Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Den tvåhjuliga kärran skumpade fram på ett dubbelspår mellan låga tallar och enbuskar. Det magra skogslandskapet bröts här och var upp av ängar där svin eller getter betade, vaktade av grupper av unga kvinnor med långa påkar, eller av åkrar där kort potatisblast stack upp ur jorden och män med långdolkar i bältet rensade ogräs. Tavir satt på vagnen och drev på sin loja brunvitfläckiga oxe med en lång stav, medan de andra tre vandrade bredvid.
»Folk bär vapen när de arbetar, ser jag», sade Räven till drängen. »Har ni ofred?»
»För några veckor sedan började vi plågas av rövarband från öster, antagligen fanflyktingar från Nagreburg-hären vid Viketun. Det är ju bara strax över en dagsmarsch dit. De flyr västerut och stjäl mat och skändar kvinnor på sin väg genom vårt folkland. Vi har hängt några som varning för andra, men eländet lär fortsätta så länge de höga herrarna tvistar.»
»Min hillebard nackade tre rövare i förrgår», sade Leontas. »De ville ha min mat men yxbladet stillade deras trätgirighet.»
»Var?» frågade Tivas.
»Lite över en dagsmarsch ditåt.» En stor tumme pekade åt höger. »Jag hade snarat en kanin och lagade min kvällsvard när de klev fram.»
Efter kanske tusen steg nådde kostigen en enkel landsväg snett norrifrån. Kärran svängde åt vänster. Hundra steg framåt såg Räven en klunga grådaskiga trähus och bodar på vardera sidan av vägen.
»Storkulla gård», sade Tavir. »Jag har fullgjort mitt värv.»
»Räven, ge honom en sekin», sade Stormfödd. »Den är hans överenskomna lön.»
Kärran stannade framför det största boningshuset, en tvåvåningsbyggnad med flera små vitmålade fönsterluckor. En gråhårig åldrig man trädde ut genom dess järnbeslagna dörr.
»Allt har går väl, mäster Stormfödd?» frågade han.
»Jodå. Här är mina färdvänner, Räven och Leontas.»
»Jag är Nillit, herre till Storkulla gård. Välkomna. Mäster Tis män och deras vänner är alltid välsedda här.» Han gjorde en inbjudande armrörelse mot den öppna dörren. »Tivas, ställ våra gästers ägodelar i lilla boden och återvänd sedan till arbetet i stallet!»
Drängen nickade utan att säga något och manade sin oxe i rörelse.
Ibland är det bra att vara kortvuxen, kände Räven, när sällskapet trädde in husets storstuga. Leontas fick buga för att komma genom dörren. Inomhus skrapade hans horn nästan i taket och bristen på utrymme fick honom att röra sig långsamt och osäkert.
»Slå er ner, slå er ner», manade Nillit. »Här är min hustru Birta och två av mina sondöttrar.» De tre kvinnorna i långa grå kjolar och bruna koftor neg utan att tala. »Se så, kvinnor, ordna fram lite honungsçai och färsk potatis åt våra besökare.» Han schasade iväg dem med stora åtbörder.
Värden fjäskade för Stormfödd genom att ställa fram en bred stol med en tjock dyna. Räven och Leontas fick nöja sig med träsitsar. Snart kom de två flickorna tillbaka med ångande lermuggar och ett brett tennfat med nykokta potatisar, smör och lite skivat rökt kött. Den yngsta, gissningsvis tolv-tretton vårar gammal, såg beundrande på Räven när hon räckte över en tenntallrik och en bordskniv.
Nillit skickade bort flickorna så snart de hade dukat klart: »Töser, ut härifrån nu. Vi ska prata mansgöromål.» Han vände sig till Stormfödd. »Så vad nytt kan ni förtälja från kriget?»
»Det ser illa ut för Viketun. Staden är omringad och faller nog inom kort. Jag kan för lite om krigiska ting för att veta om Folkrådshären sedan marscherar vidare västerut eller om den går i bivack i den nya erövringen.»
»Jag är vald till hövding över detta folkland. Vilka faror tror ni att vi står inför?»
