Nekromanti Svavelvinter och språket i fantasyn!

[Basenanji]

...får ännu dummare kontra-svar

Om vissa legendariska personer kan man faktiskt prata i nutid.
Som om de levde.

Därför säger man visst att "Mozart gillar att använda stora sexter när han instrumenterar för två klarinetter."

Jobbiga Krille. Kan du inte kommentera min dåligt kamouflerade retsticka till analys av "problemlösare-filosof"
istället (i tråden om ninja-fantasy)...

Äh, du är för luttrad- det känns på lukten !

/Basenanji, som hoppas att Krille har en skön sommar och inte bara hänger här på forumen.

 

[ripperdoc]

Re: Bokens mening?

Personligen ifrågasätter jag realismens existens. Allt vi uppfattar, klurar på och sedan uttrycker filtreras genom våra fysiologiska sinnen, och sedan genom mängder av sociala, kulturella och psykologiska filter, vilket omöjligt kan ge annat än en subjektiv bild av världen och dess mekanismer.

Jepp, det stämmer. Men vad jag allt som oftast syftar på med realism är närheten till den värld man lever i - igenkänningsfaktorn. Om saker i en fantasybok funkar som vi upplever att de funkar i dagens läge (det vill säga den verklighet läsaren lever i) så blir det mer återkoppling och möjlighet till en större förståelse för berättelsen. Nu talar jag förstås inte som så banala saker som att fantasyvärlden ska se ut som vår värld, utan att läsaren kan relatera till de scener och karaktärer som målas upp. Om en bok koncentrerar sig för mycket av att beskriva en helt annan verklighet än läsarens blir den ju väldigt svår att ta till sig; en medeltidsmänniska hade säkert inte funnit mycket njutning nutidsthrillers (eftersom nutiden skulle vara så främmande) lika lite som nutida läsare kan relatera bra till dåtidens sagor. Överdrivet fantastiska världar (ex. de där inte människan finns som en central del av världen) kan också vara för främmande.

Av egen erfarenhet och genom vänner har jag förstått att författare som ex. Katherine Kerr uppskattas för att folk är som folk, och verkligheten är smutsig (men det finns fortfarande de viktiga, eskapistiska fantasyelementen, som magi). Jag vimsar kanske bara, men personligen klarar jag knappt av att läsa vanlig fantasy längre, än mindre skriva.

/RD

 

[Brior]

Re: Bokens mening?

Jepp, det stämmer. Men vad jag allt som oftast syftar på med realism är närheten till den värld man lever i - igenkänningsfaktorn. Om saker i en fantasybok funkar som vi upplever att de funkar i dagens läge (det vill säga den verklighet läsaren lever i) så blir det mer återkoppling och möjlighet till en större förståelse för berättelsen. Nu talar jag förstås inte som så banala saker som att fantasyvärlden ska se ut som vår värld, utan att läsaren kan relatera till de scener och karaktärer som målas upp.

Det köper jag, men är inte all fantasi eller för all del realism intressant bara i den mån den ger någon slags igenkänning, dvs relaterar till min egen uppfattning och erfarenhet av verkligheten? Vad jag menar är att uppdelningen realism/fantasi är ganska meningslös eftersom "realistiska" återkopplingar kan ges via metaforer eller associationer som kan vara helt skilda från "verkligheten" men ändå säga en hel del om densamma. Ofta tycker jag att "realism" som beteckning används i något slags exklusivitetssyfte för att skilja "bra och relevant" från "dåligt och drömskt" på ett sätt som egentligen bara speglar betraktarens åsikter, medan egentligen all litteratur kan säga något om läsarens liv oavsett form och ämnesval. Jag tror att vi är ganska överens i sak och att det mer är en fråga om vad man menar med orden.

 

[Pom]

Re: Oj, vad jag kan mycket om...

Oj, vad jag kan mycket om...
Wagner. Du anar inte...

Bra, bra. Jag var bara ute efter att olika konstarter har lite olika förutsättningar och att det kan bli komplicerat att likställa böcker och operor.

Varför kan inte Wagner skriva en opera-cykel om något som faktiskt har inträffat? Varför måste han hitta på en historia?

En hel del fantasy tycker jag hamnar i ett mellanläge. De handlar inte om faktiskt historia, men de hämtar mycket stoff från vissa delar av den faktiska historien samt från vissa äldre sagocykler. Wagners Ring var ju ett derivat av teman och figurer ur Nibelungensången och andra liknande verk. En oändlig mängd fantasy har skrivits baserat på en viss halvmytisk engelsk härförares öden och äventyr.

Fantasy som helt saknar beröringspunkter med jordisk historia och kultur är ovanlig.

