...som kan komma att byta namn till "ångpunkskrönikorna" om jag lyckas bestämma mig någon gång, är rätt och slätt mitt försök att skriva ett ångpunksspel.
(hade bestämt för mig att jag skrivit en tråd i ämnet här, men hittade den inte så strunt samma)
Detta är ett gammalt avdammat projekt, som började som en ful ripoff på Arcanum, utvecklades till en ful ripoff på Arcanum plus Last Exile, och nu helt skrotats och fått en helt ny grund.
Jag tänker mig mer eller mindre världen, så som den tedde sig i litteratur och drömmar hos 1800-talets tänkare och författare.
Såhär skrev jag i originalinlägget på OmegaProject:
Sedan dess har jag flyttat runt årtal en smula. 1890 blir senare, liksom 1830. Kanske 1870 resp 1910? Hursomhaver står grunden kvar - 1800-talslitterära fantasier instoppade i en värld tillsammans med lite cthuloid skräckmystik och annat. Lite "League of extraordinary genlemen" fast utan "superhjätarna" och de kända namnen.
Jag har producerat ett par texter, hursomhelst, som jag tänkte visa upp och få en massa kritiska kommentarer på (de är skrivna på handdator, så uppmärksamma gärna skrivfel etc):
Första brevet hem:
Kära kusin!
Nu är jag sedan ett par veckor ankommen till London. Jag önskar att jag kunnat skriva tidigare, men det har varit hemskt hektiskt. London är såpass mycket annorlunda mot för mina förväntningar att jag har svårt att veta vart jag ska börja.
Först och främst har vi människorna - jag har aldrig sett så många människor på samma ställe. En kort sekund tycktes et mig som att folkhavet var oändligt. När jag kom ifrån Londons mäktiga centralstation tunnades det dock ut en aning, och jag fann mig strosande tämligen planlöst på stadens gator.
Det andra som slog mig var hur annorlunda saker och ting luktar här. Starka dofter från bagerier och rökiga pubar blandades med mindre angenäma dofter som härrörde från de många tiggare och hemlösa, som kantar gatorna.
Hela upplevelsen var nästan överväldigande till en början, kära kusin. Här och var såg jag barn leka på gatorna, de många tegelbyggnaderna sträckte sig mot himlen, och var i många fall prydda av skyltar där man annonserade allt från bakelser till klockor. Allt var så stort och så främmande att jag nästan misströstade - hur skulle jag kunna hitta den mystiske författaren till reven Far lämnade i denna synbarligen helt kaotiska plats?
Jag spenderade mina första timmar i vår hvudstad med att gå vilse. Du vet ju hur dåligt lokalsinne jag har - och London är mycket stort. Jag lyckades dock med lite hjälp från en poliskonstapel leta mig fram till ett trevligt pensionat, där jag bokade rum för kvällen.
Jag vill inte tråka ut dig med alla detaljer om mina egentligen ganska undana äventyr i den stora staden, så för att gra en lång historia kort fann jag anställning redan efter ett par dagars letande, hos en gentleman vars inkomst berodde på hans förmåga att lösa andra människors problem - i korthet, han arbetar som detektiv, och behövde en sekreterare. Jag betraktar mig som mycket lyckosam att få arbeta hos en så kompetent man! Hans kunskaper tycks ibland oändliga, och hans förmåga att dra de mest halsbrytande slutledningar från de mest mundana ting kommer nog aldrig att upphöra att förvåna. Första gången vi träffades, kunde han berätta inte bara vartifrån jag kom, utan vart jag var inkvarterad, mitt tidigare yrke, och vad jag ätit till lunch!
Min arbetsgivare har hållit sig, och mig, aktiva de senaste veckorna - ett fall efter ett annat. Jag har knappt hunnit hämta andan. Jag har dock med min nye vän och arbetsgivares hjälp skaffat mig en mindre lägenhet i närheten av hans bostad och kontor. Jag trivs bra här, och planerar att höra efter med min arbetsgivare huruvida det skulle vara möjligt för honom att hjälpa mig med vårt lilla problem så snart saker och ting lugnat ner sig en smula.
