Man Mountainman
Storsvagåret
Hej på er!
Jag satt och funderade på kosmisk magi och kosmiska varelser i Eon, och fick några idéer som jag inte tror att det skadar om jag delar med mig av. Inlägget är skrivet i två delar varav det ena är författat av ett fiktivt Legio Colonan-alterego till mig själv, och det andra är ett äventyrsförslag. Enjoy!
<HR>
Kosmisk magi och kosmiska varelser
De tre typerna av kosmiska varelser, helionen, lunion och stellaren, består till stor del av de krafter, vilka de himlakroppar som de befolkar utgörs av. Då Mundana är skapelsens centrum, så är det inte konstigt att kosmos blir mindre detaljerad ju längre ut från detta centrum man kommer. Alverna talar tyst om vad som finns på andra sidan rymdens vidder, trots att det sägs att de anlände på drakryggar från himlen. Vi vet att vår värld, Mundana, består av en stor uppsättning aspekter där elementarkrafterna är de viktigaste, och många har därför undrat hur det kommer sig att månen, solen och stjärnorna bara utgörs av en aspekt var, och varför aspekterna är så väsenskilda från de vi finner här.
Den första teorin postulerar att solen såväl som stjärnorna och månen är ganska tråkiga platser, där geotropi, fototropi och (i solens fall) pyro- och termotropi smält samman till de aspekter som vi kallar astrotropi, selenotropi och heliotropi.
Den andra teorin är att antalet kända aspekter bara är en liten del av ett oändligt antal möjliga karfter, där aspektuppsättningen skiljer sig märkbart från värld till värld. Primalkrafterna och grundkrafterna måste uppenbarligen vara desamma var man än kommer, liksom förmodligen gudakraften, teotropin. I övrigt kan vi, enligt den här teorin, förvänta oss att hitta många olika aspekter ute i rymdens vidder. Vårt inskränkta mundanska synsätt är förmodligen oförmöget att uppfatta den enorma variation av främmande aspekter som man säkert kan finna reda på månen som något annat än en och samma sak, och vi säger därför att ”månen ger oss selenotropi”, trots att det är en myriad av för oss obegripliga krafter som strömmar från denna vår följeslagare genom rymden.
Vilken teori som nu stämmer är inte så intressant, eftersom resor till främmande himlakroppar än så länge är högst teoretiska saker. En färd till månen, den närmsta av våra himlakroppar, skulle förmodligen kräva någon av följande högst osannolika procedurer:
<ul style="list-style-type: disc">[*] kastandet av en hittills oupptäckt besvärjelse. Matematiska beräkningar utförda av magus Itor Ilbahim vid Legio Colonan har gett oss uppskattningen att denna hypotetiska besvärjelse, för sitt utförande, skulle kräva alstrandet av omkring 2072 selenotropiska filament.
[*] En invånare av månen som utför en ritual, motsvarande våra egna selenotropiska ritualer, som kallar en mundanabo till månen på samma sätt som en selenomantiker frammanar en lunion. Idén är intressant men håller inte för närmare granskning. Dels har ingen någonsin kunnat påvisa existensen av en magikunnig lunion, dels saknar lunionen av allt att döma själ, vilket brukar betraktas som förutsättningen för magikunnighet. En utbredd åsikt är till och med att det inte är möjligt för kosmiska varelser att vara besjälade.
[/list] Resonemangen kring själar för oss till ytterligare en intressant punkt, nämligen rymdens geografi på andeplanet. Andebesvärjare brukar hävda att varken sol, måne eller stjärnor är synliga i andarnas värld. Härifrån är det inte långt att dra slutsatsen att rymden överhuvudtaget inte existerar på andeplanet. Det skulle i sådana fall vara förklaringen till de kosmiska varelsernas själlöshet, och det ger oss ytterligare intressanta perspektiv. Om andeplanet saknar kosmisk utsträckning, så borde de delar av skapelsen som är längre bort från andeplanet än Mundana ha ännu större kosmisk utsträckning än Mundana självt. Jag tänker förstås på skugglandet. I berättelser om skugglandet talas det ofta om direktkontakt med himlakropparna och de väsen som bebor dem. Tanken är fantasieggande, men vår avsaknad av grundläggande kunskap om skugglandets beskaffenhet förbjuder oss, tyvärr, att utföra vidare efterforskningar.
