Till slut kom vi igång med en kort intro, kul!
Här kommer en kort och oredigerad resumé utifrån en av deltagarna.
Det sista värdshuset.
Passande, det kunde lika gärna heta sista chansen.
Som resultatet av ett diplomatiskt möte mellan två folk, en officer från Arthedain, gardeskapten Valandil, och Anaire, en Noldorin från Eregion, hade han aldrig riktigt passat in.
Döpt efter stora tänkare och stolta krigare, Finarfin Belag Cuthalion så var han tydligen en besvikelse hittills…
Den militära fostran i Fornost gav en grund att stå på, men det började gå rykten om ynglingen så efter det följde något år hos moderns släktingar. Det stilla livet där var en plåga och uttråkad var det lätt att förse sig med saker som var intressanta...
Oftast kunde vår yngling prata sig ur situationerna men till slut fördes åsikten fram att det kanske var bäst att gav sig ut för att finna sin plats.
Kutter blev det kombinerade smek/öknamnet av sin benägenhet att försöka prata sig ur situationer med fagert tal, helst mot diverse ungmöer, kuttra.
Två världar men inget hem, pengapungen skramlade inte längre. Återgå till den militära banan och dessa ständiga skärmytslingar mot Angmar lockade inte, det måste finnas en väg ut.
Cuthalion ser sig omkring på värdshuset, vad finns det för möjligheter här?
Två gäster står ut från mängden. En ärrad bjässe till krigare, den största människan han sett, sitter vid ett bord och äter kvällsvard med två tunga yxor lutade mot väggen. Vaksam och alert, inget offer där inte. Men som backup om något blir otrevligt? Hm, intressant.
En dvärg med en sköld lutad mot sitt bord sitter vid bordet snett emot. Skölden måste vara nästan lika stor som honom. Han har en stor ryggsäck som rasslar när han rör den. Knappast full med guld? O andra sidan, stjäla från en dvärg är en dålig idé. Förbaskat långsinta.
Vinet är slut o silvren likaså.
Värdshusvärden kommer mot honom från ett rum vid sidan av matsalen. Bara han inte vill ha mer betalt, då får jag lita till fagert tal, jag har inte gjort några närmanden mot hans döttrar så det borde gå att undvika otrevligheter.
”Ursäkta mig herrn, men en kvinna vill gärna träffa er för ett erbjudande”
Det tar sig, sällskap. ”Naturligtvis, det är förståeligt. Hälsa henne att jag står till tjänst”
När Cuthalion reser sig och börjar gå mot det enskilda rummet ser han i ögonvrån hur värdshusvärden går till dvärgen och krigaren och pratar med dem.
Innan han går in i rummet sträcker han på sig och förbannar att han inte har kvar sin sidenmantel från Gardet. En svart nitläderrustning avger inte samma elegans. Men hon kanske hör till dom som gillar de som ser lite ”farliga ” ut?
Hans funderingar avbryts då krigaren och dvärgen står bakom honom och ger tecken på att även de ska in i rummet.´
Väl därinne kommer verkligheten ikapp då de möts av en torr gammal gumma, Cigfa, med rött hår som spretar ut under en oformlig huvudbonad.
Gumman drar en berättelse om rövare och underjordiska sjöar och skatter, Hon vill åt ett föremål, ett vitt horn, och betalar 50 guld för företaget. Hittar man väl till skattgömman torde det finnas mer att ta för sig av. Ledtrådar till platsen ska gå att få fram ur en boskapstjuv Fulquin om bor i ett fort 1-2 dagsmarscher västerut.
Det här kan vara möjligheten Kutter har väntat på. Kompanjonerna verkar kompetenta, Kutter själv är ingen våldsam man, kan han prata sig ur en situation försöker han först med det, i annat fall utnyttjar han sin nästan övernaturliga snabbhet. Bättre fly och senare sätta en pil i ryggen på avstånd
Här kommer en kort och oredigerad resumé utifrån en av deltagarna.
Det sista värdshuset.
Passande, det kunde lika gärna heta sista chansen.
Som resultatet av ett diplomatiskt möte mellan två folk, en officer från Arthedain, gardeskapten Valandil, och Anaire, en Noldorin från Eregion, hade han aldrig riktigt passat in.
Döpt efter stora tänkare och stolta krigare, Finarfin Belag Cuthalion så var han tydligen en besvikelse hittills…
Den militära fostran i Fornost gav en grund att stå på, men det började gå rykten om ynglingen så efter det följde något år hos moderns släktingar. Det stilla livet där var en plåga och uttråkad var det lätt att förse sig med saker som var intressanta...
Oftast kunde vår yngling prata sig ur situationerna men till slut fördes åsikten fram att det kanske var bäst att gav sig ut för att finna sin plats.
Kutter blev det kombinerade smek/öknamnet av sin benägenhet att försöka prata sig ur situationer med fagert tal, helst mot diverse ungmöer, kuttra.
Två världar men inget hem, pengapungen skramlade inte längre. Återgå till den militära banan och dessa ständiga skärmytslingar mot Angmar lockade inte, det måste finnas en väg ut.
Cuthalion ser sig omkring på värdshuset, vad finns det för möjligheter här?
Två gäster står ut från mängden. En ärrad bjässe till krigare, den största människan han sett, sitter vid ett bord och äter kvällsvard med två tunga yxor lutade mot väggen. Vaksam och alert, inget offer där inte. Men som backup om något blir otrevligt? Hm, intressant.
En dvärg med en sköld lutad mot sitt bord sitter vid bordet snett emot. Skölden måste vara nästan lika stor som honom. Han har en stor ryggsäck som rasslar när han rör den. Knappast full med guld? O andra sidan, stjäla från en dvärg är en dålig idé. Förbaskat långsinta.
Vinet är slut o silvren likaså.
Värdshusvärden kommer mot honom från ett rum vid sidan av matsalen. Bara han inte vill ha mer betalt, då får jag lita till fagert tal, jag har inte gjort några närmanden mot hans döttrar så det borde gå att undvika otrevligheter.
”Ursäkta mig herrn, men en kvinna vill gärna träffa er för ett erbjudande”
Det tar sig, sällskap. ”Naturligtvis, det är förståeligt. Hälsa henne att jag står till tjänst”
När Cuthalion reser sig och börjar gå mot det enskilda rummet ser han i ögonvrån hur värdshusvärden går till dvärgen och krigaren och pratar med dem.
Innan han går in i rummet sträcker han på sig och förbannar att han inte har kvar sin sidenmantel från Gardet. En svart nitläderrustning avger inte samma elegans. Men hon kanske hör till dom som gillar de som ser lite ”farliga ” ut?
Hans funderingar avbryts då krigaren och dvärgen står bakom honom och ger tecken på att även de ska in i rummet.´
Väl därinne kommer verkligheten ikapp då de möts av en torr gammal gumma, Cigfa, med rött hår som spretar ut under en oformlig huvudbonad.
Gumman drar en berättelse om rövare och underjordiska sjöar och skatter, Hon vill åt ett föremål, ett vitt horn, och betalar 50 guld för företaget. Hittar man väl till skattgömman torde det finnas mer att ta för sig av. Ledtrådar till platsen ska gå att få fram ur en boskapstjuv Fulquin om bor i ett fort 1-2 dagsmarscher västerut.
Det här kan vara möjligheten Kutter har väntat på. Kompanjonerna verkar kompetenta, Kutter själv är ingen våldsam man, kan han prata sig ur en situation försöker han först med det, i annat fall utnyttjar han sin nästan övernaturliga snabbhet. Bättre fly och senare sätta en pil i ryggen på avstånd