Din Tillgivne
Cornelius
Dagboken:
Jag hoppas att detta brev finner dig vid fortsatt god hälsa. Under mina undersökningar av det Stevenssonska kvarlåtenskapen för min klients räkning, fann jag en märklig text, som jag skulle önska, att du fann tiden att undersöka och ge ditt expertutlåtande om. Det tycks röra sig om en dagbokstext, ursprung ännu så länge okänt. Sidorna sitter lösa i pärmen, och den hand som författat har en alltför egensinnig handstil för att jag ska kunna tyda den. Jag är osäker på dess värde, men om den tillhört Stevensson själv kanske den kan bli värd en slant id auktionen. Om du kunde vara vänlig att utifrån de bifogade sidorna ge din åsikt om sake vore jag mycket tacksam.
Eder tillgivne
Roland Weishaupt
--- transkript från dagboksanteckning, författare okänd, den elfte maj 1876
7/6 Jag hörde dem igen inatt.
16/6 Siktade mystiska sken bortom heden. Gick för att undersöka, men fann intet. Börjar jag förlora (för)ståndet?
17/6 Flyttade den till det större kassaskåpet. Det känns som att den betraktar mig, vilket gjort att jag haft svårt att sova.
20/6 Mardrömmarna har minskat. Gjorde jag rätt som flyttade den? Sovit gott varje natt. Vaknade dock i morse av att Mrs. Raymond skrek. I efterhand kan hon inte förklara varför. Jag börjar ana att (obegripligt) en gång till.
23/6 Tog mod till mig och tog fram den ur kassaskåpet. Verket är förstklassigt, inget tal om saken. Säkert värt minst fyrsiffrigt. Om nu någon skulle vilja köpa... Lade undan den pga obehag i (?).
27/6 Oväder. Tog kvällspromnad trots reget. Fann att Mrs. Raymond tagit avsked via ett brev som lämnats på köksbordet. Utan att ens ha plockat ut sin sista lön - märkligt. Dock ej oförklarligt. Det ligger som en skugga över huset.
28/6 Ögonen är verkligen obehagliga. Hela verket utstrålar trots det behagliga motivet en känla av uppgivenhet, av hopplöshet. Den som målade den måste ha fört en fruktansvärd tillvaro, om han kunnat frambringa detta. De känns som att de stirrar på mig.
1/7 Inatt drömde jag att hon talade till mig. Absurdt. Minns inte vad hon sade, men drömmen kändes mycket märklig. Ska jag fråga doktorn om saken?
20/7 Vart har de senaste veckorna tagit vägen? För mig känns det som igår jag senast skrev, men urverket, som mäster Jacobi gav mig, och som aldrig felat mig i någon av sina många plikter, säger mig att jag förlorat två veckor. Två veckor!
22/7 Den förlorade tiden fortsätter gäcka mig. Har funnit flera utkast till artiklar med märkliga titlar. Min handstil, men jag känner inte igen dem.
23/7 Vad är det som händer? Håller jag på att bli galen? Allt jag ser i mina drömmar är hennes ögon. hennes svarta ögon som är så vackra men så fruktansvärda att
26/7 Slaktaren säger sig ha sett mig spatsera på stadens gator kring den 12:e, tillsammans med en mörkhårig kvinna. Vem är hon? Det kan väl inte vara...?
28/7 Jag är rädd. Det är ute med mig. Jag är fördömd! Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Ack, om jag ändå kunde göra mig av med den...
3/8 Slaktaren påstår sig ha sett mig igen, spatserandes med samma kvinna - och detta vid en tidpunkt då jag vet, att jag var hemma och skrev! Märkligt. Han måtte ha tagit miste.
