Okej, har varit borta från rollspelsskapandet i evigheter, men har ohjälpligt dragits tillbaka igen. Efter att ha skrivit sisådär 40 sidor på mitt förra projekt innan jag tröttnade känner jag att jag kommer närmare och närmare målet att skriva klart någonting alls, någonsin. Nu har jag en idé som jag verkligen gillar, läs gärna igenom den (eller bara en bit av den, om ni inte orkar läsa allt) och ge mig synpunkter och förslag.
Den grundläggande idén som startade igång det hela fick jag när jag och några vänner satt och lirade nåt halvtaskigt D&D-konsol-RPG på Xbox vid namn Heroes. Vi spelade igenom hela skiten på tre mycket långa sessioner, och framåt slutet var vi sådär löjligt bra som man bara blir i TV- och dataspel. Krigaren hade till exempel 40-nånting i styrka. Där föddes idén. Ett fantasyrollspel med obegränsade grundegenskaper/attribut. Det hela smalt ihop med min fascination för Antiken till något riktigt intressant.
För det första är ju häftiga saker tvungna att hända när man får höga attribut. Till exempel kan en hjälte med riktigt hög styrka lyfta hästar och slå in slottsportar. Jag fick lite retro-feeling när jag tänkte mig hjältar som enhanda kunde besegra mindre arméer, som Akilles, fast ännu värre. Sedan började jag fundera på vilka de andra egenskaperna skulle vara och vilka effekter de skulle få när man kommer upp i riktigt höga värden. Eftersom spelet skall ha en mytisk sagokänsla tänkte jag tumma rejält på logikens lagar. En hjälte med superhögt Mod kan stoppa pilar i luften med sin stålblick och skrämma sina motståndare till flykten. En med hög Vaksamhet kan läsa en bok på ett berg vid horisonten. En med hög Kvickhet kan springa så snabbt att hans fartvindar får folk att trilla omkull och en med hög Lönndom kan göra sig näst intill osynlig i skuggorna. En sorts superhjältar alltså, fast utan cape, flygförmåga och röntgensyn, utan den gamla tidens superhjältar. Den typen man läser om i sagorna: ”Han var så stark att han kunde fälla en tjur med ett slag” eller ”han var så vacker att alla kvinnor föll för honom så fort de såg honom och därför tvingades han bära mask för sitt ansikte”.
Efter detta så insåg jag att man egentligen inte behövde magiker i en sådan värld. Magin kommer av naturliga orsaker. Om du vill ha ett svärd som skjuter blixtar så är det ju skittråkigt att ha någon gammal stofil stå och läsa ramsor över det. Nej, sätt fast ett svärd vars hantverksskicklighet står utan like på det högsta tornet i slottet på det högsta berget, under det värsta ovädret i mannaminne. Blixten slår ned och fångas i svärdet, som sedan kan skjuta blixtar på folk och fä. Är inte det en intressantare lösning?
Jag hade redan bestämt att det inte skulle finnas några andra spelbara raser än människor och när jag nu plockat bort både trollkarlar, alver och dvärgar tänkte jag ta steget ut och plocka bort monstren också. Vad jag tänkt mig är alltså ett fantasyspel utan främmande varelser och utan magi. En sorts minimalistisk fantasy. Med superhjältar. Om inte annat så för att komma ur de gamla D&D-hjulspåren.
Ska snart sluta, jag lovar.
Då hade jag bara en sista relik kvar från D&D som jag gärna ville bli av med: Clerics/Präster. Någon sorts magikersnubbar som jag aldrig riktigt gillat. Jag funderade på vad jag skulle göra med gudarna. Att ta bort dem också skulle nästan kännas litet väl torrt och skulle resultera i någon sorts alternativ medeltid med superhjältar. Istället har jag tänkt att gudarna finns litet överallt. En flod är en gud, en vägkorsning, en skog, en stad… Gudarna har varierande krafter, men de är oftast ganska begränsade. De kan ställa till med förtret för lokalbefolkningen om man inte erbjuder dem offer, spektakel och liknande. De kan också ta mänsklig form och till och med få barn med människor. Dessa blir då halvgudar och växer nästan alltid upp till att bli mäktiga hjältar. Till det har jag nu tänkt lägga ett dödsrike dit man kan gå och hämta gamla döda vänner eller rådfråga dem, något som dock naturligtvis skall vara skitsvårt. Inte bara ”Fan, Åke dog igen, vems tur är det att gå och hämta honom?”
Det hela hade jag tänkt skulle utspela sig i ett område som jag kallar de Hundra Rikena. Småriken, inspirerade av de Grekiska stadsstaterna. Massor med kungar att få uppdrag av och bekämpa. Dessutom så slipper spelledaren känna att han inte vill kullkasta en tron eller liknande, för att det har för stora inverkningar på spelvärlden.