Mer praktiskt lagda kosmiker sysslar istället med att utforska de kosmiska varelsernas natur. Som sagt så saknar de själ, men de tycks inte sakna initiativförmåga och rationalitet, även om den i sådana fall är marginell. Detta ligger i linje med de få teorier man har om skugglandet, som gör gällande att dess invånare, om än ytligt sett tänkande varelser, skulle sakna själ. Alla försök till kommunikation med kosmiska varelser har dock misslyckats. Illuminati Hector Barans av den skimrande vägen tolkade lunionens färgskiftningar som ett språk, och konstruerade med alkemiska medel en vit kappa som skiftade färg på kommando, ungefär som lunionen. Hans färgskiftningar resulterade dock inte i någon respons från månbesten.
Om de kosmiska varelserna är kapabla till självständiga tankar, så visar dom det alltså inte. Detta faktum hindrar dock inte nya generationer av unga magiker från att med ivrig glöd försöka finna sätt att kommunicera med dem, för att vinna kunskap om den mystiska värld som lurar ovan molnen.
-Magus Dnalor Domanis av huset Avarine
Äventyrsförslag
Rollpersonerna färdas till en monolit. En analys visar att stenstoden bär selenotropi. Under natten nedstiger en lunion och försöker dräpa rollpersonerna. När de är på väg att besegra den, kastar den sig dock mot monoliten och försvinner omedelbart.
Under veckorna som följer tycks månen alltid skina ljus, och rollpersonerna råkar ut för en del märkliga händelser, alltid i månljus. De blir offer för illusioner och dylikt. Rollpersonerna börjar dessutom få underliga drömmar särskilt månklara nätter, om hur de befinner sig på månen, en värld av lysande runda former, och skinande lunioner utan ansiktsdrag. Ibland svepet enorma eldklot ned från ingenstans och bränner och förstör.
Till slut bör rollpersonerna få nog, och leta upp en selenomantiker. Han kommer snart till en häpnadsväckande slutsats: rollpersonerna är offer för en lunion, som följt med dem, och använt deras själar. På natten har han tagit med rollpersonernas själar, en i taget, till månen, där han utnyttjat dem i det pågående kriget mot helionerna, solens invånare. Rollpersonerna får nu fullt upp med att rädda sina själar. Skall de återvända till monoliten där allt började, och förstöra den, eller skall de finna en metod att föra sina själar till månen utan att det hela upplevs som en dröm, finna en metod att kommunicera med månvarelserna, och kanske hjälpa dem i kriget mot solens horder?
<HR>
Jag satt och funderade på kosmisk magi och kosmiska varelser i Eon, och fick några idéer som jag inte tror att det skadar om jag delar med mig av. Inlägget är skrivet i två delar varav det ena är författat av ett fiktivt Legio Colonan-alterego till mig själv, och det andra är ett äventyrsförslag. Enjoy!
<HR>
Kosmisk magi och kosmiska varelser
De tre typerna av kosmiska varelser, helionen, lunion och stellaren, består till stor del av de krafter, vilka de himlakroppar som de befolkar utgörs av. Då Mundana är skapelsens centrum, så är det inte konstigt att kosmos blir mindre detaljerad ju längre ut från detta centrum man kommer. Alverna talar tyst om vad som finns på andra sidan rymdens vidder, trots att det sägs att de anlände på drakryggar från himlen. Vi vet att vår värld, Mundana, består av en stor uppsättning aspekter där elementarkrafterna är de viktigaste, och många har därför undrat hur det kommer sig att månen, solen och stjärnorna bara utgörs av en aspekt var, och varför aspekterna är så väsenskilda från de vi finner här.
Den första teorin postulerar att solen såväl som stjärnorna och månen är ganska tråkiga platser, där geotropi, fototropi och (i solens fall) pyro- och termotropi smält samman till de aspekter som vi kallar astrotropi, selenotropi och heliotropi.
Den andra teorin är att antalet kända aspekter bara är en liten del av ett oändligt antal möjliga karfter, där aspektuppsättningen skiljer sig märkbart från värld till värld. Primalkrafterna och grundkrafterna måste uppenbarligen vara desamma var man än kommer, liksom förmodligen gudakraften, teotropin. I övrigt kan vi, enligt den här teorin, förvänta oss att hitta många olika aspekter ute i rymdens vidder. Vårt inskränkta mundanska synsätt är förmodligen oförmöget att uppfatta den enorma variation av främmande aspekter som man säkert kan finna reda på månen som något annat än en och samma sak, och vi säger därför att ”månen ger oss selenotropi”, trots att det är en myriad av för oss obegripliga krafter som strömmar från denna vår följeslagare genom rymden.
