Speltimmen v9–10 2021

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
• Nytt för 2020: För att försöka motivera mig att inte bara spela flera olika spel utan också spela klart fler spel tänker jag förutom ovanstående också försöka varje vecka spela en timme av något spel jag redan skrivit om. Då blir det utan betygsättning.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Franz]

Jag har spelat Red Strings Club. Detta är ett cyberpunk-spel i vilken du antar rollen som en bartender som upptäcker en konspiration vars konsekvenser kan förändra hela mänskligheten.

Det finns mycket positivt att säga om detta spel. Det har en riktigt trevlig 2D-grafik, karaktärerna är intressanta och storyn är otroligt bra, med intressanta twitter och filosofiska frågeställningar.

Spelet har dock en ganska stor nackdel och det är att gameplayet inte är särskilt kul. Större delen av spelet går ut på att blanda drinkar och göra dislogval. Dialogvalen kan vara nog så intressanta, men att blanda drinkar tröttnade jag på väldigt fort. Tillslut var jag så less att jag fick plåga mig igenom gameplayet för att jag var nyfiken på den intressanta storyn och det var inte så jättelajbans.

Cyberpunk är ju inte en jättestor genre, så om ni känner er svältfödda på sådana spel kan detta ändå vara värt att ta sig an. Förbered er dock på att få blanda måååånga drinkar.

 

[Max Raven]

"Du dog, men jag skrev ut en kopia, och våra bioskrivare har 99,1 procents precision.
*paus*
Se bara till att inte dö 49 gånger till, OK?"

Jag har spelat Journey to the Savage Planet, vilket är som om någon tagit Metroid och gjort en 3D-variant av det. Du är astronaut utskickad av det fjärde bästa företaget inom interstellär utforskning för att hitta ett nytt hem åt mänskligheten eller dö* under försöket. Omringad av mestadels fredlig flora och fauna så är det ditt jobb att scanna, ta prover och ha ihjäl kritterna. Inget personligt, du behövde resurserna.

Som typisk metroidvania så hoppar man på plattformar och använder utrustning för att ta sig runt, låser upp nya verktyg som låter en ta sig vidare men också låser upp gamla rutter. Allt till ganska avspänd musik, oftast utan att något aggressivt monster stör.

Det är ganska trevligt. Inbyggt är också ganska icke subtil kritik av kapitalism. Och... annat.

Betyg: Hundra procent! Hade jag inte fastnat i en bergsvägg från en bugg hade jag glömt att lägga mig i tid.

*med tanke på att du förväntas återbetala dina skulder inom 47 år (en minskning med 4 år!) så kanske det skulle vara föredra. Men de har dina kroppsmönster och en "teleportör", så inte ens i döden lär du komma undan

 

[Max Raven]

Jag har spelat Red Strings Club. Detta är ett cyberpunk-spel i vilken du antar rollen som en bartender som upptäcker en konspiration vars konsekvenser kan förändra hela mänskligheten.

Det finns mycket positivt att säga om detta spel. Det har en riktigt trevlig 2D-grafik, karaktärerna är intressanta och storyn är otroligt bra, med intressanta twitter och filosofiska frågeställningar.

Spelet har dock en ganska stor nackdel och det är att gameplayet inte är särskilt kul. Större delen av spelet går ut på att blanda drinkar och göra dislogval. Dialogvalen kan vara nog så intressanta, men att blanda drinkar tröttnade jag på väldigt fort. Tillslut var jag så less att jag fick plåga mig igenom gameplayet för att jag var nyfiken på den intressanta storyn och det var inte så jättelajbans.

Jag hade lite samma känsla. Bröt och inte återvänt än. Får förmodligen ta tag i det, det var inte svårt, bara lite tråkigt.

 

[krank]

Eftersom det ändå fanns i mitt Steambibliotek så såg jag till att spela en timme av Space Hulk: Deathwing: Enhanced Edition. Det är typ samma spel som den icke-enhancade versionen. Kanske lite snyggare, kanske lite förbättrade kontroller. Jag kom lite längre den här gången. Det var lite roligare när man körde på ett snäpp svårare svårighetsgrad, om inte annat för att det kom fler sorters fiender. Men det var fortfarande inte skoj att spela, och jag återvänder nog inte till det. Men det är himla fint, det är det.