Och detta anser jag vara fantasyns akilleshäl.
Man väljer bort att skriva om sådant som faktiskt angår dig och mig.
Till förmån för vad? Små älvor och trollkarlar. Vad har det för berättigande?

Observera att frågan är retorisk- jag anser alltså att det visst finns ett berättigande, men att detta också för med sig konsekvenser som kanske kan vara till nackdel för genren.

Jag tror att en del av fantasyns dragningskraft är att den har en hel del saker som känns relevanta för läsarna, men de är relevanta för att de känns igen från sagor och andra kollektiva fantasier och förhoppningar. Det är inte bara verklighetsflykt, det är djupdykningar i aspekter av verkligheten som annars inte prioriteras.

Ähh, det är väl dags och läsa grundkursen i litteraturvetenskap istället för att plåga ett helt forum av oskyldiga rollspelsnördar med denna svada...

Akta dig för litteraturvetarna om du gillar fantasy. En bekant läste grundkursen för något år sedan och rapporterade bestört om institutionens definition av fantasy: "Berättelse som innehåller övergång mellan världar."

/Pom (lite Wagner kan jag också - min operasjungande fru var 2003 års wagnerstipendiat)

 

[Magnus Seter]

Se dig själv

Hur kan du [Rising] vara så grymt kreativ och påhittig utan att tagit del av Granströms Opus Magnum?

Det bästa svaret kom du nog med själv...

Basenanji, har fått komplex i sitt äventyrsskrivande efter nogsamma analyser av Den femte konflux-kampanjen.

Det är risken man tar om läser bra material. Om man håller sig borta kan man vara helt obefläckad i sitt skapande, på gott och på ont.



Magnus

 

[Insignia]

Re: Intressant!

"Nu hettar det till- hoppas inte därför att du tror att jag försmår fantasyn till förmån för den klassiska litteraturen."

Nej då, du läser ju bevisligen fantasy Jag bara argumenterar lite.

"Med dessa två pseudo-händelser vill jag peka på att vår upplevda historia/kultur/mänsklighet nog ändå kommer kännas mer viktigt att kommentera (antingen med- eller omedvetet)."

Kommentera, ja. Men det är skillnad på att kommentera en händelse och att skriva en roman om den. Jag skriver inte skönlitteratur för att det är "viktigt", utan för att jag tycker det är roligt att hitta på saker. Ville jag kommentera aktuella händelser skulle jag bli journalist.

"Men jag är ändå säker på att din bästa karaktärsbeskrivning, den som de flesta kommer att uppleva som mest "närvarande" är av en person som du känner väldigt väl."

Man känner aldrig en riktig människa lika väl som en människa man själv har skapat inifrån och ut.

"Vilken karaktärsbeskrivning tror du blir mest levande, den som beskriver din mor eller den som beskriver prinsessan Glorbiana?"

Om en riktig människa vet jag bara vad hon gör och säger, eftersom jag lyckligtvis inte behärskar tankeläsning. Om mina romanfigurer vet jag dessutom exakt vad de tänker och känner, och varför de agerar på ett visst sätt. Min förmåga att beskriva verkliga personer på ett levande sätt är rent skrattretande; med påhittat folk är det mycket lättare (och framför allt roligare) just för att jag har en mycket större frihet.

Jag får hela tiden mängder av idéer till berättelser och personer, och nästan samtliga är relaterade till fantasy eller science fiction. För att skriva en realistisk berättelse skulle jag behöva lägga ned massor av jobb bara för att få ihop en fungerade idé, istället för att ta de idéer som kommer naturligt och lägga min energi på att utveckla dem. För mig är det inte skrivandet i sig som är roligt, utan just att fantisera om saker jag inte varit med om i verkligheten. Att skriva är en bieffekt av det.

 

[Troberg]

Men är man inte då...

Det är risken man tar om läser bra material. Om man håller sig borta kan man vara helt obefläckad i sitt skapande, på gott och på ont.

...självbefläckad?

 

[walium]

Re: Oj, vad jag kan mycket om...

"Man väljer bort att skriva om sådant som faktiskt angår dig och mig. "

Ingår det inte i definitionen av fantasy att den i viss mån ska röra sig om verklighetsflykt? Vilka fantasyböcker handlar egentligen om missade tvättider och extrapris på kotletter? Att fantasyn har en tendens att fokusera på den härskande klassen berättelser är nog ett arv ifrån den historieskrivning om medeltiden som influerat de flesta pseudomedeltida fantasyvärldar.

Den "fina" debatterande fantasy som finns delas väl oftast in i andra genrer som alternativhistoria och dylikt? Fantasy må sälja bra men har ännu långt kvar innan den får tillträde till litteraturens finrum.