Eftersom det inte platsar i den andra tråden men är en intressant grej att spinna vidare på:
Så jag tycker nog inte att det är ett stort problem. Samtidigt vill jag inte bara slentrianavfärda kritik mot något bara för att det är något jag gör själv. Lätt att inta försvarsställning då. Och jag är ju generellt förtjust i att använda spelarnas skicklighet istället för regler, och detta går ju i linje med det. Jag känner inte igen mig i att ha en dålig dag och inte ha några idéer på nästa scen, eller inte vilja sätta en scen. Det tror jag inte har hänt mig. Däremot att sitta och vara lite frustrerad för att jag har en massa idéer men jag har just satt min scen och nu är det tre andras pelare innan det blir min tur igen, det är något jag känner då och då. Jag har ju intalat mig att det är en bra sak att spelet ser till att jag håller mig tillbaka och att fler spelares idéer släpps in, men så kanske inte är fallet. I spel där det inte är någon turordning sätter jag nog fler än min beskärda del av scener nästan alltid, och där behöver jag ju i alla fall sitta och hålla igen, så jag vet inte om jag kommer runt det då. Men det är ju sant att dessa spel inte brukar gå sönder. Jag har numera inte lika ofta problemet med att igen vill sätta någon scen, vilket är något som hände när jag började lira de här spelen. Då tyckte jag att det var bra att mekaniken tvingar en att ta sin "dåliga idé" istället för att sitta och tänka att andra har bättre idéer. Jag vet inte riktigt vad jag tycker idag, faktiskt.
Bara lite lösa tankar som svar på en intressant synvinkel. Alltid bra att ifrågasätta sina slentrianantaganden, och roterande scensättning är definitivt något som är nästan givet för mig, likt andra utgår ifrån att spelet ska ha en spelledare.
Varför det? Jag ogillar starkt stafettpinne-spelande där alla ska turas om att sätta scener i samberättande.
Det är lite som att låta kirurgen låta sjuksköterskan ta vid vid operationen - låt den med energi och kunskap vara drivande istället och öppna upp för att andra ska kunna hänga på. Det finns personer som gärna vill ta en baksätesroll - låt dem få göra det istället för att försöka pocka på dem om vartannat.
Jag är precis lika negativ till "prata lika mycket" som initiativsystem. Låt den som tar initiativet få föra tills någon annan kan ta vid. Låt den få involvera andra eller överlåta initiativet när den känner att den är klar. Det här är exempelvis en klar brist när rollspel sitter och skriver regler för individer istället för grupper (strider är exempelvis uppsatta som dueller).
Jag tycker även hela "spotlight"-tänket är överanvänt, just för att det blir så statiskt. Visst ska alla känna att de får vara med på ett spelmöte, men att alla ska få lika mycket speltid är knas i tänkeriet. Det är inte vad folk tänker på när de spelar. Däremot minns de när de uppmärksammas, men det behöver inte forceras fram med en turordning.
Jag har på nära håll upplevt grupper med självutnämnda kirurger som tar väldigt mycket plats i spelandet. Då hamnar andra i en baksätesroll vare sig de vill det eller inte. En duktig spelledare kan hantera det genom att fördela ordet och rampljuset. Uppfattar Khans inlägg som att det snarare handlar om sådana situationer.
Jag använder ju nästan alltid stafettpinnemekanik i mina spel, när det gäller scensättning. Anledningen från början var för att jag hade mycket erfarenheter av spel där vem som helst får sätta scenen och ingen gjorde det. Alla satt och tänkte "Äh, någon annan har en bättre idé", och de som satte mycket scener satt och oroade sig för att de tog för mycket plats. Att helt enkelt turas om var en lösning på det problemet, och jag tycker att det funkar bra, både när jag spelar med veteraner (där det generellt inte finns några tillbakadragna) eller med nybörjare på konvent. Jag tycker också att det är ganska enkelt att när någon inte har en idé slänga ur sig lite tips. Ibland växlar vi ordningen, ibland säger jag "Vad sägs om en scen där X träffar Y?" eller liknande, för att ge lite idéer.Jag tycker det är konstigt att vi sätter regler för sådana som inte kan uppföra sig. Jag har själv släppt två spel utan några som helst stafettpinne-regler och de har fungerat alldeles utmärkt, eftersom personer har en tendens att uppföra sig och naturligt vilja fördela ordet.
Jag tror mer på hur spelen är upplagda och presenterade för att skapa ett tankesätt om samhörighet, snarare än skapa specialregler för personer som kan förstöra. När jag kör samberättande så brukar jag säga att folk får sätta sin egen lägsta nivå och att det inte handlar om att vinna, utan att vi vinner tillsammans när vi fått en historia som griper tag om oss. Det brukar räcka i en kortare "session zero" på konvent.
Just att lägga till verktyg ("tekniker") för att hjälpa, underlätta och försäkra om saker för att få bort prestationensångesten eller känslan av att man skulle kunna "spela fel" tycker jag är mycket viktigare än att alla ska få samsas om att dela spotlightljuset. Jag menar, jag har ibland en dålig dag, vill spela, men känner inte för att bidra så mycket. Jag vill då inte bli indragen i scenskapande för att någon har fått en fix idé om att alla måste demokratiskt dela på rampljuset. Jag skulle vilja påstå att det finns fler personer som hellre tar baksätesrollen än personer som kör över alla andra, så att skapa stafettpinne-regler kommer med andra ord att bestraffa fler än det främjar. Sedan kan jag också dra in folk som skapar scener som inte leder någonvart, istället för att den med Idén och inspirationen är den som sätter scenen och får andra att haka på.
Nåja, det är en sidodiskussion och rant från min sida men jag har börjat ogilla staffettpinne-mekanik allt mer och mer, särskilt när jag sett att det inte tjänar sitt syfte.
Så jag tycker nog inte att det är ett stort problem. Samtidigt vill jag inte bara slentrianavfärda kritik mot något bara för att det är något jag gör själv. Lätt att inta försvarsställning då. Och jag är ju generellt förtjust i att använda spelarnas skicklighet istället för regler, och detta går ju i linje med det. Jag känner inte igen mig i att ha en dålig dag och inte ha några idéer på nästa scen, eller inte vilja sätta en scen. Det tror jag inte har hänt mig. Däremot att sitta och vara lite frustrerad för att jag har en massa idéer men jag har just satt min scen och nu är det tre andras pelare innan det blir min tur igen, det är något jag känner då och då. Jag har ju intalat mig att det är en bra sak att spelet ser till att jag håller mig tillbaka och att fler spelares idéer släpps in, men så kanske inte är fallet. I spel där det inte är någon turordning sätter jag nog fler än min beskärda del av scener nästan alltid, och där behöver jag ju i alla fall sitta och hålla igen, så jag vet inte om jag kommer runt det då. Men det är ju sant att dessa spel inte brukar gå sönder. Jag har numera inte lika ofta problemet med att igen vill sätta någon scen, vilket är något som hände när jag började lira de här spelen. Då tyckte jag att det var bra att mekaniken tvingar en att ta sin "dåliga idé" istället för att sitta och tänka att andra har bättre idéer. Jag vet inte riktigt vad jag tycker idag, faktiskt.
Bara lite lösa tankar som svar på en intressant synvinkel. Alltid bra att ifrågasätta sina slentrianantaganden, och roterande scensättning är definitivt något som är nästan givet för mig, likt andra utgår ifrån att spelet ska ha en spelledare.