BETYG: 85−

 

[krank]

Jag trodde först att Outriders skulle vara något slags lökig shooter typ Battleborne eller Overwatch eller nån sån skit. Men ganska snabbt insåg jag att det mest är för att det är vad jag numera förväntar mig av shooters som är lite AAA:iga sådär. Det eller "live service"-trams eller, i bästa fall, open world.

Outriders verkar, såhär långt, istället vara typ… visst, lite looter-shooter, men framför allt en hittills ganska ball story och så lite frivillig coop på det. Vi får väl se hur mycket man tvingas ha med folk att göra framledes, men hittills har det ju gått utmärkt att spela ensam.

Jag har alltså kört 66 minuter av demot till Outriders, och det är ett rätt matigt demo – prologen tar ungefär en timme att köra igenom, och man får fortsätta en hyfsad bit efter det verkar det som. Och man får alltså skippa prologen med nya karaktärer, om man vill testa de andra klasserna? Ballt.

Hur som helst: Tredjepersons-shooter där man springer mellan skydd och skjuter på saker. Jag har nyss fått mina krafter också, så de kan jag inte uttala mig om.

Storyn är att man åkt till en annan planet för att jorden av oklara skäl pajjat, och ett av de två skeppen fyllda med kryo-kistor pajjade dessutom på vägen (sägs det). Huvudpersonen och några andra var med som typ rangers, som skulle säkra planeten och hitta probes som skickats på förhand och så, i förberedelse inför etablerandet av en koloni.

Sen… händer det lite grejer.

Röstskådisarna gör ett schysst jobb, på det hela taget. Jag gillade personkemin som byggdes upp i samtalen och så. Mekaniskt är spelet… öh, dugligt. Jag hade en del problem med att få cover-systemet att funka, men det är åtminstone inte som i Mass Effect att samma knapp är "gömma sig" och "springa" och "hoppa"… Nej, här får varje grej sin knapp.

Det känns ganska bra att springa runt. Man är inte sådär långsam som man är i en del moderna actionspel. Skjutandet är tillfredsställande.

Miljöerna är fina.

Jag får ganska starka Anthem-vibbar – det är inte alls den grafiska nivån, men både delar av plotten, med stormar som gör konstigheter och en främmande värld och så vidare… I dunno. Bara en svag känsla.

Jag har egentligen bara två negativa saker att säga: Det första är det där med cover-mekaniken. Flera gånger verkade det som att en grej jag tyckte borde räknas som skydd inte gick att gömma sig bakom. Det andra är… jag förstår inte varför spelet prompt ska hålla på och behöva en konstant connection till sina servrar. När jag ändå bara spelar single-player, liksom. Nu kraschade jag ut en gång precis i slutet av en semi-interaktiv filmsekvens för att spelet tappade sin uppkoppling. Tråkigt.

Okej, en tredje grej: Varför i hela friden är filmsekvenserna i 30fps? När de ändå körs i spelmotorn, som annars har noll problem att fläska på i 60?

Men, jag kommer rätt säkert att vilja spela vidare här. Jag är nyfiken på storyn. Jag spelar en bit till och sen om det fortfarande känns bra trots att alla man kände och hade en relation till är döda och trots att den förra storyn i princip är borta så köper jag nog det här spelet.

Bra demo.

BETYG: 90

(Also: Gjort av People Can Fly. Min erfarenhet av dem är iofs mest de gamla Painkiller-spelen, men de spelen var ju jättebra. Inte så originella kanske, men så jävla bra på det de gjorde.)


EDIT: Fast jag kommer nog inte att köpa det till fullpris, om inte fortsättningen nu är helt sjukt bra. 60 euro är helt enkelt rätt mycket pengar för ett spel när man har 1368 spel i sitt Steambibliotek och inte ens startat 655 av dem. Och bara klarat igenom typ ett par handfullar.

 

[krank]

Jag är nu uppe i tre timmar i Outriders. Ännu så länge är det ganska roligt, men jag börjar inse att det jag tycker om är… allt utom liksom kärnan. Jag tycker egentligen inte att shooter-gameplay är så skojjigt. Det är mest något jag behöver göra för att få progressa storyn och utforska.

