Utdrag ur magus Magnus dagbok
Följande är taget ur en av mina Ars Magica kampanjer och kan kanske ge lite inblick i spelstämningen...
Dagbok skriven av Magnus från Söderköping, Svea rike. Sedan barnsben upptagen i huset Bonisagus av Hermesordern.
Anno 1178, tre dagar efter St Patrick. Måndag i början på den andra säsongen.
Fader Stéphano, svärdsriddaren Hugh de Dreaux, hans väpnare Jean och jag har precis lämnat den livfulla staden Brest som styrs av viskomten Conan till den förste av Angevinska kungarna, hertig Henry II av Brittany. Vi har färdas med en tung packning. Fader Stéphano som kör vår omsorgsfullt lastade vagn har varit noga med att vi ska ha gott om föda för resan och i vagnen finns torkat kött, fisk, rovor, gröt och öl. Förutom maten har vi ett stort tält med oss för natten och så naturligtvis alla våra böcker – våra ovärderliga skatter. Riddar Hugh rider på ett brunt sto, Gazette, en kraftig krabat vars mjuka temperament är skonsamt för ryttaren. Efter honom följer en svart hingst kallad l’Eclaire et le tonnerre, med ett betydligt mer livfullt temperament men som också är tränad att föra ryttare med lans med dödlig precision. Väpnaren Jean rider på ponnyn Bouton-d’or som han är alldeles speciellt förtjust i och efter honom följer ponnyn Puddle vars lott är att bära på riddarens packning. Själv rider jag på en beige ridhäst som jag fick av min mästare i Provance. Jag kallar honom gamle Saktfärdig.
Riddar Hugh är tredje son och har mycket lite arv att vänta sig då hans andra äldre bröder försett sig stort. Han är dock en duglig stridsman och har kunnat försörja sig själv och sin väpnare gott på torneringslekar. Lekarna tar dock hårt på krafterna och det var med lätthet jag lyckades övertala min vän att svära trohet till vårt nya kovenant. Riddar Hugh är liksom Fader Stéphano djupt troende kristen men har ett mycket öppet sinne och, för vanligt folk, farlig nyfikenhet på tingens väsen.
Fader Stéphano, munk sedan tidiga ungdomsåren, har sin vana trogen fortsatt med sina ständiga böner trots att det nu är tre månader sedan som vi lämnade hans kloster i Bourbon. Varje dag, vid Ters, Sext, Non och Vesper sjunger han och läser ur den helige skrift – en av de mest sönderlästa böcker som vi har turen att ha med oss. På söndagar förrättar han en egen version på den heliga mässan såvida vi inte befinner oss i närheten av en kyrka förstås. Eukaristin, nattvarden har länge varit en höjdpunkt på våra resor, dock av skäl som jag aldrig skulle yppa högt för Fader Stéphano. Munken hade nämligen med sig sex krus av det berömda vinet från Burgundys vinträdgårdar. Mina egna böner har sedan länge tystnat. Jag föredrar att bestämma mitt eget öde och inte lita på att helig Gud fader välsignar min väg. Inte min väg, via dolorosa, smärtans väg. Jag tänker ofta på min saliga moder. Ofta med värna tankar om förlåtelse för att hon lät mig växa upp som bastard av en ädlings förlustelser. Jag tackar ofta min mystiske mentor Gehrad Marshblack för att han tog mig under sitt beskydd och lärde mig av de hemliga konsterna och förde mig från det mörka Svealand till händelsernas centrum i Provence. Jag har i min ungdomsår rest flitigt mellan Marseille, Fraxinetum, Nice och Genoa.
Himlen har mulnat igen. Jag vet inte om det kommer snöa eller regna. Vi stannar tidigt och sätter upp vårt tält. Marken är sank och jag hoppas att våra skinn kan hålla vätan borta. Vi bör sikta Hameau du roche gris i morgon.
Fjärde dagen efter St Patrick. Tisdag i början på den andra säsongen. Vårdagjämning.
Vid Sankte biskop Eskils hednablot! Jag fryser! Vi vaknade med solen och fann att marken blivit frusen och att hela tältet droppade av vatten. Väpnaren Jean hade rännskit så Fader Stéphano fick laga till medicin åt honom. Själv känner jag att det kliar i halsen och jag skulle inte ha något emot lite varmt bourbon vin men Fader Stéphano vakar över sina resterande krus som en illvillig skata.
