Jag sitter ju mest hemma och väntar på att bli friskare och att dygnet ska ta slut nångång, så jag spelade 76 minuter av Brütal Legend.
Det handlar om en muskulös roadie som är väldigt metal. När han dör transporteras han av en metalgud till en alternativ metalvärld. Som är väldigt, väldigt metal. Dödskallar, krom, lätta postapokalyptiska drag... Tag alla over-the-top-omslag till hårdrocksskivor och kör dem i en mixer, i princip.
Krydda med lite riktig metalmusik och gästinhopp från riktiga metalgurus och, tja, det blir väldigt metal. Samtidigt mycket "tongue in cheek". Roadien spelas av Jack Black, ovh spelet är designat av Tim Schafer, så ni som vet vilka det är kan ju tänka er vilken sorts stämning det blir. Jag tänker mig att den som faktiskt är ett metalhead som tar metal på djupaste allvar känner lite som raggare gör inför Ronny & Ragge: Å ena sidan är det en drift med dem, å andra sidan är det en drift med dem.
Mekaniskt och grafiskt har jag inget att invända ännu så länge. Det är lite god of war, lite hyfsade bilsekvenser, lite lätt rts-light eller kanske snarare squad-based tactics light. Hittills har det funkat rätt bra.
Jag blir dock ganska snabbt mätt på den enorma machograbbigheten som följer med hela metalgrejen. Det är damsels in distress, flåsig grabbhumor om att nu ska roadien minsann visa den här tjejen vad "french kissing" är, women in refridgerators... Hela skalan. Och det bara under den första timmen. Det är möjligt att det blir bättre sen, men nånstans känns det som att det tyvärr kommer med territoriet: ska man göra ett överdrivet metalspel och inte är väldigt, väldigt noga med att gå emot könsnormerna så blir det pretty much precis såhär.
Men ja, helt okej spel.
