Visst kan det vara svårt men...
...sätt dig i SL-stolen med ett självsäkert och pilimariskt leende, samtidigt som du lägger upp alla mäktiga böcker och pärmar du skall använda.
Den förste spelare som börjar tjafsa lyssnar du på medan du håller upp ett varnande finger till alla andra som vill tramsa. Sedan lyssnar du i tur och ordning på dem och håller med...sedan gör du ändå som du vill.
När spelet börjar tar du ett djupt andetag och tänder en cigg, om du är rökare vill säga. Om inte så tycker jag att du skall låta bli det.
Sedan försöker du låta allt rulla på och slappnar av. Låt inte elaka spelare trycka ner dig och linda in dina misstag i ologiska improvisationer. Det slår aldrig fel, tror jag.
Använd de regler du känner dig säker på och hitta på allt det andra om det behövs. Spelarna kommer inte att märka det om de inte är paragrafryttare. ÄR spelarna paragrafryttare så hota med något elakt och förklara att de förstör för alla andra som VILL spela rollspel det mötet.
Spela ut SLP så mycket du vågar och kan. Resultatet brukar bli att spelarna hakar på och tillslut sitter man och skriker och garvar järnet.
Att få inlevelse och spänning i äventyr kommer nästan automatiskt om man är väl förberedd (vilket jag sällan är) och om alla är 'på', men det är även upp till spelarna. En fotbollstränare kan inte springa runt på planen själv och göra alla mål, eller hur?!
För övrigt finns det ingen komplett super-SL någonstans i hela världen. Det är vad jag tror.