Mitt svårmod är över. Solen skiner från en klar himmel och vi har anlänt till Hameau du roche gris som ligger vid en mäktig grå klippa mot vilken det Atlantiska havet slår med mäktiga vågor. Vi har precis ätit färsk fisk och torkat våra blöta kläder i byns enda gästgivaregård. Bönderna här pratar en särpräglad dialekt av langue d´oïl som är svårtolkad för mig då jag själv är skolad mest i den lingua franca som talas i Provence, langue d´oc. Det är med stora svårigheter som jag kan göra mig förstådd. Mina reskamrater tycks dock inte ha samma svårighet att anpassa sig till det nya språket.
Vi har mött Darien le musicien. Iförd sin rödbruna mantel över hans mer lågmälda bruna yllekjortel ser han nästan ut som en herreman än en enkel spelman. Darien går också klädd i en röd hatt som är typisk för de tjänare av Hermesorden som kommer från huset Mercere. Denne ’rödhatt’ har lovat att ta oss till vårt nya hem så snart vi är klara. Jag kan knappt vänta men jag måste tåla mig då hästarna ska borstas, kratsas och utfordras först. Bönderna här har ingen egen kyrka utan tvingas resa flera engelska mil för sin mässa. Fader Stéphano väcker stor glädje och han ombeds välsigna än det ena än det andra. Han ser ut som om han trivs rätt bra.
Högst ut på åsen, byggt precis längst klippsprånget mot Atlantiska havet reser sig mäktiga stenmurar och torn. Mitt nya hem, Le couvent la Sonnerie bonheur! Stora porten är öppen och vi hälsas välkomna av en grupp oansenliga människor i enkla kläder. Jag tänker att dessa måste vara kovenantets tjänare. Två unga pojkar hjälper oss av hästarna och tar dem sedan till stallet på innergården. Innergården är stenlagd och bildar en fri yta med ungefär sju famnars bredd. Rakt väster ut finns huvudbyggnaden som sträcker sig hela fyra våningar upp och har två stora fyrkantiga torn. I norr finns resterna av en nedbrunnen kyrka. Det har sagts mig att kyrkan har brunnit ned tre gånger på kort tid och att detta togs som ett ont omen. Munkarna som bodde i klostret drömde onda drömmar och beslöt sig för två år sedan att flytta för att aldrig återvända. Klostret behövde dock inte stå och förfalla länge innan ordern köpte marken och lät omvandla det till ett kovenant för Hermesorden. I öster står stallet och tjänarnas nybyggda långhus i timrat trä. Längst den sydvästra murväggen ligger kokhuset och jämte den smedjan. Darien presenterar oss för smeden Pierre Gautier. Han är en kort man med breda axlar och ett stort svart krulligt helskägg. Han pratar ganska grötigt och jag förstår väldigt lite av vad han säger men jag nickar vänligt och önskar honom god hälsa.
Det är bredvid kokhuset som jag ser det första beviset på Hermesordens närvaro. På den klippiga marken står en brunn rest med ett fyrkantigt tak och en ränna av trä leder in vatten i kokhuset. Jag inser genast att en brunn på den här klippan måste vara otroligt djup och precis omöjlig att gräva. Ändå spirar vattnet upp ur brunnen som om en osynlig kraft drog i det. Jag ler för mig själ, kupar min hand och dricker en munfull med vatten.
Darien leder oss in i huvudbyggnaden. Han berättar att mycket är omgjort sedan munkarna flyttade ut. Bönesalar har blivit till laboratorium och munkarnas verkstadsrum, högst upp, har blivit mötessal för magi. Vi kommer till en prydlig sal med ett långbord längst norra väggen. Från en stor öppen dörr i söder hör vi hur tjänare slamrar med kittlar och tallrikar. Darien förklarar att det är här tjänarna äter och att dörren i söder leder till det förnämliga köket. Det doftar gott och riddar Hugh måste prompt titta in för att se vad som lagas. Vi möter kokerskan Matilde som är en kvinna i medelåldern med ett vänligt magert ansikte. Hon niger djupt och hälsar oss med ett språk tjock av bonsk dialekt. Darien leder oss ut ur köket tillbaka i förkammaren och upp för en trappa. Vi kommer in i en lång och bred korridor upplyst av oljelampor och ljus och utsmyckad med vackra katalanska bonader och målningar från Genoa och Florence. Storögt betraktar jag denna rikedom som mina medarbetare fraktat hit. Till vänster mitt i korridoren finns en stor dubbeldörr som står halvt öppnad. Vi följer Darien genom dörren och kommer till en två våningar hög gillessal med tre långbord ställda i öppen fyrkant mot dörren. Bakom högsätet, på östra väggen finns stora fönster i färgat glas. Borden håller på att dukas av två unga fröknar i grå kjortel och kjol samt ett nästan vitt förkläde. Vid bordet sitter mina tre vänner med vilka jag ska föra kovenantets namn in i historien. De reser sig upp och hälsar mig på latin som en efterlängtad broder.