Så jag funderade på vad jag skulle kunna spela där jag faktiskt gillade gameplayet. Och då kom jag att tänka på Creaks, som jag nu råkade spela igenom. Det tog mig c:a 6 timmar, och det kändes ganska lagom ändå.

Jag missade en massa hemlisar, men det är inte riktigt den typ av spel jag vill spela om för att plocka allt, känner jag.

 

[Max Raven]

Röda och blå låder är onda.

Jag har spelat... 1? 1,5? timme av Beat Saber på Oculus Quest 2.

Ett simpelt rytm/koordinationsspel. Bra musik, kul att spela, precis lagom komplicerat på normal.

Betyg: Jag har precis vant mig vid att ha kropp och inte ha dödliga ljussablar i händerna. Så nu kan jag iaf skriva utan att hugga sönder allt.

 

[krank]

Jag spelade just färdigt Mass Effect 3 för första gången. Jag ska nog återgå och se de andra två sluten vid tillfälle, men på det hela taget är jag ganska nöjd.

Med eller utan "Extended Cut"-slutet så får jag väl säga att jag tycker att det var ett bra, tillfredsställande slut. Jag tycker helt enkelt att folk överdriver något så jävulskt när det gäller hur dåligt det här slutet var, även innan EC. Men jag antar att det är för att jag tycker ganska illa om när mina "val spelar roll" i spel. Om valen spelar roll betyder ju det mest att jag måste spela om spelen en massa gånger för att se all content, och sånt intresserar mig inte.

Plus att valen man gjorde under ettan och tvåan ju visst spelade roll i trean. Kanske inte i den allra sista scenen, men herregud varför skulle de behöva göra det? Hela spelet var ju "slutet".

Det enda jag tyckte var lite märkligt med slutet var nog egentligen att

Spoiler

det var ett så lätt val. Jag menar, eftersom det är så jag brukar göra så hade jag såklart dammsugit spelet på sidemissions och spelat deras jäkla Galaxy at War-spel etc, eftersom jag ju ville klara spelet så bra som möjligt. Så mitt val blev alltså i slutänden mellan att "döda allt syntetiskt liv" (uppenbart dumt och dåligt), "kontrollera reapers" (dugligt men meh) och "alla blir paradis-utopiska övermänniskor i en perfekt syntes av människor och maskiner". Synthesis är liksom ett så uppenbart självklart val att det mest blir konstigt. På vilket sätt var det här ett "svårt val"?

Jag kan inte ens se hur det skulle kunna vara ett svårt val om inte synthesis fanns på bordet. Då hade ju control varit det uppenbart bra valet. Destruction är ju verkligen bara ett alternativ om det inte finns några andra att välja på. Så hur var det tänkt att det här skulle vara ett "svårt val"?

 

[Dr_Dängrot]

Jag har kört lite retro-spel och valet föll på rival turf det första i rival turf trillogin av speltillverkarna jaleco.

Det är en final fight/Streets of rage klon och alla vi som spelade beat em ups på 90-talet känner igen sig .

Storymässigt så är det näst intill obefintligt story , nåns flickvän har blivit kidnappad och nu måste man ut på stadens gator och kicka ass för kung och fosterland.

Man kan välja mellan spelets två protagonister Jack flack och Ozie Nelson. Jack är den typiska 80-tals coola killen men sneakers midjehöga jeans och en röd skinnjacka som slutar precis under bröstkorgen och Ozie ser ut som en blandning av en muskelös läderbög och M-bison ifrån street fighter.

Jag valde att spela som Jack , och spelet börjar med den fösta banan police street där vi spöar upp ninjas med solbrillor , dynamitkastande skinheads i rosa camobrallor , anorektiska Michael Jackson wannabes, italienska muskelknuttar , latino gängmedlemmar , MC knuttar och en rad andra 80-tals skurkar.

Efter att tagit oss igenom police street så kommer vi till the Stadium och i slutet av banan möter vi spelets första boss genie , en muskelös man i turban som viftar med ett piratsvärd men det är bara början för nästa härligt okänsliga stereotyp vi stöter på är sledge bossen på nästa bana som är en afroamerikansk 80-tals ghetto rappare med boombox som genom att tuta i en mistlur kallar till sig sina gängmedlemmar som man måste spöa fyra nyanser av skit ur . Längre än så här spelade jag dock inte eftersom jag tröttnade .

