Simon
Swashbuckler
Sådär, nu tycker jag att jag har testat Burning Empires nog för att ha en åsikt om det. Detaljer om vårt spel kanske kommer i krönikeforumet, men här tänkte jag prata om varför jag har bestämt mig för varför jag inte är intresserad av att spela det igen.
I en privat diskussion skrev jag såhär:
Problemet med beliefbankandet (beliefs är som en blandning av karaktärsdrag och mål för rollpersonen, för er som inte är så insatta i Burning-spelen men läser ändå) i BE, till skillnad mot i BW, är att det kompetitiva metaspelet aktivt kommer ivägen för det. Inte helt, för det är absolut där, och det är aaasviktigt att banka sina beliefs för att få in Artha (typ hjältepoäng) vilka är viktiga för att kunna boosta sina metaslag.
Spelets absolut mest centrala fråga, dess premiss, är "kommer människorna, rollpersonerna, stå eniga inför alienhotet, eller kommer de att sträva mot sina personliga mål och genom oenighet döma mänskligheten till undergång".
Det är skitintressant, så formulerat. Problemet är att den mekaniska måttstocken för hur bra det går på den strategiska nivån är så väldigt tydlig. Så det går liksom inte att missa hur bra man "gör ifrån sig". Lägg till detta att det är väldigt tydligt vilken payoff spelarna får av att samarbeta och spela sina scener med ett strategiskt mål istället för att vara lite disharmoniska och dra åt olika håll, så blir det väldigt svårt att inte dra nytta av samarbetstänket och lägga tendenser till disharmoni åt sidan. Jag upplever det som något nästan hårdkodat i oss som spelspelare, att när vi ser så tydligt hur "bra" vi spelar så är det vääldigt svårt att spela "dåligt".
Alltså, skillnaden mot Burning Wheel är just att denna braighetsmåttstock finns, och dessutom inte går att ignorera mer en typ två sekunder i taget. Det är det jag menar med att det kompetitiva kommer i vägen för karaktärsspelandet och beliefbankandet. Det går inte att bortse från och det leder till en helt annan dynamik som aktivt drar spelet bort från det "hippiespelande" som jag går mest loss på med rollspel.
Nu är det sent och inlägget är långt. Mer nån annan gång. Om jag nu inte pratar för en vägg av ointresse här.
I en privat diskussion skrev jag såhär:
Och Poppe:Simon said:...har jag blivit klar med insikten att Burning Empires som det är skrivet för att spelas inte passar min smak alls. Både det kompetitiva och det strukturerade metaspelet drar av för mycket från nöjet med att spela rollspel, i min smak. Jag är såklart med på att det kan passa andra, men jag har nått en punkt där jag är ointresserad av att investera mer i spelet, som det är skrivet
Och jag tänkte att diskussionen gör sig bättre här, där fler folk kan pitcha in eller dra nytta av resonemangen...Inte för att övertala dig, eller ens ifrågasätta vad du tycker, men exakt vad är det du ogillar? Jag har aldrig läst BE som speciellt mycket kompetitivt, snarare har jag alltid tolkar alla recensioner och liknande som framhåller den sidan som att de läst spelet fel. Snarare har jag tolkat in det som samma sak som BW, dvs utmana beliefs stenhårt, om och om igen.
Det strukturerade kan jag till fullo förstå dock, det är lite samma känsla jag har med Mouse Guard, jag VILL slänga in ett par tester direkt efter ett annat bara för att de bör vara där, men jag bakbinds av reglerna. Dock säger det väl snarare att jag vill spela BW istället för MG, och inte MG det är fel på.
Som jag har tolkar intervjuer och liknande kring BE så var det ett försök från BWHQs sida att skriva ett spel som inte skulle gå att spela på annat sätt än så som de spelade, så de försökte hårdkoda in hur de spelade BW i BE.
Problemet med beliefbankandet (beliefs är som en blandning av karaktärsdrag och mål för rollpersonen, för er som inte är så insatta i Burning-spelen men läser ändå) i BE, till skillnad mot i BW, är att det kompetitiva metaspelet aktivt kommer ivägen för det. Inte helt, för det är absolut där, och det är aaasviktigt att banka sina beliefs för att få in Artha (typ hjältepoäng) vilka är viktiga för att kunna boosta sina metaslag.
Spelets absolut mest centrala fråga, dess premiss, är "kommer människorna, rollpersonerna, stå eniga inför alienhotet, eller kommer de att sträva mot sina personliga mål och genom oenighet döma mänskligheten till undergång".
Det är skitintressant, så formulerat. Problemet är att den mekaniska måttstocken för hur bra det går på den strategiska nivån är så väldigt tydlig. Så det går liksom inte att missa hur bra man "gör ifrån sig". Lägg till detta att det är väldigt tydligt vilken payoff spelarna får av att samarbeta och spela sina scener med ett strategiskt mål istället för att vara lite disharmoniska och dra åt olika håll, så blir det väldigt svårt att inte dra nytta av samarbetstänket och lägga tendenser till disharmoni åt sidan. Jag upplever det som något nästan hårdkodat i oss som spelspelare, att när vi ser så tydligt hur "bra" vi spelar så är det vääldigt svårt att spela "dåligt".
Alltså, skillnaden mot Burning Wheel är just att denna braighetsmåttstock finns, och dessutom inte går att ignorera mer en typ två sekunder i taget. Det är det jag menar med att det kompetitiva kommer i vägen för karaktärsspelandet och beliefbankandet. Det går inte att bortse från och det leder till en helt annan dynamik som aktivt drar spelet bort från det "hippiespelande" som jag går mest loss på med rollspel.
Nu är det sent och inlägget är långt. Mer nån annan gång. Om jag nu inte pratar för en vägg av ointresse här.