Speltimmen v9-10 2020

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

1. Helst ett nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
4. Nytt för 2020: För att försöka motivera mig att inte bara spela flera olika spel utan också spela klart fler spel tänker jag förutom ovanstående också försöka varje vecka spela en timme av något spel jag redan skrivit om. Då blir det utan betygsättning.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Jag såg att Megaman Zero/ZX Collection släpptes nu i dagarna, så jag köpte den och testade lite.

Megaman X är ju det spel jag tycker allra bäst om när det gäller plattformsspel – perfekta kontroller, lagom svårt, ljuvligt vacker pixelart. Uppföljarna blir lite samey, men "mer av det goda" är inget jag har problem med. Ett par av dem gick lite vilse med 3D-grafik och annat onödigt, men…

Under ganska lång tid bortsåg jag helt från Megaman Zero-spelen och senare också ZX-spelen. Jag hade en original-gameboy när jag var liten, men även om jag ägt både Gameboy Advance och Nintendo DS-enheter så har jag inte spelat speciellt mycket på dem. Dessutom verkade Zero/ZX-spelen inte riktigt följa samma sköna struktur som de tidigare spelen, med 8 bossar att besegra i valfri ordning och så.

Jag har ändrat åsikt de senaste åren, och har tänkt att jag förr eller senare borde spela mer av de här spelen. På emulator, har jag tänkt.

Men nu kanske jag inte behöver det? Den här samlingen innehåller Mega Man Zero 1-4, som ursprungligen kom till Gameboy Advance, och de två ZX-spelen som kom till Nintendo DS. Den känns ganska komplett, även om den precis som Capcoms tidigare samlingar egentligen inte är inriktad på att bevara originalspelen i första hand? De ändrar en del i spelens menyer så att en del lågupplösta Gameboy-knappar till exempel byts ut mot högupplösta X-boxknappar (inte helt snyggt). Men ja, fokus ligger på "spelbart för modern publik", inte "bevara originalen" och det är väl okej antar jag.

Det enda riktigt stora klagomål jag har är: Varför envisas de med att inte ha något tillval för integer-skalning? De här spelen är ju i väldigt låg upplösning och om man skalar upp dem med en ojämn multipel så ser de ut som skit; på vissa delar av skärmen blir en originalpixel kanske tre pixlar, på en annan blir en originalpixel fyra pixlar. Det här kanske inte LÅTER som en big deal, men det är det. Jag har testat alla kombinationer av skärmupplösningar och layouter jag kunde komma på, men… Nope.


Kolla på livmätaren. Observera ojämnheterna. Detta är inte acceptabelt.

Utöver det verkar allt funka. Jag upplevde lite, lite kontroll-lagg i delar av ZX, men det kan ha varit inbillning.

Kan jag rekommendera den här samlingen? Nä, tyvärr inte. Det är jättebra spel, men när det rör sig om spel som använder snygg pixelart där varje pixel spelar roll så är det faktiskt rätt viktigt att de pixlarna inte görs jättefula av misslyckad skalning.

Ifall de fixar skalningen, kan jag höja betyget.

BETYG: 85-

 

[krank]

För ett tag sedan köpte jag också Daemon X Machina, eftersom… well, mechas.

Det här är typ… Tja, det är nog ungefär det spel jag ville att Armored Core-spelen skulle vara, om man ser till ren spelmekanik. Jag kom aldrig riktigt överens med AC-spelen, framför allt de första. De som kom till Xbox 360 började bli okej, men innan dess har jag för mig att jag upplevde kontrollerna som alldeles för klumpiga.

Det är inte så att DXM har perfekta kontroller, men de är definitivt bättre. Good enough. Smidiga, och ganska lätta att vänja sig vid.

Storyn i det här spelet är fullständigt nonsens, och alla recensioner som kritiserar antalet karaktärer och namn och grupper som kastas mot en i hög hastighet har rätt. Den här första timmen gav mig en ganska behaglig introduktion till spelmekaniken, med ungefär en ny spelmekanik per uppdrag, men när det gäller storyn så får det verkligen från 0 till 100. Jag har ingen aning om vilka de här människorna är; jag tror det dykt upp… något i stil med 12-14 karaktärer hittills, som visserligen haft ganska distinkta utseenden och närmast parodiskt arketypiska personligheter men som ändå flyter ihop rätt mycket eftersom varje karaktär just bara fått en mycket snabb introduktion – generellt tillsammans med 3–4 andra. Ingen fördjupning.


Grafiken är snygg men lite… tråkig. Jag får inte direkt någon känsla för hur stora robotarna är, vapnen känns lite fjuttiga, och explosionerna är inte så tillfredsställande. Delar av det handlar väl om tekniska begränsningar – det här är en Switch-port – men nej, jag har svårt att se det här som annat än ett art direction-problem. Det här hade kunnat vara bra mycket maffigare.