Betyg var det då. Ja det är ett klassiskt 90-tals beat em up och det gör sin grej dock är det väldigt repetativt och samma fiender dyker upp om och om igen så jag tröttnade fort.

Utifrån kranks poängskala så hamnar spelet nånstans mellan 80-85%

 

[krank]

Så Manifold Garden kom äntligen till Steam, så jag köpte det och spelade en timme.

Jag skrev om det när det kom till Epic.

Jag gillar verkligen det här. Min hjärna fattar direkt hur det funkar, tydligen, och tycker att det är hur bekvämt som helst att skifta mellan olika vinklar och att tänka kring hur saker funkar när man har oändliga kopior av geometrin man står på och saker hänger ihop på märkliga sätt. Vilket är märkligt, för i vanliga fall har jag urusel spatial känsla för spel och går vilse på tre sekunder. Men det här funkar.

Pusslen är… väldigt enkla, tyvärr. Det är väl typ mitt enda klagomål.

Vet ni vad jag skulle vilja ha? Typ Mass Effect, fast där gameplay var sånt här istället för oändliga, tråkiga actionstrider.

Tyvärr har jag redan klarat det och det har ingen vidare replayability, men det förtjänar fortfarande betyget.

Betyg: 95

 

[Franz]

Jag fortsätter plöja igenom cyberpunkspel (är ni kanske intresserade över en slags lista på cyberpunkspel framöver, vilka som är bra och vilka som bör undvikas?) Och denna gång har turen kommit till 2064: Read only memories. I detta indiespel tar du rollen som en journalist som tillsammans med en liten robot ska undersöka ett mord men som genom detta ramlar över en större konspiration där elaka megaföretag och avancerad AI spelar centrala roller.

Detta är en så kallad visual novel. Det innebär att interaktiviteten i spelet inte är på topp. Du gör dialogval och någon enstaka gång kommer ett väldigt lätt pussel, men i huvudsak så är man som spelare ganska passiv. Detta är dock inte ett lika stort problem som i Red Strings Club. I detta spel finns en väldigt stor variation i karaktärer och miljöer vilket gör att det aldrig känns segt.

Grafiken i spelet är väldigt inspirerad av de gamla SNES-spelen och designen är animie. Jag gillar det! Där andra cyberpunkspel är mörka, dystra och regniga finna här fullt med färger, träd och grönska omger staden, folk är trevliga och musiken trallvänlig. Skulle jag beskriva spelets estetik med ett ord skulle det vara "bubblig". Jag tycker att det är en ganska välkommen ändring mot andra cyberpunkmiljöer. Och bara för att stämningen är bubblig och trevlig betyder det inte att den är barnslig, här finns vuxna teman om sociala orättvisor, korruption och de rikas parasitering på utsatta människor, precis som sig bör i cyberpunk.

Om du gillar cyberpunk och inte låter dig avskräckas av konceptet visual novel eller färgglad estetik borde du ta en titt på detta! Jag önskar att spelet kunde vara mer interaktivt, men för vad det är då är det klart godkänt!

 

[Max Raven]

Eftersom det ändå fanns i mitt Steambibliotek så såg jag till att spela en timme av Space Hulk: Deathwing: Enhanced Edition. Det är typ samma spel som den icke-enhancade versionen. Kanske lite snyggare, kanske lite förbättrade kontroller. Jag kom lite längre den här gången. Det var lite roligare när man körde på ett snäpp svårare svårighetsgrad, om inte annat för att det kom fler sorters fiender. Men det var fortfarande inte skoj att spela, och jag återvänder nog inte till det. Men det är himla fint, det är det.

BETYG: 85−

I coop tycker jag det är aningen bättre, men det är fortfarande inte ett jätteroligt spel i längden. Det fixar estetiken men inte känslan och är inte så kul att spela, helt enkelt.

 

[krank]

Jag tror att det kan ha varit så att jag fick Phoenix Point: Year One Edition som bonus för att jag backade spelet en gång i urtiden, på vilken plattform det nu var. Men ja, det kom äntligen på Steam så sannolikheten att jag installerar det igen på Epic är nu i princip noll.

Jag skrev om det här spelet när det kom. Jag vet inte om jag är lika imponerad nu, men det är kanske för att jag ganska nyligen spelade igenom original-UFO och delar av TFTD och därmed är lite… utbränd på den här genren?

