Nekromanti Speltimmen v52 2016

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG.

 

[krank]

Förra veckan spelade jag 50 minuter av Doom 4, idag spelade jag ytterligare 12 vilket tar mig upp över den där timmesgränsen.

Doom 4 är riktigt, riktigt bra. Det är enormt brötig, snabb action där själva leveldesignen och kontrollerna tycks uppmuntra till konstant rörelse och flöde; man fastnar sällan i saker utan allt går som smort. Miljöerna är superdetaljerade och snygga. Spelet har en enkelhet i mekaniken som är uppfriskande som fasen nu när alla fps-spel ska vara så "realistiska" som möjligt. Varför i hela friden skulle "realism" nödvändigtvis betyda "roligt"? Nej, det här är mörsar-action av hög klass, en mycket mer värdig efterträdare till Doom 1 och 2 än det ganska trista Doom 3 var (även med flashlight mod etc). Doom 4 försöker inte vara ett skräckspel, utan vet precis vad det innebär att vara ett Doomspel: man skjuter inåthelvete många demoner och när ammon är slut slår man sönder dem.

Det enda spelet egentligen lagt till är de ganska grisiga "finishing moves" man kan göra; en fiende som nästan är död kan dödas på ett lagom blodigt och splattrigt sätt om man trycker på en viss knapp, och i utbyte får man till exempel mer hälsa - det här gör att man inte blir lika beroende av klassiska powerups, vilket är riktigt trevligt.

Spelet är smart programmerat; just nu sitter jag på en laptop med ett mesigt Geforce 840M men jag kan ändå få flyt på spelet - och det är faktiskt fortfarande relativt spelbart även när spelvärlden renderas i blott 50% av full hd-upplösning. Jag kommer nog inte spela så väldans mycket på den här datorn dock; spelets grafik är för välgjord för att jag ska vilja missa så mycket av den som man gör när allt är nerställt till den här nivån.

Eller ja, jag kommer ju att spela, men jag kommer att vilja spela om de delar jag spelar nu på min hemdator sen...

BETYG: 95

 

[krank]

Annars har jag spelat ett hyfsat antal timmar The Secret World den här veckan också. Det är ett himla bra spel faktiskt. Vi blev klara med nästan hela issue 9 - vi har Spiral kvar, och ett gäng side missions. Sedan tröttnade vi lite på Kaidan, som ju egentligen är lite för svårt för oss. Framför allt stötte vi under ett vanligt uppdrag på en av de där vandrande... Daimyo har jag för mig att de heter. Skitsvår jävel med stora AOEs, dubbla sköldar, regenerering av HP och regenerering av sin ena sköld. Vi har fått tokpisk varje gång vi kommit i närheten av en.

Så. Igår noterade vi till vår förtjusning att man kan köpa ett paket med alla issues som finns för typ 160 spänn. Steamversionen av Complete/Ultimate Edition är lite billigare men har bara upp till issue 11. Min kamrat hade bara nummer 6 och 9 sedan tidigare, jag hade upp till 11. I vanliga fall kostar issues, om man köper dem i spelet, 100 spänn styck så både jag och kamraten sparade in en och annan krona. Och nu har vi plötsligt en hel del icke-Kaidan-uppdrag att köra igenom. Och då förhoppningsvis få ihop till lite mer epic gear.

Så igår började vi spela igenom Last Train to Kairo, efter att ha tagit hand om New York-plastikkirurgens monsterproblem (älskar att de anlitat Peter Stormare som röstskådis!).

Som sagt, himla bra spel. Trots att det finns en och annan bugg; jag fastnade t.ex. mitt i hopp två gånger och /stuck funkade inte så jag fick /reset:a eller tvångsdöda klienten med alt+F4. Och när vi slogs mot de där som droppar piskan i Last Train to Kairo-arcen så råkade vi ha round robin inställt för loot i vår grupp, så min kamrat fick på ren slump tre piskor, jag ingen...

Och det är fortfarande irriterande att spelskaparna fått för sig att det går att hoppa i spelet. Och att man därmed kan ha hopp-quests där man måste precisionshoppa mellan plattformar.

Men det är snyggt, coolt och har framför allt intressanta stories. Och jag uppskattar verkligen blandningen av det urbana, ockultismen och de populärkulturella referenserna.