4/8 Molnigt, men inget regn. Tyckte att jag såg (någon?) stryka kring huset, men fann ingen.
5/8 Jag håller på att förlora förståndet. Inte nog med att jag synts på platser där jag inte varit vid de tidpunkterna, jag har dessutom drabbats av vanföreställningar. Det finns ingen annan förklaring. Spegelbilder... nej. Jag ska inte skriva ner det jag såg, för då befäster jag det i mitt sinne.
8/8 Jag tror att det är slut snart de kommer ut ur sina ramar mitt liv är deras snart tror jag vad händer med ig jag (obegripligt) ingen utväg (obegripligt) hjälp
9/8. Klart väder. Skrev klart ett par av de artiklar jag påbörjat, och skickae dem till tidningen. Satte in annons efter ny husa i samma veva. Ett nytt praktfullt exemplar i trädgården, den vackraste rödhake jag sett på åratal. Gav mig en vilsam känsla - allt är som det ska.
Flygblad gällande Doktor Collinders föreläsning
Doktor Ephraim Collinder
presenterar
UNDERVERKET
sin senaste uppfinning
samt föreläser om
eterfältens funktion
och praktiska användningsomåden
Tidningsreferat från Doktor Collinders föreläsning
Doktor Colliner visar ny uppfinning
Vid en visning vid Londons universitet visade under gårdagen Doktor Ephraem Collinder sina senaste underverk - en serie maskiner som till en början tedde sig fullständigt obegripliga för både er reporter och större delen av publiken. Snart förbyttes dock förvirring i förundran, då Doktor Collinder äntrade scenen och gick fram till en kontrollpanel, där han raskt drog i spakar, snurrade på rattar och tryckte på en serie knappar. Bland publiken gick ett stort sus, då en av de mindre apparaterna lyfte från marken! Jag narras inte med er, kära läsare - det är dagens sanning. Jag är själv fortfarande skakig i benen efter doktorns uppvisning, och när han fortsatte uppvisningen med att få fler och fler av de märkliga maskinerna att lyfta flera meter från luften såg jag flera av kvinnorna i salongen svimma och föras ut från lokalen. Medan apparaterna svävade runt som om de vore flyttade av någon osynlig hand, inbjöd doktorn medlemmar av publik och press att gå upp på scenen och känna efter, så att inga trådar eller annat oärligt vore i görningen. Därefter påbörjade doktorn, fortfarande med apparaterna flygande runt i rummet, sin föreläsning. De vetenskapligt lagda i publiken följde doktorns utläggning med stort intresse [...]
Tanken är att hela spelvärlden ska presenteras i den här typen av fragmentariska dokument och bilder inifrån spelvärlden. Afrika beskrivs genom en rätt rasistisk reseskildring ("när negern är glad spelar han gärna på sin banjo"), världens djurliv beskrivs genom en skrift om griffoner och drakar som bebor fjärran länder som ingen besökt, hur adeln fungerar beskrivs i en manual för unga gentlemen om hovetikett, arbetarklassens status skildras genom debattartiklar, flygblad etc. Målet är att lyckas, med Oktoberlandet som inspirationskälla, med att beskriva en värld helt och hållet subjektivt. Något regelsystem kommer nog inte att medfölja det hela, och äventyrsuppslag kommer nog att presenteras som mysterienoveller eller liknande. VIssa kanske nu menar att "då blir det ju inget rollspel" - nä, just det. Det blir en spellspelsvärld. Eller kanske bara en värld det går att spela rollspel i.
//Krank, som pustar ut efter ett långt inlägg, men ändå hoppas att folk orkar läsa igenom texterna och kommentera dem.
(hade bestämt för mig att jag skrivit en tråd i ämnet här, men hittade den inte så strunt samma)
Detta är ett gammalt avdammat projekt, som började som en ful ripoff på Arcanum, utvecklades till en ful ripoff på Arcanum plus Last Exile, och nu helt skrotats och fått en helt ny grund.
