Så det finns fyra sorters inlevelse i rollspel. Som jag har kommit i kontakt med, i alla fall. Vem vet, det kanske finns fler?
Inlevelse i rollpersonen
Här har vi kranks heliga graal, och något jag tror att många här på forumet har upplevt någon gång. Att glömma bort sig själv och se världen som om man vore rollpersonen. Jag upplevde detta första gången i Neotech, av alla spel. Jag minns tydligt en scen där jag ställde mig upp och skrek rakt i ansiktet på en medspelare, helt in character. Sweet.
Inlevelse i berättelsen
Också ganska välbekant för många. Att känna sig djupt indragen i berättelsen så att alla tankar på omvärlden försvinner. Senaste gången jag upplevde detta var när jag spelade Staden med Arvidos på GothCon. Det var sköna stunder, det. När allting passade ihop och man inser att "Ah! Det var så det gick till!" ungefär som när man upplever en skön plot twist i en bok eller film.
Inlevelse i systemet
Det här har jag inte upplevt i rollspel, men jag tror att jag kommit nära det i brädspel, och jag är övertygad om att schackspelare och D&D-spelare upplever det. Att vara helt inne i spelet, göra upp planer och strategier, fundera på sannolikheten att något lyckas, "jubla över en crit", så att säga. Ni som lirar D&D, upplever ni något liknande när spelet är som bäst?
Inlevelse i situationen
Den här är jag mig veterligen först med att poängtera. Det handlar om att leva sig in i situationen i rollspel, den här Awesome!-känslan man får ibland i spel. Jag upplevde den när jag lirade Bliss Stage, återigen med Arvidos (som uppenbarligen rockar när det gäller att främja inlevelse), och även en del under Oskrivna blad, men det var kanske bara för att det var ninjor.
Situationen i fråga var när min rollperson i en episk strid där hon försökte spränga utomjordingarnas månbas helt brände ut sin relation med Jim, mannen hon låg med för att hennes son skulle få en far, och dessutom dödade sitt ankare Aslan. Det var en riktigt schysst scen, när hon klev ut ur vaggan och fick se Aslan ligga död. "Vad hände?" frågade hon, och Jim svarade: "Du räddade världen. Grattis." och gick därifrån. Detta skiljde sig definitivt från inlevelse i rollpersonen, ety jag högst medvetet brände ut min relation med Jim för att få till en sådan scen, trots att det var dåligt för min rollperson. Det skiljde sig även från inlevelse i berättelsen, i det att berättelsen egentligen inte var särskilt stark. I exemplet med Staden så blev jag uppspelt för att allting passade ihop så väl och vi fick till ett snyggt narrativ. I Bliss Stage blev jag uppspelt för att den omedelbara situationen var så stark och känsloladdad, och hur den hängde ihop med resten av ståryn var egentligen oväsentligt, bortsett från hur resten av ståryn påverkade just den här situationen.
---
Nå? Har jag rätt i att skilja på inlevelse i berättelsen och i situationen? Har ni upplevt dessa inlevelser själva? Tror ni att detta kan ha något att göra med det psykologiska konceptet "flow"?
Och framförallt: Om ni upplevt dessa inlevelsestadier, vilka faktorer styr huruvida ni kommer in i dem eller inte?
Inlevelse i rollpersonen
Här har vi kranks heliga graal, och något jag tror att många här på forumet har upplevt någon gång. Att glömma bort sig själv och se världen som om man vore rollpersonen. Jag upplevde detta första gången i Neotech, av alla spel. Jag minns tydligt en scen där jag ställde mig upp och skrek rakt i ansiktet på en medspelare, helt in character. Sweet.
Inlevelse i berättelsen
Också ganska välbekant för många. Att känna sig djupt indragen i berättelsen så att alla tankar på omvärlden försvinner. Senaste gången jag upplevde detta var när jag spelade Staden med Arvidos på GothCon. Det var sköna stunder, det. När allting passade ihop och man inser att "Ah! Det var så det gick till!" ungefär som när man upplever en skön plot twist i en bok eller film.
Inlevelse i systemet
Det här har jag inte upplevt i rollspel, men jag tror att jag kommit nära det i brädspel, och jag är övertygad om att schackspelare och D&D-spelare upplever det. Att vara helt inne i spelet, göra upp planer och strategier, fundera på sannolikheten att något lyckas, "jubla över en crit", så att säga. Ni som lirar D&D, upplever ni något liknande när spelet är som bäst?
Inlevelse i situationen
Den här är jag mig veterligen först med att poängtera. Det handlar om att leva sig in i situationen i rollspel, den här Awesome!-känslan man får ibland i spel. Jag upplevde den när jag lirade Bliss Stage, återigen med Arvidos (som uppenbarligen rockar när det gäller att främja inlevelse), och även en del under Oskrivna blad, men det var kanske bara för att det var ninjor.
Situationen i fråga var när min rollperson i en episk strid där hon försökte spränga utomjordingarnas månbas helt brände ut sin relation med Jim, mannen hon låg med för att hennes son skulle få en far, och dessutom dödade sitt ankare Aslan. Det var en riktigt schysst scen, när hon klev ut ur vaggan och fick se Aslan ligga död. "Vad hände?" frågade hon, och Jim svarade: "Du räddade världen. Grattis." och gick därifrån. Detta skiljde sig definitivt från inlevelse i rollpersonen, ety jag högst medvetet brände ut min relation med Jim för att få till en sådan scen, trots att det var dåligt för min rollperson. Det skiljde sig även från inlevelse i berättelsen, i det att berättelsen egentligen inte var särskilt stark. I exemplet med Staden så blev jag uppspelt för att allting passade ihop så väl och vi fick till ett snyggt narrativ. I Bliss Stage blev jag uppspelt för att den omedelbara situationen var så stark och känsloladdad, och hur den hängde ihop med resten av ståryn var egentligen oväsentligt, bortsett från hur resten av ståryn påverkade just den här situationen.
---
Nå? Har jag rätt i att skilja på inlevelse i berättelsen och i situationen? Har ni upplevt dessa inlevelser själva? Tror ni att detta kan ha något att göra med det psykologiska konceptet "flow"?
Och framförallt: Om ni upplevt dessa inlevelsestadier, vilka faktorer styr huruvida ni kommer in i dem eller inte?