mer under spelets gång. Spelmekaniskt är det på ett sätt svintajt, men här dyker enda smolken i denna ljuva bägare också upp. Spelet är gjort för mus, och även om handkontrollslösningen i PS3-versionen är mycket smart är den ändock väldigt bristfällig, vilket leder till mycket frustration och får spelet att tappa tempot som är spelets verkliga kärna. Synd på ett nästan perfekt spel som helt säkert bör spelas på PC om möjligt.