Nekromanti Speltimmen v38 2018

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka. UNDANTAG: Pga orsaker kommer denna regel att tillfälligt att degraderas till att vara en "svag målsättning".
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Inget nytt spelat hittills, men jag har spelat åtminstone ett par timmar Front Mission idag. Samma Nintendo DS-version som jag skrivit om förut, fortfarande på emulator.

Idag klarade jag uppdrag nummer fem, efter några försök. Jag var först lite för dum för att fatta vad man behövde göra för att vinna, men när jag väl fattade det så gick det bättre. Det här var också ett uppdrag där jag tvingades till lite aktivt taktiskt tänkande vilket var trevligt.

Jag använde mig av save states, men inte speciellt många - bara ett egentligen, precis efter stridens första fas, så att jag skulle slippa spela om den delen en massa gånger.

Efter striden spenderade jag över en timme... kanske två, på att pilla med mina mechs i butiken. Det är fortfarande så att det generellt känns som att det finns "ett korrekt val" när det gäller mecharnas kroppsdelar. Lite samma sak med vapnen. Däremot tror jag att olika vapentyper har olika chans att träffa olika kroppsdelar? Men det har jag inte orkat bry mig om ännu, jag ser bara till att alla piloter som har long range får ordentligt med raketer att skicka iväg, att folk med melee får det bästa meleevapnet och att folk med short range får ett vapen som gör mycket skada en gång och ett vapen som gör lite mindre skada flera gånger, för det är trevligt att kunna välja mellan dem.

Anledningen till att det tog sådan tid är att jag var tvungen att gå till arenan hela tiden och fixa gratis pengar genom att skicka raketer mot den motståndare som ger bäst utdelning i kalla hårda cash. För man förlorar nästan aldrig om man har rejäla raketer, ammo är gratis, och dessutom låter spelet en spara mellan striderna så om man nu skulle förlora så är det bara att ladda och pröva igen. Man kunde tycka att de odds spelet ger en mot motståndarna i arenan borde förändras av att man typ alltid vinner, men... icke. Så: gratis pengar.

Får se om jag spelar mer idag; nu har jag iaf biffat upp alla mina wanzers och piloter rejält inför nästa uppdrag...


Jag har också spelat vidare på Secret World Legends idag, medan jag lyssnade på Stephen Pinker prata om något han faktiskt kan något om, alltså lingvistik.

SWL är fortfarande himla trevligt. Fördelen med att spela själv är att man kan insupa atmosfär och story lite mer, och det försöker jag göra nu. Förra gången jag var i Transylvanien så spelade jag med en kamrat, och då kändes det inte som att det var läge att ställa sig och lyssna på all inspelad NPC-dialog...

Så... Karpatiska stigar och vargapass. Tyvärr misstänker jag att jag inte kommer att få stöta på några sexiga stön på rumänska dass.

Men allt är som sig bör.

 

[krank]

Jag har spelat 65 minuter av Arcanum den här veckan. Eftersom jag krånglade en del med det tekniska så hann jag inte så långt; jag har nätt och jämnt förhindrat ett bankrån i Shrouded Hills och pratat med ett spöke i en gruva.

Arcanum är ett spel där ambitionerna i väldigt hög grad var högre än den tillgängliga tekniken, och skaparnas kompetens och tillgängliga resurser inte riktigt matchade. Det är ett superduper-ambitiöst projekt i linje med andra västerländska rollspel a' Baldurs Gate. Idén är att inte presentera så mycket en serie quests som en levande värld där äventyrande försiggår. Det finns en huvudstory, men sidogrejerna är såpass omfattande och världen såpass detaljerad att man kan spendera extremt mycket tid med spelet utan att ta sig en enda millimeter framåt.

Jag kan inte säga supermycket om storyn; man spelar en person (man eller kvinna, alv eller människa eller orc eller halvalv eller dvärg etc) som överlever en zeppelinarkrash och blir ombedd av en döende gnom att ta en viktig ring till "the boy". Man får inte speciellt mycket mer att gå på. Världen är steampunk-fantasy, och det finns en grundläggande konflikt mellan teknologi och magi (de får varandra att inte fungera) som jag minns att jag tyckte var rätt ball när spelet först kom ut.

Tyvärr är spelet rent tekniskt sett lite av en katastrof. För att en så intrikat värld ska fungera krävs kraftfull teknologi, och den finns helt enkelt inte här. Förflyttning sker alltid enligt ett (hexagonalt?) rutnät, det är låg framerate, laggig scrolling, dålig precision... Och massor med massor med buggar. De flesta har fixats genom olika patchar genom åren; först från tillverkaren och sedan från fansen. Men det är fortfarande så att striden vid bankrånet gick i baklås, så att jag var tvungen att växla mellan turbaserat och realtid för att få igång den igen.

