baron Max Durhal_UBBT
Warrior
Hej, det är Max Durhal igen. Jag gjorde misstaget att sätta ut de olika delarna för Tapio på olika platser. Själv hatar jag följetonger så om någon vill läsa dett och fortsättningen hädanefter så kan ni titta på det här inlägget då och då.
tapio tittade in i de onda ögonen. Han hade bara tänkt spana på gestalten på order av den sturske dvärgen i sällskapet men nu när han såg ett grottroll framför sig så undrade han om han inte bara kunde sticka ifrån allt och helt enkelt strunta i pengarna. Det hade han kanske också fått tillfälle att göra om inte den väldiga gestalten nu i det senaste ögonblicket hade börjat lukta någonting. tapio satte tungan i halsgropen. Visste varelsen att han var där?
Jodå, det var ett enormt, fult och extremt stort grotttroll som nu började springa runt bergkullens som den rädde stigfinnaren stod på. Medans tapio började fumla med bågen så tänkte han hur enkelt allt varit. För några dagar sedan hade några Zorianriddare anställt honom och någon dvärg för att på snabbaste möjligaste sätt ta sig till Khrun-Renk-Roghan för att be om assistans inför ett möjligt Tirak anfall mot Talon. Nu så stod han här för att dvärgen, efter flera dagars resande, hört ett vrål och bett tapio ensam undersöka vad som låtit.
tapio tog nu med en stark vilja fram sin första pil och lät den fara iväg. Han visste inget om troll men hade sett en del skogstroll i Ircaskogen förr men de såg inte lika elaka ut. Han drog pilen över strängen och lät den fara genom natten...
Den satte sig i bröstkorgen! Men trots den proffsiga träffen så brydde sig trollet inte om det så mycket. Ytterligare en pil flög iväg nu när trollet bara var några ögonblick ifrån tapio. Armen, benet och armen igen men trollet verkade inte bry sig om den lilla blodfors som rann nerfor dennes väldiga kroppshydda.
"Det är i alla fall inte den 5:e idag." Tänkte tapio tacksamt då han slängde ifrån sig bågen och tog fram sitt slagsvärd. Med en beslutsamhet som han ofta känt så högg han mot trollet.
BAM!
tapio hade missat och med en fruktansvärd kraft så hade trollet slagit till hans högra arm. Svärdet flög iväg genom mörkret och det svartnade framför ögonen på tapio...
Kherzam-klan.Roghan--den-ödmjuke var förvisso en lite lugnare dvärg om man jämför med andra ur hans släkte. Men när han hörde det bekanta vrålet från ett grotttroll så tog en fruktansvärd stark vilja men även ursinne över. DE GALT! ZANDER! Vrålade han på de två riddarna. De Galt var en väldig bullrig Zorianriddare och med sig hade han en cirefalisk dito. Båda hade tänkt gå och lägga sig men nu när de hörde Kherzam ryta till så tvekade de inte att ta fram sina yxor och springa ut i natten. Kherzam hade sovit i sin ringbrynja i flera dagar nu så han tog bara fram Krell-Kharzen och gjorde sig redo för strid...Hej! Det här är Baron Max Durhal men jag sitter framför en annan magispegel nu så jag måste gå under annat namn.
Här kommer den rolig... Här kommer fortsättningen.
Kherzam sprang så fort benen bar honom, och de två Zorianriddarna var inte långt efter. De var alla en smula rädda, även om de aldrig skulle ha saagt det, men det var en människas liv som stod på spel här!
KKherzam kom först. Han spanade och såg med hjälp av sina röd-gula ögon som han fötts med hur en väldig gestalt gick bort från en mindre gestalt på backen. Kherzam sprang fort dit med andan i halsen. Det var Tapio som låg där. Stigfinnaren hade en svårt sargad högerarm som nästan var mosad. Egentligen så borde han ha varit död nu, men han levde. Kherzam tittade återigen åt den stora gestaltens håll, men den var utom synhåll nu. Det var konstigt för grottroll brukade äta upp sina offer. Kanske hade det varit ett uppretat bergstroll? Nåväl...
Zander och Robert De Galt hade kommit fram nu. De stod där i bara överkroppar och med yxor i händerna, nästan som tagna ur en hjältesaga. Vi måste bära honom! Skrek Kherzam, och det gjorde de, tillbaka till lägret.