Låt mig beskriva mina soldales lite kort utan inbördes rang då det ännu inte är klart vem av oss som ska axla ansvaret för kovenantet inför ordern.
Klädd i en svart jacka med silverknappar och hermelinkrage står den atletiske brunbrände castilljanaren Fernandez don Cabrera, en sydländsk ädling vars pengar tveklöst har hjälpt till att smycka gillessalen och gallerian jag tidigare passerat. Över axeln hänger en tunn svart mantel i linne och han bär svarta tunna byxor på sig vilka går ner i höga svarta läderstövlar. Ansiktet bär ett kort helskägg och håret är kanske lite för långt för att vara passande mode. Fernandez är som jag i sina trettio och följer huset Tremere.
Den åldrade och mystiske Mordak har ljus hy, klarblå ögon och långt vitt skägg. Han går klädd i fotsid djupröd kjortel med en öppen rock utan ärmar i lite dovare roströd färg. Han stödjer sig på en svartmålad och lackerad tumtjock stav, sex fot hög. Jag har ingen aning om varifrån Mordak kommer men hans kunskap är djup och insiktsfull. Mordak är av huset Merinita och det sägs att han ska ha älvablod i sina ådror. Jag kan omöjligen säga hur gammal han är men han var gammal redan då jag var ung novis och tjänade under Gehrad Marshblack. Ålder har uppenbarligen inte tärt på honom som man kunde förvänta sig.
I ljusgrönt linnetyg är Helenas de Rohan, smäckra klänning färgad. Hon är andra dotter till viskomt Geoffrey de Rohan. På huvudet bär hon en ljusgrön huvudbonad med tunna gröna slöjor. Hon har håret flätat i flera flätor och sedan uppsatt i en knut. Runt midjan bär hon ett sidenskärp i mörkgrön färg. Hon är inte den fagraste kvinna jag sett men hon har en överväldigade karisma och närvaro som syns tydligt i hennes mörkblå ögon. När det blev klart att Helena inte kunde få några barn försköts hon av sin man och uppgav att hon skulle gå i kloster. Då hon redan sedan länge varit invigd i Hermesorderns görande blev det ett naturligt sätt för henne att försvinna ur det offentliga livet. Jag kan utan tveka säga att näst mig själv är hon den fattigaste av oss fyra. Helena är på något sätt ålderlös. Ibland när hon skrattar ser hon ut att vara en ungmö på tjugo lätta vårar och ibland när hon grubblar ser hon ut att vara i medelåldern med långa tunga vintrar bakom sig. Helena tillhör det lite mer hemlighetsfulla huset Criamon.
Sjätte dagen efter St Patrick. Torsdag i början på den andra säsongen.
Jag har hämtat mig från Tisdagens festligheter och på allvar börjat flytta in i La Sonnerie boneheur. Mina rum ligger i södra tornet högst upp på fjärde våningen. Förutom en förnämlig sängkammare finns här ett studierum, ett badrum och ett avträde. Jag ler åt lyxen som jag inser Fernandez har kostat på. Morgonen var liksom gårdagen lite i kyligaste lagret. Jag har observerat att det går rökgångar genom min sängkammare men jag har ännu inte listat ut vem som håller i eldningen. Innan jag klev ut ur sängen idag funderade jag länge och prövade en ramsa som jag långt tidigare försökt mig på. Jag höjde händerna mot sängtaket och gestikulerade med händerna. Mercurius, Solen och Ande tecknade jag och med hög röst kommenderade jag elementen. Tekniken var Creo, ’jag skapar’ och formerna Auram, ’luft’ och Ignem, ’eld’.