Räven sköt in ett svar innan Stormfödd hann öppna munnen. »Om inte Folkrådet stoppas kommer det att underkuva hela Nagrö. I år eller om tre år, det vet vi inte, men så illa är det.»
»Så är det nog», bekräftade Stormfödd.
Nillit såg ut som om han hade fått en örfil. Två gånger öppnade han munnen, utan att kunna pressa fram ett ord. Den tredje gången lyckades han: »Vad kommer att ske med oss?»
»Jag vet inte», svarade Stormfödd. »Enkelt folk kanske inte märker så stor skillnad vem som styr över dem.»
»Vi har alltid skött våra egna angelägenheter. Vårt ting stiftar våra lagar och dömer i våra tvister. Inga herrar i avlägsna citadell har någonsin styrt över oss. Om Nagreburg tillsätter en fogde här, visst kommer alla här att märka det, oavsett om de är pigor eller jordägare.» Nillit röst blev alltmer upprörd. Han tog ett djupt andetag och såg ner i golvet. När han höjde blicken igen var rösten lugn igen. »Så, mina herrar, ni är flyktingar från kriget. Vart ställer ni kosan härnäst?»
»Vi ska till Sertberg till att börja med. Sedan får vi se hur Livets Hjul snurrar», sade Stormfödd. »Kan vi få köpa en klövjehäst för vår packning.»
»Jovisst. Men, vise herre, skulle ni kunna hjälpa oss med något innan ni reser vidare?»
»Om det står i min makt och är i enlighet med mäster Tis lära, javisst.»
»Min syster är sjuk och vi har ingen bot. Kanske ni kan hela henne. Var vänlig följ mig till hennes stuga.»
Nillit och Stormfödd reste och lämnade rummet. Räven tömde sin mugg och gick ut genom ytterdörren och satte sig med ansiktet mot söder och slöt ögonen i det varma solskenet. Leontas följde efter men valde att rastlöst trampa omkring bland gårdens byggnader.
Ett frasande av kjolar visade att någon satte sig bredvid Räven.
»Jag heter Tea.» Det var den unga flickan med de beundrande ögonen. Hon hade en skål med ärter med sig och började sprita dem. »Heter du verkligen Räven?»
»Nej, men alla kallar mig för det.»
»Hur kan man få en så konstig hårfärg?»
Teas granskning kändes lite väl närgången. »Min mor kom från ett fjärran land där folk har ljust hår och grå ögon.»
»Vilket spännande liv du måste leva. Du får fara till ställen som jag inte ens har hört talas om.»
Teas syn på händelserna var lite väl barnsliga. »Ja, och grymma knektar vill plundra min hemstad.» Räven valde med avsikt bistra ord.
Tea satt tyst en stund medan ärterna for genom hennes flinka fingrar. »Jag skulle vilja vara en pojke som du. Jag får inte se något annat än våra hus och om några vårar blir jag bortgift med någon karl från grannbyn och ska föda hans barn. Pojkar får göra så mycket mer.» Rösten var sorgsen.
Räven började förstå. »Världen är inte rättvist ordnad, det har du rätt i. Vad vill du göra?»
»Jag vill lära mig mer än att laga mat, tvätta ylle och amma barn. Jag vill kunna läsa och bygga och drömma och flyga…» mumlade Tea.
Räven lät handen glida över hennes hjässa. Tea skyggade först till, men satt kvar. »Sök din egen väg framåt. Låt dig inte kväsas. Gift dig inte mot din vilja. Om det finns ett tempel i närheten, prata med dess mentor. Hon kanske kan visa dig något klokt.» Vilka andra råd var möjliga? Inte ens en stadsfurste kunde vrida runt människornas sinnelag så att de skulle börja handla rättvist mot flickor som Tea.
»Kan jag få följa med er? Jag kan bli er hushållerska.» Teas röst flammade till.
»Nej, det är alltför farligt och du är alltför ung.» Det var obehagligt att avvisa henne, men det fanns inget annat att göra.