/Det här var faktiskt en rätt misslyckad händelse egentligen. Det började med att stigfinnaren i gänget skulle vara vakt. Vår sturske dvärg var även han vaken men de två riddarna höll på att lägga sig. När de sen hör något konstigt ljud så ber Kherzam Tapio att bara kolla vad det är. Då jag som SL har haft det lite tråkigt då de rest hela tiden så låter jag honom se en stor gestalt nedanför honom när han står på en hög kulle ovanför i den mörka natten. Tapio (vars spelares namn inte ska nämnas) ger sig inte drifrån av blotta åsynen av ett grottroll utan tittar istället på det. Han lägger självklart även upp bågen. Trollet hör då någonting och Tapio ser hur denne börjar vädra något i luften. Sekunden senare stirrar trollet rakt in i hans ögon och därefter börjar han springa mot närmsta uppgång (20-30 meter därifrån) för att ta Tapio! Tapio ser då barra en utväg (jag såg fler) och det är att överösa trollet med pilar. Trots att jag glömde regenererings reglerna för troll så har trollet ingen svårighetsökning förutom möjligen blodet (28 i chockvärde trorr jag) När fem pilar sitter i trollet (eller något liknande) så tar Tapio fram svärdet. Trollet har en binderakhhammare då de faktiskt utan att veta det var i närheten av tiraker, och han slungar den. Tapios spelare frågar då mig (då han inte riktigt kan stridsreglerna) om den försvarsmanöver han ska utföra kommer att inträfa INNAN anfallet ifråga inträffar. JAg tänker då på att han hoppar undan eller liknande, och hoppas också att han ska göra det tills undsättning i form av en dvärg och två starka Zorianriddare kommer så jag säger ja. DÅ GÖR HAN ETT MOTANFALL. Visserligen träffar motanfallet rakt i en jävligt tjock hud och sekunden därefter träffar trollet och får efter koll för skada 56 i skadeverkan rakt i hans högra arm, svärdsarmen. Spelaren är ärligt talat en riktig pessimist som börjar klaga på hur länge han har slitit med sin gubbe i alla dessa 2,5 timmar. I vanliga fall så skulle han ha döt men Tapio har (när det verkligen gäller) tur med tärningarna och med alla de dödstärningar han slår (5 trpr jag) så blir tre av de ettor och två sexor. Han slår de och får 13 när han har chockvärde 15. Dessvärre har han 9 st chocktärningar så han svimmar av smärtan. Nu har Tapio tur för trollet smiter och i nästa stund så kommer räddningen i form av en dvärg och två Zorianriddare. Men fler faror lurar i bergen...
Har inga andra några roliga/häftiga/korkade händelser att berätta? Skicka ett privat meddelande till mig eller skriv gärna som svar på detta inlägg i såna fall.
Trogen vän till alla alver och dvärgar. Tar en öl med orcher men inte dräpare.
tapio tittade in i de onda ögonen. Han hade bara tänkt spana på gestalten på order av den sturske dvärgen i sällskapet men nu när han såg ett grottroll framför sig så undrade han om han inte bara kunde sticka ifrån allt och helt enkelt strunta i pengarna. Det hade han kanske också fått tillfälle att göra om inte den väldiga gestalten nu i det senaste ögonblicket hade börjat lukta någonting. tapio satte tungan i halsgropen. Visste varelsen att han var där?
Jodå, det var ett enormt, fult och extremt stort grotttroll som nu började springa runt bergkullens som den rädde stigfinnaren stod på. Medans tapio började fumla med bågen så tänkte han hur enkelt allt varit. För några dagar sedan hade några Zorianriddare anställt honom och någon dvärg för att på snabbaste möjligaste sätt ta sig till Khrun-Renk-Roghan för att be om assistans inför ett möjligt Tirak anfall mot Talon. Nu så stod han här för att dvärgen, efter flera dagars resande, hört ett vrål och bett tapio ensam undersöka vad som låtit.
tapio tog nu med en stark vilja fram sin första pil och lät den fara iväg. Han visste inget om troll men hade sett en del skogstroll i Ircaskogen förr men de såg inte lika elaka ut. Han drog pilen över strängen och lät den fara genom natten...
Den satte sig i bröstkorgen! Men trots den proffsiga träffen så brydde sig trollet inte om det så mycket. Ytterligare en pil flög iväg nu när trollet bara var några ögonblick ifrån tapio. Armen, benet och armen igen men trollet verkade inte bry sig om den lilla blodfors som rann nerfor dennes väldiga kroppshydda.
"Det är i alla fall inte den 5:e idag." Tänkte tapio tacksamt då han slängde ifrån sig bågen och tog fram sitt slagsvärd. Med en beslutsamhet som han ofta känt så högg han mot trollet.
BAM!
tapio hade missat och med en fruktansvärd kraft så hade trollet slagit till hans högra arm. Svärdet flög iväg genom mörkret och det svartnade framför ögonen på tapio...