”Vind som viner
värms av sol som skiner
fyll mitt frusna bo
med värmens lugna ro”
Ingen märkvärdig inkarnation men den fungerade ypperligt. En het vind blåste över det kalla golvet och värmde mitt frusna rum. Nöjd gick jag till tvättfatet och hällde upp nytt vatten. Utan att tänka mig för skvätte jag iskallt vatten över hela mig och blev med ens lika kall som om jag sovit utomhus. Vid Sankt Benedikts storbrystade amma!
Efter en ståtlig frukost över vilken Fader Stéphano läste morgonbön visade Helena mig hela kovenantet och presenterade mig för alla personer av större vikt att känna igen. Några hade jag redan träffat, smeden, kokerskan, rödhatten, andra var nya ansikten.
Bibliotekarien och skrivaren Fracis från Paris är en tyst och tvär man som jämt tycks mig se sur ut. Han sas vara väldigt pedantisk och vakar över alla kovenantets böcker som förvaras i norra tornet som är helt avsatt som bibliotek. Ännu finns det inte så mycket böcker och mitt eget och Fader Stéphanos tillskott var angenämnt. I Paris hade Francis åtnjutit sträng och gedigen uppfostran under en magister litterarius och sedan på högre läroverk under en grammaticus. Med Francis talar man helst latin även om han är kunnig i flera olika språk, så som olika franska dialekter, äldre grekiska samt väst-saxisk engelska och Lübecktyska.
Jägmästaren Thomas sover nästan aldrig på kovenantet även om han kunde åtnjuta en bekväm sängplats i något av de många gästrummen. Istället vandrar han i skogarna nästan hela sommar halvåret. Någon gång i veckan samlar han kovenantets män till en jaktutflykt då man drar hem en hel del vilt till köket. Under vinterhalvåret hörde jag att han förvisso sov i säng men så länge solen sken och det inte blåste för kallt så vistades han ute. Thomas är rätt ung och ser bra ut. Han har blond lockigt hår, blå ögon och nästan alltid skäggstubb. Han säger inte så mycket och när han gör det så är det på bondfranska.
Jaque är kovenantets andre stridsman. Han är kraftigt byggd och har flera ärr över kroppen och i ansiktet vilket ger honom en ganska vild uppsyn. Han har svart ovårdat hår som har klippts kort men väldigt ojämnt. Jag tror inte mannen är kapabel att öppna munnen utan att svära. Det tog inte länge för Riddar Hugh att komma på kant med denne buse och ’bonde med svärd’. Dock har jag fått höra av Fernandez att Jaque är en ypperlig stridskämpe och att även om hans ord är enkla så saknar de inte ära och han har gett sitt ord på att försvara kovenantet mot alla sorters fiender.
Femte dagen efter Vårdagjämningen. Söndag i början på den andra säsongen.
Jag kallades idag till mitt första trollkarlsting. Rådssalen är belägen högst upp i borgen ovanför gillessalen. Salen är mycket sparsamt inredd och väggarna är bara. Mitt i salen, upplyst endast av ljuset från det enda fönstret står ett runt bord. Mina soldales är redan där och väntar på mig. När jag satt mig börjar Mordak att tala. Han berättar att det är det andra året som nu stundar för kovenantet och att vi ännu bara befinner oss i början av en lång resa och det fortfarande finns mundana problem att överse för att verksamheten ska gå smärtfritt. Han tecknar åt Fernandez att fortsätta. Fernadez tar till orda och berättar om det vågspel vi spelar för att kunna bo och arbeta här. Hermesorden har genom kyrkan köpt rätten att beskatta ett område på sånär 20 000 acres. Knappt 2000 acres är dock uppodlat av livegna och några få frimän. I byn Roche gris finns ungefär 40 familjer som tillsammans odlar kring 1300 acres. Resten är kringliggande lite större gårdar. Det har varit missväxt förra året och därför så har bönderna det väldigt knapert nu. Skogen som motsvarar hela 15000 acres är dock rik på vilt. Vi har lyckats förhandla med viskomten Conan om att slippa beskattning. Han har den uppfattningen att det är Hugh de Dreaux som äger landet och kommer kräva att han svär trohet till viskomt Conan. Detta kan verka bekymmersamt och riddar Hugh vet inte ännu hur han ska ställa sig mot att svära två trohets eder. Vi har dock försäkrat honom att han aldrig ska behöva välja sida mellan kovenantets intressen och viskomtens.