Nåja, det här är ett helt okej spel. Det ger mig ingen jättestark "spela vidare NUUU"-känsla, vilket är synd, för det har ju flera grejer jag gillar – mechas, en story som är nonsens, rätt snygg grafik.

BETYG: 90

 

[krank]

Nu har jag spelat upp mig till 62 minuters speltid på Moons of Madness.

Det är ett lite rymd-skräckigt spinoff-spel i samma värld som The Secret World, som ju är ett av mina favorit-MMOs. En vacker dag ska jag spela vidare i det spelet också… Hur som helst, hittills har det här varit ganska likt The Park, det föregående TSW-spinoff-spelet i det att det i princip verkar vara en skräck-walking simulator. Vilket jag inte har något emot, egentligen.

Däremot känner jag mig inte direkt indragen i spelet. Jag vill nog köra klart det någon gång, men det måste definitivt inte vara precis nu. Framför allt inte i och med att Halo 1 just överrasknings-släpptes som del av Anniversary Collection på Steam.

Moons of Madness är snyggt, men har en del mekaniska skavanker. Man måste t.ex. ofta ha prylen man vill interagera med väldigt mycket mer i mitten av synfältet än vad man tror – det räcker inte med att det finns en liten "tryck vänster musknapp för att interagera"-grej på skärmen, man måste dessutom titta rakt mot prylen. Och så önskar jag mig en karta, men det gör jag ju i alla spel som inte har en. Jag har dåligt lokalsinne och trivs väldigt bra med kartor i spel. Bäst är när de dessutom har fog of war så man kan hålla reda på vad man utforskat och inte.

En sak jag inte är helt 100% bekväm med är att jag inte riktigt fattar om Moons of Mandess är ett spel där man vinner något på att bege sig iväg till ställen spelet inte leder en – det finns hela tiden (ännu så länge iaf) en snitslad bana att följa, men man kan också springa iväg ibland, och det är ganska stora områden. Men jag antar att jag helt enkelt borde svälja min komplettist-utforskar-tendens och bara hålla käft och enjoy the ride. Så får jag kolla saker jag eventuellt missat i nån walkthrough sen.

BETYG: 90-

 

[krank]

Jag har också spelat en timme av Halo: Combat Evolved Anniversary.

Jag köpte original-Xboxen, alltså den stora svarta lådan med precis lagom stora kontroller (som en massa människor med tydligen alldeles för små händer klagade på =) ), efter att ha hört att 1) den hade bättre hårdvara än Playstation 2 (100% sant) och 2) att Final Fantasy X skulle komma till den (0% sant).

Men när jag då väl satt där med en spelkonsoll så var det klart jag köpte spel till den. Och jag spelade en hel del X-box när det begav sig. Givetvis inte multiplayer, även om jag i efterhand fått höra att många körde t.ex. Halo 2 i multiplayer. Eller ja, jag körde inte PvP-multiplayer, men en grej som fanns till X-boxen var en hoper spel som man kunde köra i mitt absoluta favoritläge: kampanj-coop. Hunter: The Reckoning till exempel. Eller Halo.

Halo var det första FPS-spel som jag faktiskt upplevde funkade på konsoll. Som PC-spelare avskydde jag verkligen GoldenEye till Nintendo 64 till exempel, och det gör jag än idag – jag kan bara inte med styrningen. Men Halo kändes helt okej. Kombinationen av lättillgänglighet, episk story med voice acting, snygg (för sin tid) grafik och kampanj-coop gjorde att Halo nog blev den first person shooter jag spelat allra mest. Och spelat igenom allra flest gånger. Jag ska inte säga att jag nödvändigtvis blev bra på spelet, men jag blev okej på det.


Så… Anniversary. Det här är alltså andra spelet som släppts till Anniversary Collection på Steam, där Reach var det första. Halo dök helt oannonserat upp för någon dag sedan, helt utan förvarning. Intressant, minst sagt. Och nu har jag kört lite.

Det funkar bra, kan man väl säga. Grafiken har ju fått sig en ansiktslyftning jämfört med den gamla krysslådeversionen, något som blir tydligt i och med att man kan byta mellan ny och gammal grafik med ett tryck på tab-tangenten – något jag gjorde ett stort antal gånger den här timmen. Det mesta här är bra och allt är ju snyggare – men det finns en del ändringar jag inte är helt förtjust i. Första banan är till exempel genomgående ljusare – färre mörka hörn än i originalet. Flera ansikten på karaktärer är helt oigenkännliga, de ser ut som helt andra personer.

Fienderna är fortfarande en skön kombination av skojjiga och farliga, vapnen är fortfarande väldigt tillfredsställande. Det klassiska Halo-gameplayet är intakt.

Men… jag vill definitivt spela vidare. Just nu känns det rentav som att det är dags att spela igenom hela Halo igen, som på den gamla goda tiden.

BETYG: 95-