Jag tänker mig mer eller mindre världen, så som den tedde sig i litteratur och drömmar hos 1800-talets tänkare och författare.
Såhär skrev jag i originalinlägget på OmegaProject:
De tre varianterna
Jag tänker mig tre separata tidsåldrar att spela i. Alla tre är olika punkter på samma tidslinje, och det finns naturligtvis också möjlighet att sträcka ut linjen ännu längre fram. Grunden är en ångpunkvärld som helt enkelt vid ett lämpligt valt årtal började skilja sig från vårt. Spelets värld kommer i hög grad, skulle jag tro, att vara inspirerad av den dåtida SF som finns tillgänglig, kombinerat måhända med lite Lovecraftsk skräck (aldrig fel) och extra fantasterier.
Låt oss för tillfället kalla varianterna för "SPC 1830", "SPC 1890" och "SPC 1960".
SPC 1830
I den första varianten har vi stora fläckar på kartan, ångpunksteknologin är i sin vagga (varje ny pryl som påträffas är egentillverkad och "ny och häftig", typ), etc. Tänk Jules Verne. Tänk Sherlock Holmes. Tänk Call of Chtulhu.
SPC 1890
Den andra varianten är en värld där det mesta upptäckts redan, men där små, envisa fläckar på kartan vägrar försvinna. Ångpunksteknologi dominerar - eletriciteten slog aldrig igenom, medan Babbages räknemaskin utvecklats enormt och givit upphov till massproducerade ångrobotar som fungerar som soldater i nationers arméer, urverksfurstar som hotar världen med sina apparaturer, helautomatiserande fabriker med medvetanden, etc. Helt enkelt en lite mer "pulpig" och "fantastisk" variant, där ångpunksrobotar, skyskrapestora mekaniska hjärnor och zeppelinare är vardagliga. Samtidigt är det en värld som inom tjugotalet år kommer att leda till krig - världskrig. Tänk H.G Wells. Tänk Indiana Jones. Bland annat.
SPC 1960
Den tredje varianten är än mer "spaced out". Kalla kriget fast med superspioner utrustade med viktorianska ångpunksprylar. Saker har krympt, men är fortfarande sådär ångpunkscoola. James Bond fast ångpunk. Plus allt annat som hör 60- och 70-talet till, fast med en fantastisk twist. SPC 1960 är den del jag funderat minst på.
Teoretiskt sett kan man såklart tänka sig varianter mellan dessa, för att inte tala om framtiden - ett SPC 4051 med koldrivna rymdskepp som driver med solvindarna, rymdens kolonialister, det Brittiska Imperiet som sprider sig över stjärnorna...
Magi kommer att vara starkt ritualiserad - inga eldbollar överhuvudtaget, allting tar tid och frestar på enormt rent mentalt. Eventuellt kommer all "magi" att komma från Chtulhuida monster eller så, så att vansinne mer eller mindre blir det naturliga slutet för i stort sett alla som pysslar med magi. Jag vill ha mer underliga visioner och kristallkulor och förbannelser än monster och eldklot, om någon förstår vad jag vill säga. Massor av kryptozoologi också, såklart.
Jag har t.om blivit inspirerad till att hitta på ett par snabba äventyrutkast som jag funderar på att utsätta slumpvist utvalda spelare för vid tillfälle. Isåfall...
Dels har vi ett äventyr där rollpersonerna ska, en gång för alla, besegra och fånga in en jättebläckfisk, vilken av någon anledning har fått för sig att anfalla båtar som åker längs en viss rutt. Resan sponsras av någon byrå eller så, och spelarna får planera resan och utrusta båt, hitta besättning etc själva. Kan bli riktigt roligt, tror jag.