När Fernandez är klar med sin utläggning, reser sig Helena upp och går bort till ett mindre bord för att hämta ett silverskrin och ett pergament. Det är dags för mig att svära trohet till kovenantet. Jag tar pergamentet och läser trohetseden. Sedan öppnar jag skrinet. Däri ligger ett silverkar och en liten kniv. Jag skär mig och låter mitt blod rinna ner i det lilla silverkaret. Därefter skär jag loss en lock av mitt hår och lägger i skrinet. Nu har jag förbundit mig med kropp och själ att tjäna kovenantet. Mitt blod är nu kovenantets blod och mina soldales kommer att offra sina liv för att försvara mig liksom jag för dem om det skulle behövas.
Helena börjar nu tala. Hon säger att hon vill ägna sommaren åt att resa till Troyes i Champange där hon känner till ett kovenant i sin vinterlinda. De åldrade magi som lever där tillhör huset Criamon liksom hon själv och hon tror sig kunna övertala dem att dela med sig av sin forskning. Hon har brevväxlat med kovenantets överhuvud Michael och han har sagt henne att de har tillgång till en hel del böcker som skulle kunna vara av värde för ett ungt kovenant som vårt, mot en viss betalning naturligtvis. Vidare ämnar hon att besöka ett kloster i Anjou, St Irene, för att där hämta en lärjunge. Flickan hon har hittat heter Valeri och är en familiares och sålunda endast tänkt att vistas i kloster en kort tid tills hon blir giftasvuxen. Helena har dock tänkt ut en plan på hur hon kan smuggla ut flickan utan att uppröra någon.
För mig är det här goda nyheter då jag får tillgång till Helenas laboratorium då jag ännu inte har utrustning för ett eget. Visserligen ska jag åka tillbaka till Brest och beställa det jag behöver men jag räknar inte att utrustningen kan komma mig tillgodo förrän till hösten i bästa fall.
Näst är det återigen Mordak som talar. Han säger att det var inte en tillfällighet som Hermesordern investerade i Le covent la Sonnerie bonheur. Hela den plats som kovenantet vilar på är omgiven av en magisk aura och i skogen finns en damm i vilken man kan skörda aquam vis. Mordaks egna efterforskningar har visat att det finns älvfolk i skogen och att det tvivels utan finns mer källor för vis runt om i trakten. Han och Thomas ska under våren och sommaren spendera många veckor i skog och på åsarna för att leta efter vis. Gamla historieböcker som munkarna lämnade kvar talar om en Gallisk druidkult som hade sin högborg här kring 300 e.kr. Det vore väldigt intressant om man kunde finna ingången till denna högborg.
Vid Sexten samlar Fader Stepháno oss alla i den nedbrunna kyrkans ruin. Han inleder mässan med Kyrie och hans kraftfulla baryton överröstar oss alla. Jag ser på tjänstefolket att de verkligen uppskattar det här. Annat är det med mina soldales som vrider otåligt på sig och ser ut som om de vill bege sig därifrån och Mordak är inte ens närvarande. Jag kan inte hjälpa att snegla lite på Fernandez när han stakande tar sig igenom Credo, trosbekännelsen. Må Gud har förlåtande för vårt högmod.
Efter mässan får jag inte helt oväntat stå till svars inför Fader Stepháno som blivit högst upprörd över Mordaks frånvaro. Jag försöker förklara för honom att Mordak är en upptagen man men mina argument faller platt till marken.
Sjunde dagen efter Vårdagjämningen. Tisdag i början på den andra säsongen.
Helena och jag har arbetat hela dagen i laboratorium med att skriva ner vad jag behöver införskaffa när jag reser till Brest. Det slår mig gång på gång att hon är en högst attraktiv kvinna med en nobel grace och fint maner. Jag gör naturligtvis mitt bästa i att verka världsvan och intressant och berättar flera lustiga anekdoter om mina resor till Genoa och Marseille. Hon skrattar och är högst charmerande. Hon frågar mig helt fräckt om kvinnorna i mitt liv och jag kan inte hjälpa att bli lite förlägen. Visserligen hade det lantliga kovenantet i Provance erbjudit mig tillfälla att ha samröre med en högst förtjusande liten bondtös i min tidiga ungdom. Romansen hade dock inte varit långvarig då hennes föräldrar inte såg med blida ögon på vårt förhållande. De skickade sin dotter till hennes kusiner och jag såg henne inte förrän långt senare. Då var hon redan bortgift. Därefter hade jag mycket lite tid för kvinnor och svärmeri. Min mästare pressade mig hårt och krävde hela tiden min uppmärksamhet. Helena ger mig en svårtolkad blick och säger att jag inte längre har någon mästare som bestämmer vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska svara på det och det uppstår en pinsam tystnad. Helena plockar dock fram ett krus med örter och säger att jag senare ska ta ett avkopplande bad och hälla ner lite av dessa örter i badvattnet. Hon använder dem jämt och de stärker kroppen säger hon.
