Ymir
Liten kantbaron
Jag ska försöka mig på lite spelteori här. Notera att jag inte hängt på the Forge och aldrig tänker göra det, så det är möjligt att nån redan definierat konceptet jag är inne på här. Ni får helt enkelt dissa mig isåfall.
Normalt sett har man relativt god kool på vad ens spelare uppskattar; man bör åtminstone ha det. Man måste givetvis också som spelledare få ha med element man själv uppskattar, så det optimala är ju att dessa sammanfaller med grejer spelarna gillar, eller iallafall inte är saker spelarna tycker är totalt fattiga/tråkiga/frånstötande. I vilket fall är det sällan ett problem i relativt samkörda spelgrupper, de flesta gånger jag haft med något som det visat sig att spelarna verkligen inte gillat har det varit totala trivialiteter som verkligen inte skadat spelandet på något sätt. (Börni tycker tex att röda lysande ögon är totalt okoolt, medan jag diggar det...wow vilket stort problem).
That being said så, ibland uppstår situationen där man vill utsätta en rollperson för något dramatiskt, ofta något negativt och omstörtande (är det en bomb?), och inte vet hur spelaren kommer att reagera på det. Normalt när man hittar på nåt sånt tänker man kanske ofta, I know I do, 'heh, det här kommer han digga...'
men ibland vill man göra något plötsligt, förvånande, chockerande, omstörtande, you name it...och finner sig inte riktigt kunna förutsäga spelarens reaktion. Man står där med sin idé och vet inte om det är värt att försöka genomföra den eller ej. Kommer den förgylla spelandet, ta rollpersonen i nya intressanta riktningar? Man själv tror såklart det, men kommer spelaren också känna så? Tänk om han blir obekväm av hela situationen och inte gillar idén alls?
Man tror på sin vision, så man väljer att genomföra det. Man kör ett "gamble", som jag valt att kalla det - det kan gå vägen, men det kan också gå käpprätt åt helvete, hence the term. Man sitter bokstavligen på halster medan man spelleder; 'fuckfuckfuck...hur kommer han att reagera på det här? Okej, nu gör jag det, ja jävlar...'
Två exempel:
Att jävlas kosmetiskt med folks rollpersoner brukar alltid vara känsligt (citat Lycan, more or less). Vid ett tillfälle lät Lycan trots detta min rollperson (en söt studenttjej, bör kanske tilläggas), bli neddrogad av skumma kultister och rakad över hela kroppen (huvudet inkluderat) och översållad med skumma tatueringar. Det kunde ha gått hursomhelst, men som det visade sig så levererade han det hela väldigt väl, och det fick mig liksom att köpa det. All in all så funkade det bra till sist, och fyllde sitt syfte - det utvecklade karaktären i nya och oväntade riktningar. (Plus trissade upp hela kultist-plotten ett steg, då).
I min Eonkampanj dödade jag nyss av Börnis rollis flickvän på ett brutalt och ganska osmakligt sätt. Jag var nervös, för Börnis rollis hade förlorat folk han älskade två gånger redan i kampanjen, och jag började liksom undra om det inte skulle vara overkill, om Börni verkligen skulle tycka att det funkade. Hur mycket smärta känner han att hans rollis kan ta, liksom? Jag kunde inte fråga honom, då hade jag ju förstört chocken/överraskningen/whatever. Så jag var tvungen att chansa. Och som jag våndades...
men jag genomförde det, och det verkade falla väl ut. Det ledde till några riktigt bra scener, byggde vidare på snarare än att avsluta triangeldramat flickvännen varit involverad i, och tog hela plotten i nya riktningar eftersom Börnis rollis mer eller mindre ingått ett avtal med en av de mörka makterna (tm) i hopp om att få flickvännen tillbaka. All in all, it was good.
Faktum är, jag kommer inte riktigt på några gambles som inte funkat för mig. Känns som att de borde finnas där ute dock, givet hur irriterade mina spelare har blivit över enstaka kampanjelement ibland. Har ni några exempel på sådana här situationer som totalt kraschat, eller bara inte funkat riktigt?
Ibland kanske man borde köra -mer- gambits. jag minns en situation i vår D&D-kampanj där min rollis var gravid med alvdrottningens barnbarn, och alvdrottningen därför var fast besluten att hålla henne fängslad tills barnet var fött. Då tog SL ut mig på balkongen och kollade så att det var okej med mig att min rollis blev kvar i alvriket ett tag (jag fick ha en stand in-rollis så länge). Borde han gjort det, undrar jag? Hade det inte blivit bättre om jag liksom svävat i ovisshet om vilken utgång det hela skulle få, och faktiskt, om än fruktlöst, försökt battla vakterna och fly alvskogen? Det är klart, jag gillade idén eftersom det gav min rollis möjlighet att visa sig lite mogen och uppmuntra de andra rollpersonerna att lämna henne för att gå och göra vad som måste göras annorstädes, och så fick hon sura och hata alver som hon brukar, samtidigt som det var synd om henne och...ja, jag gillar sånt. Men det kunde ju inte SL veta. Borde han chansat? Eller var balkongsamtalet en båda säkrare och bättre approach?
Finns det några tekniker, utöver då att helt sonika känna sina spelare väl, som kan öka framgångsmarginalen i såna här gambles? Vad gör man för att se till att spelare lojt sväljer all skit man vill utsätta deras rollpersoner för? Hur invaggar man dem i känslan av att 'lita på mig, det här kommer bli koolt...'?
Hade man kunnat få gambles att bli Xanatos gambits, så att de fungerar oavsett hur spelarna reagerar på dem?
Och, förstås, är 'gamble' öht en bra term? Är 'gambit' bättre?