Sedan har vi ett äventyr jag började fundera kring när jag läste GURPS Mars, där det visar sig att den invasion som beskrevs i "Världarnas Krig" i själva verket hände på riktigt, men tystades ner av regeringen, och nu har människor börjat försvinna, och upphittas tömda på blod - och det finns rykten om nya cylindrar som fallit.
Den första idén skulle nog egentligen passa bäst i SPC 1830, medan den andra nog är mera anpassad för SPC 1890... Om jag vill låta samma grupp äventyrare uppleva båda, bör jag kanske förlägga handlingen någonstans emellan - en hel del teknisk utveckling har ju tidigarelagts, tror jag, så att War of the Worlds skrevs ett par decennier tidigt ser jag inte som omöjligt... (kanske skrevs den långt innan den publicerades?)
Hursomhelst - det här skulle bli en ganska "ren" ångpunksetting. Alla jag läst har känt sig tvungna att dra in fantasyelement - Victoriana och Etherscope har båda djurmänniskor etc.
Sedan dess har jag flyttat runt årtal en smula. 1890 blir senare, liksom 1830. Kanske 1870 resp 1910? Hursomhaver står grunden kvar - 1800-talslitterära fantasier instoppade i en värld tillsammans med lite cthuloid skräckmystik och annat. Lite "League of extraordinary genlemen" fast utan "superhjätarna" och de kända namnen.
Jag har producerat ett par texter, hursomhelst, som jag tänkte visa upp och få en massa kritiska kommentarer på (de är skrivna på handdator, så uppmärksamma gärna skrivfel etc):
Första brevet hem:
Kära kusin!
Nu är jag sedan ett par veckor ankommen till London. Jag önskar att jag kunnat skriva tidigare, men det har varit hemskt hektiskt. London är såpass mycket annorlunda mot för mina förväntningar att jag har svårt att veta vart jag ska börja.
Först och främst har vi människorna - jag har aldrig sett så många människor på samma ställe. En kort sekund tycktes et mig som att folkhavet var oändligt. När jag kom ifrån Londons mäktiga centralstation tunnades det dock ut en aning, och jag fann mig strosande tämligen planlöst på stadens gator.
Det andra som slog mig var hur annorlunda saker och ting luktar här. Starka dofter från bagerier och rökiga pubar blandades med mindre angenäma dofter som härrörde från de många tiggare och hemlösa, som kantar gatorna.
Hela upplevelsen var nästan överväldigande till en början, kära kusin. Här och var såg jag barn leka på gatorna, de många tegelbyggnaderna sträckte sig mot himlen, och var i många fall prydda av skyltar där man annonserade allt från bakelser till klockor. Allt var så stort och så främmande att jag nästan misströstade - hur skulle jag kunna hitta den mystiske författaren till reven Far lämnade i denna synbarligen helt kaotiska plats?
Jag spenderade mina första timmar i vår hvudstad med att gå vilse. Du vet ju hur dåligt lokalsinne jag har - och London är mycket stort. Jag lyckades dock med lite hjälp från en poliskonstapel leta mig fram till ett trevligt pensionat, där jag bokade rum för kvällen.
Jag vill inte tråka ut dig med alla detaljer om mina egentligen ganska undana äventyr i den stora staden, så för att gra en lång historia kort fann jag anställning redan efter ett par dagars letande, hos en gentleman vars inkomst berodde på hans förmåga att lösa andra människors problem - i korthet, han arbetar som detektiv, och behövde en sekreterare. Jag betraktar mig som mycket lyckosam att få arbeta hos en så kompetent man! Hans kunskaper tycks ibland oändliga, och hans förmåga att dra de mest halsbrytande slutledningar från de mest mundana ting kommer nog aldrig att upphöra att förvåna. Första gången vi träffades, kunde han berätta inte bara vartifrån jag kom, utan vart jag var inkvarterad, mitt tidigare yrke, och vad jag ätit till lunch!