Vilken teori som nu stämmer är inte så intressant, eftersom resor till främmande himlakroppar än så länge är högst teoretiska saker. En färd till månen, den närmsta av våra himlakroppar, skulle förmodligen kräva någon av följande högst osannolika procedurer:
<ul style="list-style-type: disc">[*] kastandet av en hittills oupptäckt besvärjelse. Matematiska beräkningar utförda av magus Itor Ilbahim vid Legio Colonan har gett oss uppskattningen att denna hypotetiska besvärjelse, för sitt utförande, skulle kräva alstrandet av omkring 2072 selenotropiska filament.
[*] En invånare av månen som utför en ritual, motsvarande våra egna selenotropiska ritualer, som kallar en mundanabo till månen på samma sätt som en selenomantiker frammanar en lunion. Idén är intressant men håller inte för närmare granskning. Dels har ingen någonsin kunnat påvisa existensen av en magikunnig lunion, dels saknar lunionen av allt att döma själ, vilket brukar betraktas som förutsättningen för magikunnighet. En utbredd åsikt är till och med att det inte är möjligt för kosmiska varelser att vara besjälade.
[/list] Resonemangen kring själar för oss till ytterligare en intressant punkt, nämligen rymdens geografi på andeplanet. Andebesvärjare brukar hävda att varken sol, måne eller stjärnor är synliga i andarnas värld. Härifrån är det inte långt att dra slutsatsen att rymden överhuvudtaget inte existerar på andeplanet. Det skulle i sådana fall vara förklaringen till de kosmiska varelsernas själlöshet, och det ger oss ytterligare intressanta perspektiv. Om andeplanet saknar kosmisk utsträckning, så borde de delar av skapelsen som är längre bort från andeplanet än Mundana ha ännu större kosmisk utsträckning än Mundana självt. Jag tänker förstås på skugglandet. I berättelser om skugglandet talas det ofta om direktkontakt med himlakropparna och de väsen som bebor dem. Tanken är fantasieggande, men vår avsaknad av grundläggande kunskap om skugglandets beskaffenhet förbjuder oss, tyvärr, att utföra vidare efterforskningar.
Mer praktiskt lagda kosmiker sysslar istället med att utforska de kosmiska varelsernas natur. Som sagt så saknar de själ, men de tycks inte sakna initiativförmåga och rationalitet, även om den i sådana fall är marginell. Detta ligger i linje med de få teorier man har om skugglandet, som gör gällande att dess invånare, om än ytligt sett tänkande varelser, skulle sakna själ. Alla försök till kommunikation med kosmiska varelser har dock misslyckats. Illuminati Hector Barans av den skimrande vägen tolkade lunionens färgskiftningar som ett språk, och konstruerade med alkemiska medel en vit kappa som skiftade färg på kommando, ungefär som lunionen. Hans färgskiftningar resulterade dock inte i någon respons från månbesten.
Om de kosmiska varelserna är kapabla till självständiga tankar, så visar dom det alltså inte. Detta faktum hindrar dock inte nya generationer av unga magiker från att med ivrig glöd försöka finna sätt att kommunicera med dem, för att vinna kunskap om den mystiska värld som lurar ovan molnen.
-Magus Dnalor Domanis av huset Avarine
Äventyrsförslag
Rollpersonerna färdas till en monolit. En analys visar att stenstoden bär selenotropi. Under natten nedstiger en lunion och försöker dräpa rollpersonerna. När de är på väg att besegra den, kastar den sig dock mot monoliten och försvinner omedelbart.
Under veckorna som följer tycks månen alltid skina ljus, och rollpersonerna råkar ut för en del märkliga händelser, alltid i månljus. De blir offer för illusioner och dylikt. Rollpersonerna börjar dessutom få underliga drömmar särskilt månklara nätter, om hur de befinner sig på månen, en värld av lysande runda former, och skinande lunioner utan ansiktsdrag. Ibland svepet enorma eldklot ned från ingenstans och bränner och förstör.
Till slut bör rollpersonerna få nog, och leta upp en selenomantiker. Han kommer snart till en häpnadsväckande slutsats: rollpersonerna är offer för en lunion, som följt med dem, och använt deras själar. På natten har han tagit med rollpersonernas själar, en i taget, till månen, där han utnyttjat dem i det pågående kriget mot helionerna, solens invånare. Rollpersonerna får nu fullt upp med att rädda sina själar. Skall de återvända till monoliten där allt började, och förstöra den, eller skall de finna en metod att föra sina själar till månen utan att det hela upplevs som en dröm, finna en metod att kommunicera med månvarelserna, och kanske hjälpa dem i kriget mot solens horder?
<HR>
