Jag fortsätter att inte utnyttja min nya dators kraft – mina kollegor och mina elever såg väldigt mycket fram emot Elden Rings släpp den här veckan men jag visste att ett annat, bättre* spel också skulle släppas, ett jag sett fram emot ett tag:
Final Fantasy VI Pixel Remaster. Nu finns alltså alla de sex planerade pixel remaster-spelen ute.
Det har ju funnits
en version till PC sedan tidigare, en ganska tafflig Android-port med inkonsekvent grafik och riktigt dåligt UI. Det har också funnits versioner till PS1, Gameboy Advance och givetvis SNES. Utan att ha några djupgående åsikter om kvaliteten på övrsättningen eller spelbalansen är det här min åsikt om dem:
- Bäst grafik: Antagligen Playstationversionen. Samma apsnygga retrografik som SNES-versionen, plus tydligen åtta minuter animerade cutscenes som bara lägger till, inte ersätter, något.
- Bäst innehåll: Gameboy Advance-versionen som har nya espers och dungeons och allt möjligt. Det här är verkligen en maffig version rent content-mässigt. Och ett bestiary, vilket jag gillar.
- Bäst mekanik: Pixel Remaster, överlägset. Bra kontroller, bra UI. Möjligheten att springa ordentligt, att det finns både minimap och världskarta som alltid är tillgängliga…
På det hela taget kan man ju ha en av två inställningar när man gör en "definitiv version" av ett spel. Den ena är vad jag skulle göra – design enligt yngwieprincipen ("more is more"). Hade jag lett arbetet med pixel remastern, eller åtminstone fått bestämma vad som skulle vara med, så skulle den ha sett ut som nu men också med:
- En knapp som låter en byta mellan SNES, Android och ny Pixel Remaster-grafik.
- Filmsekvenserna från Playstationversionen. Skippbara, och att man kan stänga av dem i options.
- Gameboy Advance-tilläggen (bestiary, extra dungeons etc). Även de skulle man kunna stänga av i options.
Jag skulle tänka att i en
definitiv version så ska man kunna köra vilken kombination av features man vill, i princip.
Square har, med Pixel Remaster-serien, gått den andra vägen – den minimalistiska vägen där de mer kör design enligt "appleprincipen" ("vi talar om för dig vad du vill ha och exakt hur du ska använda vår produkt"). De har gjort väldigt skarpa designval för att göra det här till en så mekaniskt fulländad version som möjligt, och de har behållit så mycket av den pixelart folk gillade i originalet som möjligt (jämfört med andra PR-spel är det här tydligen väldigt nära originalet). Det här är den version av spelet som de vill ska vara folks första möte med spelet, samtidigt som det ska locka maximalt med gamla spelare och dessutom vara så
true till originalet som möjligt. Och ja, jag tycker att de lyckats.
Jag har stött på exakt en märklighet hittills, i ett annars ganska fulländat spel: I introt finns en lång sekvens där tre soldater i mechas går i snön. I alla andra versioner jag testat så visas här lite credits, och man kan skippa sekvensen när man vill. Här… visas inga credits och man
måste titta på hela. Det var superskumt.
Men okej, storyn är alltså att världen hade ett stort magikrig och efter det så har alla hållit sig borta från magi för att det är farligt. Istället har man fokuserat på teknologi – ångkraft och sånt. Nu söker den onde kejsar Gestahl efter magi som han vill använda för att ta över världen. Den första personen man får spela är Terra, en ung kvinna med inneboende magiska krafter som förslavats av Gestahls hovnarr och högra hand Kefka. När hon skickas med två soldater för att undersöka ryktena om att en magisk s.k. "esper" hittats i en gruva så förintar espern soldaterna(?) och befriar Terra från slavkronan som hindrade henne från att tänka själv. Hon flyr med hjälp av
tjuven skattletaren Locke.
Jag har ju spelat det här spelet förut, även om det var många år sedan jag klarade det. Jag tror att det var ett misstag att spela FF7 innan FF6; sjuans story är så inåthelsike mycket bättre* än den här. Sephiroth är helt enkelt en så jäkla mycket mer intressant och flerdimensionell och sympatisk karaktär än Kefka, vilket gör att när man går in och förväntar sig motsvarande djup i det här spelet så blir man besviken. När jag ursprungligen klarade det här spelet upplevde jag Kefka som platt och tråkig, och slutet som antiklimaktiskt och fattigt. Och jag tror helt klart att det är för att mina förväntningar sattes av FF7.
Men man måste nog se det här spelet som en helt separat grej. Alla skurkar är inte mångdimensionella. En del spel har istället sitt djup, sina intressanta stories, inom partyt och i världen i stort. Skurken är bara liksom en bakgrundsgrej, en katalysator. Och det får vara okej.
Spelet är makalöst snyggt i sin pixelart. Det går fortfarande asbra att spela FF6 till SNES med behållning, och det här är en ganska varsam uppdatering.
BETYG: 95, även om jag inte vet om jag tänker återvända till det liksom omedelbart. Men det är ju för att jag spelat igenom det tidigare.
* bättre för mig