Min arbetsgivare har hållit sig, och mig, aktiva de senaste veckorna - ett fall efter ett annat. Jag har knappt hunnit hämta andan. Jag har dock med min nye vän och arbetsgivares hjälp skaffat mig en mindre lägenhet i närheten av hans bostad och kontor. Jag trivs bra här, och planerar att höra efter med min arbetsgivare huruvida det skulle vara möjligt för honom att hjälpa mig med vårt lilla problem så snart saker och ting lugnat ner sig en smula.
Din Tillgivne
Cornelius
Dagboken:
Jag hoppas att detta brev finner dig vid fortsatt god hälsa. Under mina undersökningar av det Stevenssonska kvarlåtenskapen för min klients räkning, fann jag en märklig text, som jag skulle önska, att du fann tiden att undersöka och ge ditt expertutlåtande om. Det tycks röra sig om en dagbokstext, ursprung ännu så länge okänt. Sidorna sitter lösa i pärmen, och den hand som författat har en alltför egensinnig handstil för att jag ska kunna tyda den. Jag är osäker på dess värde, men om den tillhört Stevensson själv kanske den kan bli värd en slant id auktionen. Om du kunde vara vänlig att utifrån de bifogade sidorna ge din åsikt om sake vore jag mycket tacksam.
Eder tillgivne
Roland Weishaupt
--- transkript från dagboksanteckning, författare okänd, den elfte maj 1876
7/6 Jag hörde dem igen inatt.
16/6 Siktade mystiska sken bortom heden. Gick för att undersöka, men fann intet. Börjar jag förlora (för)ståndet?
17/6 Flyttade den till det större kassaskåpet. Det känns som att den betraktar mig, vilket gjort att jag haft svårt att sova.
20/6 Mardrömmarna har minskat. Gjorde jag rätt som flyttade den? Sovit gott varje natt. Vaknade dock i morse av att Mrs. Raymond skrek. I efterhand kan hon inte förklara varför. Jag börjar ana att (obegripligt) en gång till.
23/6 Tog mod till mig och tog fram den ur kassaskåpet. Verket är förstklassigt, inget tal om saken. Säkert värt minst fyrsiffrigt. Om nu någon skulle vilja köpa... Lade undan den pga obehag i (?).
27/6 Oväder. Tog kvällspromnad trots reget. Fann att Mrs. Raymond tagit avsked via ett brev som lämnats på köksbordet. Utan att ens ha plockat ut sin sista lön - märkligt. Dock ej oförklarligt. Det ligger som en skugga över huset.
28/6 Ögonen är verkligen obehagliga. Hela verket utstrålar trots det behagliga motivet en känla av uppgivenhet, av hopplöshet. Den som målade den måste ha fört en fruktansvärd tillvaro, om han kunnat frambringa detta. De känns som att de stirrar på mig.
1/7 Inatt drömde jag att hon talade till mig. Absurdt. Minns inte vad hon sade, men drömmen kändes mycket märklig. Ska jag fråga doktorn om saken?
20/7 Vart har de senaste veckorna tagit vägen? För mig känns det som igår jag senast skrev, men urverket, som mäster Jacobi gav mig, och som aldrig felat mig i någon av sina många plikter, säger mig att jag förlorat två veckor. Två veckor!
22/7 Den förlorade tiden fortsätter gäcka mig. Har funnit flera utkast till artiklar med märkliga titlar. Min handstil, men jag känner inte igen dem.
23/7 Vad är det som händer? Håller jag på att bli galen? Allt jag ser i mina drömmar är hennes ögon. hennes svarta ögon som är så vackra men så fruktansvärda att
26/7 Slaktaren säger sig ha sett mig spatsera på stadens gator kring den 12:e, tillsammans med en mörkhårig kvinna. Vem är hon? Det kan väl inte vara...?
28/7 Jag är rädd. Det är ute med mig. Jag är fördömd! Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Ack, om jag ändå kunde göra mig av med den...