Teas axlar sjönk ner. »Du är inte äldre än jag. Inte ett fjun syns ju på din haka.» Hon reste sig och gick därifrån.
»Om jag en dag återvänder till Nagrö, så kommer jag hit igen», sade Räven till hennes ryggtavla. Hon svarade inte utan försvann runt knuten.
»Folk bär vapen när de arbetar, ser jag», sade Räven till drängen. »Har ni ofred?»
»För några veckor sedan började vi plågas av rövarband från öster, antagligen fanflyktingar från Nagreburg-hären vid Viketun. Det är ju bara strax över en dagsmarsch dit. De flyr västerut och stjäl mat och skändar kvinnor på sin väg genom vårt folkland. Vi har hängt några som varning för andra, men eländet lär fortsätta så länge de höga herrarna tvistar.»
»Min hillebard nackade tre rövare i förrgår», sade Leontas. »De ville ha min mat men yxbladet stillade deras trätgirighet.»
»Var?» frågade Tivas.
»Lite över en dagsmarsch ditåt.» En stor tumme pekade åt höger. »Jag hade snarat en kanin och lagade min kvällsvard när de klev fram.»
Efter kanske tusen steg nådde kostigen en enkel landsväg snett norrifrån. Kärran svängde åt vänster. Hundra steg framåt såg Räven en klunga grådaskiga trähus och bodar på vardera sidan av vägen.
»Storkulla gård», sade Tavir. »Jag har fullgjort mitt värv.»
»Räven, ge honom en sekin», sade Stormfödd. »Den är hans överenskomna lön.»
Kärran stannade framför det största boningshuset, en tvåvåningsbyggnad med flera små vitmålade fönsterluckor. En gråhårig åldrig man trädde ut genom dess järnbeslagna dörr.
»Allt har går väl, mäster Stormfödd?» frågade han.
»Jodå. Här är mina färdvänner, Räven och Leontas.»
»Jag är Nillit, herre till Storkulla gård. Välkomna. Mäster Tis män och deras vänner är alltid välsedda här.» Han gjorde en inbjudande armrörelse mot den öppna dörren. »Tivas, ställ våra gästers ägodelar i lilla boden och återvänd sedan till arbetet i stallet!»
Drängen nickade utan att säga något och manade sin oxe i rörelse.
Ibland är det bra att vara kortvuxen, kände Räven, när sällskapet trädde in husets storstuga. Leontas fick buga för att komma genom dörren. Inomhus skrapade hans horn nästan i taket och bristen på utrymme fick honom att röra sig långsamt och osäkert.
»Slå er ner, slå er ner», manade Nillit. »Här är min hustru Birta och två av mina sondöttrar.» De tre kvinnorna i långa grå kjolar och bruna koftor neg utan att tala. »Se så, kvinnor, ordna fram lite honungsçai och färsk potatis åt våra besökare.» Han schasade iväg dem med stora åtbörder.
Värden fjäskade för Stormfödd genom att ställa fram en bred stol med en tjock dyna. Räven och Leontas fick nöja sig med träsitsar. Snart kom de två flickorna tillbaka med ångande lermuggar och ett brett tennfat med nykokta potatisar, smör och lite skivat rökt kött. Den yngsta, gissningsvis tolv-tretton vårar gammal, såg beundrande på Räven när hon räckte över en tenntallrik och en bordskniv.
Nillit skickade bort flickorna så snart de hade dukat klart: »Töser, ut härifrån nu. Vi ska prata mansgöromål.» Han vände sig till Stormfödd. »Så vad nytt kan ni förtälja från kriget?»
»Det ser illa ut för Viketun. Staden är omringad och faller nog inom kort. Jag kan för lite om krigiska ting för att veta om Folkrådshären sedan marscherar vidare västerut eller om den går i bivack i den nya erövringen.»
»Jag är vald till hövding över detta folkland. Vilka faror tror ni att vi står inför?»
Räven sköt in ett svar innan Stormfödd hann öppna munnen. »Om inte Folkrådet stoppas kommer det att underkuva hela Nagrö. I år eller om tre år, det vet vi inte, men så illa är det.»