Man skulle annars kunna kalla det 'våldta rollperson'-dilemmat, för det är ju basically vad det är.
- Ymir, försöker lite
Normalt sett har man relativt god kool på vad ens spelare uppskattar; man bör åtminstone ha det. Man måste givetvis också som spelledare få ha med element man själv uppskattar, så det optimala är ju att dessa sammanfaller med grejer spelarna gillar, eller iallafall inte är saker spelarna tycker är totalt fattiga/tråkiga/frånstötande. I vilket fall är det sällan ett problem i relativt samkörda spelgrupper, de flesta gånger jag haft med något som det visat sig att spelarna verkligen inte gillat har det varit totala trivialiteter som verkligen inte skadat spelandet på något sätt. (Börni tycker tex att röda lysande ögon är totalt okoolt, medan jag diggar det...wow vilket stort problem).
That being said så, ibland uppstår situationen där man vill utsätta en rollperson för något dramatiskt, ofta något negativt och omstörtande (är det en bomb?), och inte vet hur spelaren kommer att reagera på det. Normalt när man hittar på nåt sånt tänker man kanske ofta, I know I do, 'heh, det här kommer han digga...'
men ibland vill man göra något plötsligt, förvånande, chockerande, omstörtande, you name it...och finner sig inte riktigt kunna förutsäga spelarens reaktion. Man står där med sin idé och vet inte om det är värt att försöka genomföra den eller ej. Kommer den förgylla spelandet, ta rollpersonen i nya intressanta riktningar? Man själv tror såklart det, men kommer spelaren också känna så? Tänk om han blir obekväm av hela situationen och inte gillar idén alls?
Man tror på sin vision, så man väljer att genomföra det. Man kör ett "gamble", som jag valt att kalla det - det kan gå vägen, men det kan också gå käpprätt åt helvete, hence the term. Man sitter bokstavligen på halster medan man spelleder; 'fuckfuckfuck...hur kommer han att reagera på det här? Okej, nu gör jag det, ja jävlar...'
Två exempel:
Att jävlas kosmetiskt med folks rollpersoner brukar alltid vara känsligt (citat Lycan, more or less). Vid ett tillfälle lät Lycan trots detta min rollperson (en söt studenttjej, bör kanske tilläggas), bli neddrogad av skumma kultister och rakad över hela kroppen (huvudet inkluderat) och översållad med skumma tatueringar. Det kunde ha gått hursomhelst, men som det visade sig så levererade han det hela väldigt väl, och det fick mig liksom att köpa det. All in all så funkade det bra till sist, och fyllde sitt syfte - det utvecklade karaktären i nya och oväntade riktningar. (Plus trissade upp hela kultist-plotten ett steg, då).
I min Eonkampanj dödade jag nyss av Börnis rollis flickvän på ett brutalt och ganska osmakligt sätt. Jag var nervös, för Börnis rollis hade förlorat folk han älskade två gånger redan i kampanjen, och jag började liksom undra om det inte skulle vara overkill, om Börni verkligen skulle tycka att det funkade. Hur mycket smärta känner han att hans rollis kan ta, liksom? Jag kunde inte fråga honom, då hade jag ju förstört chocken/överraskningen/whatever. Så jag var tvungen att chansa. Och som jag våndades...
men jag genomförde det, och det verkade falla väl ut. Det ledde till några riktigt bra scener, byggde vidare på snarare än att avsluta triangeldramat flickvännen varit involverad i, och tog hela plotten i nya riktningar eftersom Börnis rollis mer eller mindre ingått ett avtal med en av de mörka makterna (tm) i hopp om att få flickvännen tillbaka. All in all, it was good.
Faktum är, jag kommer inte riktigt på några gambles som inte funkat för mig. Känns som att de borde finnas där ute dock, givet hur irriterade mina spelare har blivit över enstaka kampanjelement ibland. Har ni några exempel på sådana här situationer som totalt kraschat, eller bara inte funkat riktigt?
Ibland kanske man borde köra -mer- gambits. jag minns en situation i vår D&D-kampanj där min rollis var gravid med alvdrottningens barnbarn, och alvdrottningen därför var fast besluten att hålla henne fängslad tills barnet var fött. Då tog SL ut mig på balkongen och kollade så att det var okej med mig att min rollis blev kvar i alvriket ett tag (jag fick ha en stand in-rollis så länge). Borde han gjort det, undrar jag? Hade det inte blivit bättre om jag liksom svävat i ovisshet om vilken utgång det hela skulle få, och faktiskt, om än fruktlöst, försökt battla vakterna och fly alvskogen? Det är klart, jag gillade idén eftersom det gav min rollis möjlighet att visa sig lite mogen och uppmuntra de andra rollpersonerna att lämna henne för att gå och göra vad som måste göras annorstädes, och så fick hon sura och hata alver som hon brukar, samtidigt som det var synd om henne och...ja, jag gillar sånt. Men det kunde ju inte SL veta. Borde han chansat? Eller var balkongsamtalet en båda säkrare och bättre approach?
Finns det några tekniker, utöver då att helt sonika känna sina spelare väl, som kan öka framgångsmarginalen i såna här gambles? Vad gör man för att se till att spelare lojt sväljer all skit man vill utsätta deras rollpersoner för? Hur invaggar man dem i känslan av att 'lita på mig, det här kommer bli koolt...'?
Hade man kunnat få gambles att bli Xanatos gambits, så att de fungerar oavsett hur spelarna reagerar på dem?
Och, förstås, är 'gamble' öht en bra term? Är 'gambit' bättre?
Man skulle annars kunna kalla det 'våldta rollperson'-dilemmat, för det är ju basically vad det är.
- Ymir, försöker lite