Det är inget dåligt spel, såhär långt. Jag spelade visserligen bara typ tutorial-banorna, det tog typ 70 minuter tydligen. Men jag vill nog spela vidare, en vacker dag. Även om röstskådespeleriet är halvdassigt och storyn ännu så länge rätt oengagerande och osammanhängande. Inte så att original-UFO hade jättebra manus eller så, men det är nästan som att det här spelet klarat sig bättre utan filmsekvenser.

Jag har hört att det här spelet blir orimligt svårt efter ett tag. Det ser jag inte fram emot.

Oh well.

BETYG: 90

 

[Max Raven]

"Ännu en perfekt dag i Arthurton..."

Jag har spelat Jenny LeClue: Detectivú

Du spelar Jenny LeClue, från LeClue-familjen, som varit detektiventusiast hela sin uppväxt och löst harmlösa fall i över 30 böcker. Men nu - försäljningen dalar och förläggaren är ute efter blod. "Ett mord", säger de, "skulle göra susen". Och författaren sätter motvilligt händelser i rörelse som kommer skaka Arthurtons grundvalar.

Så det finns två lager här: Dels författaren, som känns lite onödig men är smått underhållande och ger en del roliga dialoger när Jenny vill göra något som författaren inte anser är något hon skulle göra. Dels som bokens Jenny LeClue, där det faktiska spelet äger rum.

Spelet tog tyvärr några timmar innan det riktigt började komma igång, men jag antar att det inte skadade att de etablerade en del saker. Detektivmysterie-mekaniken är huvudsakligen av formen: Titta efter detaljer, dra slutsatser genom att kombinera rätt detaljer till en slutsats. Utöver det finns det lite pussel kopplat till hur man tar sig runt i världen och en del val som jag inte vet om de påverkar något. Möjligen kommer det tillkomma mer mekanik senare.

Till skillnad från ex Detective Grimoire/Tangle Tower så känns slutsats-pusslen enklare, men jag tycker det känns mer här - mordet kommer efter man interagerat med flera karaktärer och Jenny är inte någon utomstående detektiv utan känner mordoffret, vilket gör att det känns mer personligt och närmre. Jag gillar också hennes slitning mellan att äntligen ha ett riktigt brott att undersöka och insikten att personer hon känner dött och råkat illa ut.

Betyg: Visst vill du vara en tonårsdetektiv?

 

[Dr_Dängrot]

jag har återigen genom nostalgins rosabeslöjade dimma spelat retro-spel och den här gången föll valet på j-rpg serien breath of fire av capcom/squaresoft.

Jag valde att spela breath of fire 1.

vad skall man säga om spelet det är klassiskt j-rpg upplägg , man reser runt på en overhead map och kan hamna i random strider medans man reser ,striderna går till på ett vis vi känner igen från en annan stor jrpg spelserie med andra ord turn baserad strid , Love it or hate it .

Storyn som jag inte la så stor vikt vid och mer eller mindre snabbklickade mig igenom är något i stil med att mörkerdrakarna konspirerar mot ljusdrakarna och anfaller huvudpersonens stad/by och trollkarlen Sara (tror jag hen hette) förvandlar byns invånare till sten för att dom inte skall gå under i drakeld och sedan tar Sara strid med mörkerdrakarnas general eller nått som hen förlorar .

spola fram dagar/veckor/månader/år jag har ingen aning och jag brydde mig inte heller så vaknar stadens/byns invånare ut sin förstening och det visar sig att du ja just DU är den utvalde drakkrigaren och siste överlevare ifrån drak-klanen som måste befria landet ifrån mörkerdrakarnas inflytande genom att finna x-antal draknycklar/artefakter eller nått liknande .

jag spelade nån timme eller två sedan dog jag när jag utforskade en dungeon och tröttnade för dagen men skall fortsätta mitt äventyrande när tid och tillfälle ges igen.

betyg : det jag spelade upplevde jag som helt ok och spelserien är ju capcoms mest kända j-rpg serie vilket var en av anledningarna till att jag valde att spela breath of fire . Det är för tidigt att såga eller prisa spelet men utifrån kranks poängskala säger jag 90% för att jag tänker ha kvar spelet installerat och fortsätta spela det när tillfälle ges