Nekromanti Synen på skräck

[Basenanji]

Nu tänker jag spoila mitt eget rollspel Abscess: Där är det i varje fall så att "zombieepidemier" utbryter för att någon helt enkelt ställer till med kaos och rädsla. Eller; som en parasit säger: "Gå fram till en äldre herre på tunnelbanan, lägg en kniv i hans knä, rikta en pistol mot hans skrev och säg att du kommer skjuta honom på alla ställen man kan skjuta en man utan att döda honom, om han inte hugger kniven i fem medpassagerare innan det gått en minut. Har han ett barn med sig så hotar du att döda barnet istället och ger honom tjugo sekunder. De flesta slutar protestera när halva tiden gått, och de börjar skratta när de huggit tre eller högst fyra personer. Du skulle bli förvånad om du visste hur många som inte slutar räkna hur många de huggit förrän de är uppe i mer än sju..."

Okej, nu har Rising spoilat så nu sprider jag det vidare...
Men det är inspirerande, i all sin obehaglighet...
---
Lite längre ner fanns det en tråd om zombies och många åsikter för och emot. Kanske kan man dra slutsatsen att även om det finns en poäng i att döda hjärndöa missfoster som kommer emot en i tusental "bara för att"; så krävs det något mer för att nå spänningen.
I Risings ögonblicksbild ryms bilden av ondskan/skräcken som något mer autonomt (åtminstone som jag väljer att tolka den, bilden alltså) och det är något jag finner mer kreativt än trovärdiga förklaringar (ok, de är också fantasieggande iofs).

Om ondskan/skräcken har sig själv som motor och syfte blir tex antagonisterna kanske krångligare att förhålla sig till:
"Men vad vill du då, onda professor X ? Nämn ditt pris så ska jag betala!"
"Å, jag vill ingenting egentligen. Jag skulle till och med kunna dö på kuppen. Bara jag får plåga dig bortom fasornas gränser först. Jag vet inte varför jag vill det så gärna, jag vet bara att jag vill. Så nu gör jag det. I morgon kanske jag är en alldeles snäll och laglydig människa, men inatt, kära detektiv Wilkins, är jag en ond skurk som skrattar 'muahahaha'.
Eller nåt. Men nog pratat, nu vill jag borra med en matsked i dina ögon, sitt stilla i stolen är du snäll. Asch, vad jag är rolig, du är ju fastbunden!"

En sådan antagonist föreställer jag mig är läskigare än en som planerar och resonerar. Sedan om det är personen eller en makt som gör detta möjligt, kan kvitta.

/Basse

 

[Rising]

En sådan antagonist föreställer jag mig är läskigare än en som planerar och resonerar.

I filmen Apocalypse Now så berättar Kurtz om hur charlie kommit och huggigt av varenda arm från civilbefolkningen som hans stab just givit stelkrampssprutor (eller något), och hur detta ledde till att han blev skjuten av en kristallkula rakt i huvudet.

Kristallklart blev han varse vansinnet i kriget han slogs för.

---

Jag är personligen ute efter det vansinnet. Att låta antagonisterna ha ett mål som är precis lagom främmande för spelarna. Något som inte bara är vansinnigt (typ "jag ska måla hela världen gredelin!") utan också översinnligt; smartare och renare och ärligare än vad vi människor någonsin erkänner att vi tänker.

Så; allra bäst tycker jag att det är när en händelse som bäst beskrivs som "oskyldiga människor drabbades av avskyvärda händelser helt utan anledning" i själva verket visar sig vara en liten men nödvändig del i en större plan, en större symmetri, ett större, viktigare, och riktigare sammanhang än vad både spelarna och deras rollpersoner först insett.

Och just den här insikten, om att alla människor kunde ha begripit det och skyddat sig emot det; om de nu bara inte hade varit så att de hellre önskat ha en extra plasmateve i lägenheten än trygghet åt sina medmänniskor i grannkommunen.

---

Jag gillar Liftaren också. Hans grej är att välja någon helt på måfå och skrämma dem senseless, men att ändå inte döda dem förrän de säger "jag vill dö" till honom. Det är så schysst, på något vis. Alla vi som går omkring och gnäller för minsta lilla. Liftaren är här för att göra slut på vårt lidande. Det är bara att erkänna att vi är gnällmökar, så avslutar han oss. Eller; tycker vi plötsligt att livet är värt att kämpa för? Jamen, då ser Liftaren till att sätta vår plötsliga livslust på prov!

 

[Rävnos]

ehh jag tror jag håller med dig, men jag är inte säker för allvarligt talat är jag så jävla bombad på whiskey nu så det är sorgligt.

Men iaf, för mig är det ofta så att om jag kan hitta något hos elakingen jag kan sympatisera till så försvinner en del av skräcken för mig, jag slutar vara rädd för mördaren och börjar istället sympatisera för honom.

När jag spelleder och har med ultimate badguys(TM) så är de ofta av modellen CoC, oförståeliga, ostoppliga och totallt likgiltiga inför något så patetiskt som mänskligheten. Det ska kännas att spelarna står inför en ondska så uråldrig och så primitiv att mänskligheten inte har en suck av en chans att förstå dess syfte eller mål.

För mig är detta skrämmande, att ses som en myra på gudarnas spelbord.

\Marcus som borde hålla sig borta från forumet kvällar som denna.

 

[Avslagen_Cola]

Kan tipsa dig om Danse Macabre av Stephen King där han har skrivit en del om skräck, enligt honom finns det tre sorters skräck, dels den som upplevs när Alien hoppar ur mage i film. Äcklad skräck, man vill typ spy. Den andra sorten är när ett otrevligt monster överraskar en, typ att en hund börjar skälla helt plötsligt när man smyger omkring i den mörka natten på nåt mysko uppdrag. Den tredje sorten är när det knackar inifrån garderoben och när man öppnar så finner man bara kläder...

Kort sagt, folk är rädda för sådant de kan koppla till obehagligheter, t.ex. torde USA vara rädda för terrorist-liknande saker, osv.
Folk är också rädda för det okända och okontrollerbara, en fiende som man inte vet något om är den läskigaste, speciellt om man inte vet utifall det är en fiende eller inte.
Kasta in en galning som besitter nödvändig information eller talang så att de måste ta honom med sig och få hans hjälp för att klara sig och anspela hela tiden på att han när som helst skulle kunna få för sig vad som helst, kanske döda dem eller bara göra något helt psycho. Då blir de nog nervösa, eftersom de inte begriper sig på honom och att han är en fara för dem.

 

[Organ]

Kan tipsa dig om Danse Macabre av Stephen King där han har skrivit en del om skräck

Om vi ska tipsa om lite "hur och varför"-böcker i ämnet vill jag nämna Clive Barkers "A-Z of Horror". Störtbra!

/Anders