På moderna system går det att installera en patch för att höja upplösningen, och man kan följa den här guiden för att få spelet att vara något mindre laggigt. Planescape: Torment och de andra Baldurs Gate-spelen håller ändå mekaniskt ganska bra även 2018, framför allt med någon form av högupplösnings-patch, men Arcanum skulle verkligen behöva en fullständig överhalning av spelmotorn för att kännas spelbart.

Tyvärr är det väl med det här spelet som med Troikas andra stora ambitiösa-men-tekniskt-katastrofala datorrollspel Vampire the Masquerade: Bloodlines - det lär inte hända. Det här är med andra ord vad vi har, och jag är ledsen, men det är inte gott nog. Inte för mig, inte att spela, inte 2018.

BETYG: 80

 

[krank]

På tal om västerländska datorrollspel som åldrats med mer värdighet, så passade jag på att klämma in lite över en timme av Baldur's Gate: Enhanced Edition.

På den tiden hann jag typ göra alla småquests i Candlekeep, och sen ge mig ut i skogen en stund, och så stöta på ett par stollar på vägen. Det sista som hände var att jag dödades av bågskyttar på väg till stället stollarna ville att jag skulle gå till.

Jag har aldrig spelar speciellt långt i Baldur's Gate, men jag minns hur förbålt snyggt det upplevdes när det först kom. Vackra förrenderade sprites och apsnygga 3d-renderade filmsekvenser.

Idag är det såklart inte riktigt lika snyggt, men mekaniskt håller det väl ungefär lika bra som man kan tänka sig att AD&D håller. Om man gillar AD&D så antar jag att det här funkar rätt bra. Jag gillar inte AD&D, men kan stå ut med det.

Arcanum hade en story och en värld som gjorde mig sugen att utforska, men bedrövlig mekanik.
Baldur's Gate har tyvärr en story och en värld som gör mig trött och får mig att vilja göra något annat, men bra mekanik.

Jag är ju som bekant rätt oförtjust i medeltida-fantasy-grejen; riddare och svärd och tjuvar och skog och borgar och sånt gör liksom ingenting för mig. Så jag har enormt svårt att riktigt engagera mig i Baldurs Gates story. Visst är jag lite nyfiken, men inte så nyfiken att jag är villig att genomslida en massa astrist medeltida design och ye olde english för att få reda på vart storyn tar vägen.

BETYG: 85



Jag har också spelat en hel del Secret World Legends idag. Snart är jag klar med Karpaterna och därmed den story som fanns med när originalspelet släpptes.

 

[Max Raven]

GREAT LEADER IS DEAD

SOLO NOBRE MUST FALL

Jag har spelat en del Brigador

Du spelar som brigadors, inhyrda massmördare för det amoraliska (onda) företaget SNC. Kolonins huvudstad Solo Nobre faller sönder efter diktatorns död, och det är ditt jobb att se till att de fraktioner som slåss om makten misslyckas.

Spelmässigt är det Realtime Tactical Combat - tänk Desert Strike, fast på marken och med fullt förstörbara miljöer. Eller möjligen Bedlam, fast mycket mycket bättre AFAIK. Möjligen finns det likheter med Mech Commander, fast man kontrollerar bara en karaktär åt gången.

Det dåliga:

• En ganska lång tutorial som är anpassad till de tidigare standardkontrollerna (tank-kontroller, där A och D roterar fordonet, W och A är fram/bak, och mus roterar fritt för att skjuta åt alla håll och på alla avstånd)
• De nya standardkontrollerna är inte alltid helt lysande, även om de inte har någon inlärning

Det bra:

• Ett fantastiskt soundtrack (av Makeup And Vanity Set)
• Fantastisk lore för att motivera ett spel som i princip
• Ett spel som ser bra ut - om man gillar den lite retro isometriska estetiken
• Ett spel där fokus ligger på att taktiskt överlista fienden - man kan dö, men det är inte för att spelet lurade en utan för att man (som exempel) kom flygande in i en hord fiender utan att kontrollera i förväg

Uppdragens längd är perfekt för något man bara hoppar in och kör en snabb omgång i. Håll dig till huvuduppdragen så blir upplevelsen klart bättre, och de olika enheterna man kan klara uppdrag med ger både fler vägar att komma vidare med och varierande utmaning för den som vill klara allt.

Betyg: 9 av 10 civila i neongula regnrockar

Rekommenderas