Vädret är återigen bistert och det har snöat under förmiddagen. Jag är ändå ute på gården för insupa en gnutta frisk luft då det uppstår väsen vid stora porten. Av nyfikenhet beger jag mig dit för att se vad som står på. En eländig man och vad som måste vara hans ännu mer eländiga hustru står vid porten och vill komma in för att träffa godsherren. De blir naturligtvis stoppade av tjänstefolket. Jag tvekar ett tag. Kvinnan är likblek och ser inte frisk ut. Hennes hår hänger i stripor och hon liksom mannen är väldigt leriga och smutsiga. När mannen ändå med bestämdhet vägrar att gå sin väg så går jag fram till dem och frågar vad som står på. Mannen berättar då med sin grötiga bonska dialekt att hans fru är sjuk. Jag försår inte detaljerna i hans förklaringar men han tror uppenbarligen att godsherren kan hjälpa. Jag tvekar en stund, rädd för att om man hjälper en sjuk bonde så står det snart tio miserabla bönder på kö för att få hjälp med deras patetiska liv och det här är ingen sjukstuga. Kvinnans uppsyn går ändå till mitt svaga hjärta och jag bevekar mig inför mannens böner. Jag tecknar åt tjänarna att bära in kvinnan och lägga henne i stallet. Mannen får stanna kvar utanför. Kvinnan läggs ner i halmen och tjänarna lämnar oss ensamma. Jag känner på hennes svettiga panna och konstaterar att hon har feber. Jag samlar mig och börjar gestikulera i luften. Med hög röst börjar jag kommendera naturens krafter – Creo Corpus!
”På mitt befallande ord
söks det ut som kvinnan felas.
Hon bjuds att äta från livets bord
så sjukdomen slutligen helas.”
En frisk doft av lavendel sprids och signelsen är över. Jag känner på kvinnans panna. Febern är bruten. Jag sänder in tjänare att se till kvinnan och ge henne vatten att dricka. Där efter går jag in igen.
Jag äter tydligen ensam i kväll. Mina soldales är som borttrollade och Darian, sir Hugh och fader Stepháno har redan ätit. Det är inte en festmåltid direkt och jag påminns om att vi ingalunda lever i ett rikt kovenant. Efter måltiden beordrar jag att mitt badkar ska fyllas med vatten och att de inte ska besvära sig med att värma vattnet. Jag går upp till mitt studierum och läser den bok som jag valt ut för kvällen. Det är en bok om livsåskådning skriven av en filosof från det nordligaste bergstrakterna i Italien. Jag både förfäras och intrigeras av författarens raljerande om kristendomens tillgångar och brister. Jag avbryts innan jag läst ut boken av en av de unga tjänarinorna; hon med fräknar över hela ansiktet. Hon niger och säger att badkaret är fyllt med vatten som jag beordrade.
Örterna i kruset doftar gott och jag häller ner fyra goda nävar i badet. Därefter stoppar jag ned ena handen i vattnet och rör om. Med hög röst kommenderar jag Creo Ignem, och värmer vattnet till behaglig badtemperatur. Ansträngningen gör mig trött och det är med stort välmående som jag sedan sjunker ned i badet. Knappt har jag kommit tillrätta innan någon kommer in genom dörren. Det är Helena! Generad skyler jag mig med händerna och till min förtretelse rodnar jag stort. Finns det ingen måtta på den kvinnans fräckhet. Hon har håret utsläppt och går klädd i en mörkgrön långklänning utan skärp. I handen håller hon en dosa i trä. Jag kommer inte för mig att säga något och hon säger inte så mycket heller. Istället öppnar hon dosan som visar sig innehålla en salva och börjar smörja in min rygg. Jag blir alldeles varm av hennes beröring och känner hur begäret växer inom mig. Helena böjer sig över min axel och tittar ner i vattnet. Hon skrattar till och säger att det ser ut som om jag behöver en kvinna. Därefter låter hon sin klänning falla till marken och kryper ned i det trånga karet tillsammans med mig. Vid alla helgon den kvinnan är en orm!