3/8 Slaktaren påstår sig ha sett mig igen, spatserandes med samma kvinna - och detta vid en tidpunkt då jag vet, att jag var hemma och skrev! Märkligt. Han måtte ha tagit miste.
4/8 Molnigt, men inget regn. Tyckte att jag såg (någon?) stryka kring huset, men fann ingen.
5/8 Jag håller på att förlora förståndet. Inte nog med att jag synts på platser där jag inte varit vid de tidpunkterna, jag har dessutom drabbats av vanföreställningar. Det finns ingen annan förklaring. Spegelbilder... nej. Jag ska inte skriva ner det jag såg, för då befäster jag det i mitt sinne.
8/8 Jag tror att det är slut snart de kommer ut ur sina ramar mitt liv är deras snart tror jag vad händer med ig jag (obegripligt) ingen utväg (obegripligt) hjälp
9/8. Klart väder. Skrev klart ett par av de artiklar jag påbörjat, och skickae dem till tidningen. Satte in annons efter ny husa i samma veva. Ett nytt praktfullt exemplar i trädgården, den vackraste rödhake jag sett på åratal. Gav mig en vilsam känsla - allt är som det ska.
Flygblad gällande Doktor Collinders föreläsning
Doktor Ephraim Collinder
presenterar
UNDERVERKET
sin senaste uppfinning
samt föreläser om
eterfältens funktion
och praktiska användningsomåden
Tidningsreferat från Doktor Collinders föreläsning
Doktor Colliner visar ny uppfinning
Vid en visning vid Londons universitet visade under gårdagen Doktor Ephraem Collinder sina senaste underverk - en serie maskiner som till en början tedde sig fullständigt obegripliga för både er reporter och större delen av publiken. Snart förbyttes dock förvirring i förundran, då Doktor Collinder äntrade scenen och gick fram till en kontrollpanel, där han raskt drog i spakar, snurrade på rattar och tryckte på en serie knappar. Bland publiken gick ett stort sus, då en av de mindre apparaterna lyfte från marken! Jag narras inte med er, kära läsare - det är dagens sanning. Jag är själv fortfarande skakig i benen efter doktorns uppvisning, och när han fortsatte uppvisningen med att få fler och fler av de märkliga maskinerna att lyfta flera meter från luften såg jag flera av kvinnorna i salongen svimma och föras ut från lokalen. Medan apparaterna svävade runt som om de vore flyttade av någon osynlig hand, inbjöd doktorn medlemmar av publik och press att gå upp på scenen och känna efter, så att inga trådar eller annat oärligt vore i görningen. Därefter påbörjade doktorn, fortfarande med apparaterna flygande runt i rummet, sin föreläsning. De vetenskapligt lagda i publiken följde doktorns utläggning med stort intresse [...]
Tanken är att hela spelvärlden ska presenteras i den här typen av fragmentariska dokument och bilder inifrån spelvärlden. Afrika beskrivs genom en rätt rasistisk reseskildring ("när negern är glad spelar han gärna på sin banjo"), världens djurliv beskrivs genom en skrift om griffoner och drakar som bebor fjärran länder som ingen besökt, hur adeln fungerar beskrivs i en manual för unga gentlemen om hovetikett, arbetarklassens status skildras genom debattartiklar, flygblad etc. Målet är att lyckas, med Oktoberlandet som inspirationskälla, med att beskriva en värld helt och hållet subjektivt. Något regelsystem kommer nog inte att medfölja det hela, och äventyrsuppslag kommer nog att presenteras som mysterienoveller eller liknande. VIssa kanske nu menar att "då blir det ju inget rollspel" - nä, just det. Det blir en spellspelsvärld. Eller kanske bara en värld det går att spela rollspel i.
//Krank, som pustar ut efter ett långt inlägg, men ändå hoppas att folk orkar läsa igenom texterna och kommentera dem.