»Så är det nog», bekräftade Stormfödd.
Nillit såg ut som om han hade fått en örfil. Två gånger öppnade han munnen, utan att kunna pressa fram ett ord. Den tredje gången lyckades han: »Vad kommer att ske med oss?»
»Jag vet inte», svarade Stormfödd. »Enkelt folk kanske inte märker så stor skillnad vem som styr över dem.»
»Vi har alltid skött våra egna angelägenheter. Vårt ting stiftar våra lagar och dömer i våra tvister. Inga herrar i avlägsna citadell har någonsin styrt över oss. Om Nagreburg tillsätter en fogde här, visst kommer alla här att märka det, oavsett om de är pigor eller jordägare.» Nillit röst blev alltmer upprörd. Han tog ett djupt andetag och såg ner i golvet. När han höjde blicken igen var rösten lugn igen. »Så, mina herrar, ni är flyktingar från kriget. Vart ställer ni kosan härnäst?»
»Vi ska till Sertberg till att börja med. Sedan får vi se hur Livets Hjul snurrar», sade Stormfödd. »Kan vi få köpa en klövjehäst för vår packning.»
»Jovisst. Men, vise herre, skulle ni kunna hjälpa oss med något innan ni reser vidare?»
»Om det står i min makt och är i enlighet med mäster Tis lära, javisst.»
»Min syster är sjuk och vi har ingen bot. Kanske ni kan hela henne. Var vänlig följ mig till hennes stuga.»
Nillit och Stormfödd reste och lämnade rummet. Räven tömde sin mugg och gick ut genom ytterdörren och satte sig med ansiktet mot söder och slöt ögonen i det varma solskenet. Leontas följde efter men valde att rastlöst trampa omkring bland gårdens byggnader.
Ett frasande av kjolar visade att någon satte sig bredvid Räven.
»Jag heter Tea.» Det var den unga flickan med de beundrande ögonen. Hon hade en skål med ärter med sig och började sprita dem. »Heter du verkligen Räven?»
»Nej, men alla kallar mig för det.»
»Hur kan man få en så konstig hårfärg?»
Teas granskning kändes lite väl närgången. »Min mor kom från ett fjärran land där folk har ljust hår och grå ögon.»
»Vilket spännande liv du måste leva. Du får fara till ställen som jag inte ens har hört talas om.»
Teas syn på händelserna var lite väl barnsliga. »Ja, och grymma knektar vill plundra min hemstad.» Räven valde med avsikt bistra ord.
Tea satt tyst en stund medan ärterna for genom hennes flinka fingrar. »Jag skulle vilja vara en pojke som du. Jag får inte se något annat än våra hus och om några vårar blir jag bortgift med någon karl från grannbyn och ska föda hans barn. Pojkar får göra så mycket mer.» Rösten var sorgsen.
Räven började förstå. »Världen är inte rättvist ordnad, det har du rätt i. Vad vill du göra?»
»Jag vill lära mig mer än att laga mat, tvätta ylle och amma barn. Jag vill kunna läsa och bygga och drömma och flyga…» mumlade Tea.
Räven lät handen glida över hennes hjässa. Tea skyggade först till, men satt kvar. »Sök din egen väg framåt. Låt dig inte kväsas. Gift dig inte mot din vilja. Om det finns ett tempel i närheten, prata med dess mentor. Hon kanske kan visa dig något klokt.» Vilka andra råd var möjliga? Inte ens en stadsfurste kunde vrida runt människornas sinnelag så att de skulle börja handla rättvist mot flickor som Tea.
»Kan jag få följa med er? Jag kan bli er hushållerska.» Teas röst flammade till.
»Nej, det är alltför farligt och du är alltför ung.» Det var obehagligt att avvisa henne, men det fanns inget annat att göra.
Teas axlar sjönk ner. »Du är inte äldre än jag. Inte ett fjun syns ju på din haka.» Hon reste sig och gick därifrån.
»Om jag en dag återvänder till Nagrö, så kommer jag hit igen», sade Räven till hennes ryggtavla. Hon svarade inte utan försvann runt knuten.