Kherzam-klan.Roghan--den-ödmjuke var förvisso en lite lugnare dvärg om man jämför med andra ur hans släkte. Men när han hörde det bekanta vrålet från ett grotttroll så tog en fruktansvärd stark vilja men även ursinne över. DE GALT! ZANDER! Vrålade han på de två riddarna. De Galt var en väldig bullrig Zorianriddare och med sig hade han en cirefalisk dito. Båda hade tänkt gå och lägga sig men nu när de hörde Kherzam ryta till så tvekade de inte att ta fram sina yxor och springa ut i natten. Kherzam hade sovit i sin ringbrynja i flera dagar nu så han tog bara fram Krell-Kharzen och gjorde sig redo för strid...Hej! Det här är Baron Max Durhal men jag sitter framför en annan magispegel nu så jag måste gå under annat namn.
Här kommer den rolig... Här kommer fortsättningen.
Kherzam sprang så fort benen bar honom, och de två Zorianriddarna var inte långt efter. De var alla en smula rädda, även om de aldrig skulle ha saagt det, men det var en människas liv som stod på spel här!
KKherzam kom först. Han spanade och såg med hjälp av sina röd-gula ögon som han fötts med hur en väldig gestalt gick bort från en mindre gestalt på backen. Kherzam sprang fort dit med andan i halsen. Det var Tapio som låg där. Stigfinnaren hade en svårt sargad högerarm som nästan var mosad. Egentligen så borde han ha varit död nu, men han levde. Kherzam tittade återigen åt den stora gestaltens håll, men den var utom synhåll nu. Det var konstigt för grottroll brukade äta upp sina offer. Kanske hade det varit ett uppretat bergstroll? Nåväl...
Zander och Robert De Galt hade kommit fram nu. De stod där i bara överkroppar och med yxor i händerna, nästan som tagna ur en hjältesaga. Vi måste bära honom! Skrek Kherzam, och det gjorde de, tillbaka till lägret.
/Det här var faktiskt en rätt misslyckad händelse egentligen. Det började med att stigfinnaren i gänget skulle vara vakt. Vår sturske dvärg var även han vaken men de två riddarna höll på att lägga sig. När de sen hör något konstigt ljud så ber Kherzam Tapio att bara kolla vad det är. Då jag som SL har haft det lite tråkigt då de rest hela tiden så låter jag honom se en stor gestalt nedanför honom när han står på en hög kulle ovanför i den mörka natten. Tapio (vars spelares namn inte ska nämnas) ger sig inte drifrån av blotta åsynen av ett grottroll utan tittar istället på det. Han lägger självklart även upp bågen. Trollet hör då någonting och Tapio ser hur denne börjar vädra något i luften. Sekunden senare stirrar trollet rakt in i hans ögon och därefter börjar han springa mot närmsta uppgång (20-30 meter därifrån) för att ta Tapio! Tapio ser då barra en utväg (jag såg fler) och det är att överösa trollet med pilar. Trots att jag glömde regenererings reglerna för troll så har trollet ingen svårighetsökning förutom möjligen blodet (28 i chockvärde trorr jag) När fem pilar sitter i trollet (eller något liknande) så tar Tapio fram svärdet. Trollet har en binderakhhammare då de faktiskt utan att veta det var i närheten av tiraker, och han slungar den. Tapios spelare frågar då mig (då han inte riktigt kan stridsreglerna) om den försvarsmanöver han ska utföra kommer att inträfa INNAN anfallet ifråga inträffar. JAg tänker då på att han hoppar undan eller liknande, och hoppas också att han ska göra det tills undsättning i form av en dvärg och två starka Zorianriddare kommer så jag säger ja. DÅ GÖR HAN ETT MOTANFALL. Visserligen träffar motanfallet rakt i en jävligt tjock hud och sekunden därefter träffar trollet och får efter koll för skada 56 i skadeverkan rakt i hans högra arm, svärdsarmen. Spelaren är ärligt talat en riktig pessimist som börjar klaga på hur länge han har slitit med sin gubbe i alla dessa 2,5 timmar. I vanliga fall så skulle han ha döt men Tapio har (när det verkligen gäller) tur med tärningarna och med alla de dödstärningar han slår (5 trpr jag) så blir tre av de ettor och två sexor. Han slår de och får 13 när han har chockvärde 15. Dessvärre har han 9 st chocktärningar så han svimmar av smärtan. Nu har Tapio tur för trollet smiter och i nästa stund så kommer räddningen i form av en dvärg och två Zorianriddare. Men fler faror lurar i bergen...
Har inga andra några roliga/häftiga/korkade händelser att berätta? Skicka ett privat meddelande till mig eller skriv gärna som svar på detta inlägg i såna fall.
Trogen vän till alla alver och dvärgar. Tar en öl med orcher men inte dräpare.