Så, vad tros? Gillar ni idén? Några förslag och synpunkter? Blir det för torrt om man tar bort monstren och trollkarlarna? Jag har börjat skriva en hel del, bland annat en del av stridsreglerna (såklart). Jag delar upp motståndarna i Patrask, som man möter massor av och vars främsta utmaning består i antal, Bovar, som är i hjältarnas nivå, samt Skurkar, som man möter en och en och som är superbra.
Den grundläggande idén som startade igång det hela fick jag när jag och några vänner satt och lirade nåt halvtaskigt D&D-konsol-RPG på Xbox vid namn Heroes. Vi spelade igenom hela skiten på tre mycket långa sessioner, och framåt slutet var vi sådär löjligt bra som man bara blir i TV- och dataspel. Krigaren hade till exempel 40-nånting i styrka. Där föddes idén. Ett fantasyrollspel med obegränsade grundegenskaper/attribut. Det hela smalt ihop med min fascination för Antiken till något riktigt intressant.
För det första är ju häftiga saker tvungna att hända när man får höga attribut. Till exempel kan en hjälte med riktigt hög styrka lyfta hästar och slå in slottsportar. Jag fick lite retro-feeling när jag tänkte mig hjältar som enhanda kunde besegra mindre arméer, som Akilles, fast ännu värre. Sedan började jag fundera på vilka de andra egenskaperna skulle vara och vilka effekter de skulle få när man kommer upp i riktigt höga värden. Eftersom spelet skall ha en mytisk sagokänsla tänkte jag tumma rejält på logikens lagar. En hjälte med superhögt Mod kan stoppa pilar i luften med sin stålblick och skrämma sina motståndare till flykten. En med hög Vaksamhet kan läsa en bok på ett berg vid horisonten. En med hög Kvickhet kan springa så snabbt att hans fartvindar får folk att trilla omkull och en med hög Lönndom kan göra sig näst intill osynlig i skuggorna. En sorts superhjältar alltså, fast utan cape, flygförmåga och röntgensyn, utan den gamla tidens superhjältar. Den typen man läser om i sagorna: ”Han var så stark att han kunde fälla en tjur med ett slag” eller ”han var så vacker att alla kvinnor föll för honom så fort de såg honom och därför tvingades han bära mask för sitt ansikte”.
Efter detta så insåg jag att man egentligen inte behövde magiker i en sådan värld. Magin kommer av naturliga orsaker. Om du vill ha ett svärd som skjuter blixtar så är det ju skittråkigt att ha någon gammal stofil stå och läsa ramsor över det. Nej, sätt fast ett svärd vars hantverksskicklighet står utan like på det högsta tornet i slottet på det högsta berget, under det värsta ovädret i mannaminne. Blixten slår ned och fångas i svärdet, som sedan kan skjuta blixtar på folk och fä. Är inte det en intressantare lösning?
Jag hade redan bestämt att det inte skulle finnas några andra spelbara raser än människor och när jag nu plockat bort både trollkarlar, alver och dvärgar tänkte jag ta steget ut och plocka bort monstren också. Vad jag tänkt mig är alltså ett fantasyspel utan främmande varelser och utan magi. En sorts minimalistisk fantasy. Med superhjältar. Om inte annat så för att komma ur de gamla D&D-hjulspåren.
Ska snart sluta, jag lovar.
Då hade jag bara en sista relik kvar från D&D som jag gärna ville bli av med: Clerics/Präster. Någon sorts magikersnubbar som jag aldrig riktigt gillat. Jag funderade på vad jag skulle göra med gudarna. Att ta bort dem också skulle nästan kännas litet väl torrt och skulle resultera i någon sorts alternativ medeltid med superhjältar. Istället har jag tänkt att gudarna finns litet överallt. En flod är en gud, en vägkorsning, en skog, en stad… Gudarna har varierande krafter, men de är oftast ganska begränsade. De kan ställa till med förtret för lokalbefolkningen om man inte erbjuder dem offer, spektakel och liknande. De kan också ta mänsklig form och till och med få barn med människor. Dessa blir då halvgudar och växer nästan alltid upp till att bli mäktiga hjältar. Till det har jag nu tänkt lägga ett dödsrike dit man kan gå och hämta gamla döda vänner eller rådfråga dem, något som dock naturligtvis skall vara skitsvårt. Inte bara ”Fan, Åke dog igen, vems tur är det att gå och hämta honom?”
Det hela hade jag tänkt skulle utspela sig i ett område som jag kallar de Hundra Rikena. Småriken, inspirerade av de Grekiska stadsstaterna. Massor med kungar att få uppdrag av och bekämpa. Dessutom så slipper spelledaren känna att han inte vill kullkasta en tron eller liknande, för att det har för stora inverkningar på spelvärlden.
Så, vad tros? Gillar ni idén? Några förslag och synpunkter? Blir det för torrt om man tar bort monstren och trollkarlarna? Jag har börjat skriva en hel del, bland annat en del av stridsreglerna (såklart). Jag delar upp motståndarna i Patrask, som man möter massor av och vars främsta utmaning består i antal, Bovar, som är i hjältarnas nivå, samt Skurkar, som man möter en och en och som är superbra.
