Man Mountainman
Storsvagåret
Jag har noterat att vissa system präglas av en intressant logik. De tycks placera in ett implicit, undangömt, nästan osynligt lager mellan spelare och rollperson. Detta lager består i en slags virtuell aktör som medlar mellan spelare och rollperson, som i vissa avseenden kan skiljas från dem bägge.
Polaris är ett utmärkt exempel på ett spel där en sådan "virtuell aktör" kommer in som en icke uttalad men dock verklig och för spelet fullständigt nödvändig förmedlare. Här har vi spelarna, som var och en är intresserad enbart av att göra spelet så njutbart som möjligt för sig själv och för resten av gruppen, genom att berätta en så bra historia som möjligt. För att kunna nå detta mål, fordras det dock att spelaren agerar via en virtuell aktör, vars mål i någon mening är att "vinna" eller att driva sin rollpersons agenda så hårt som möjligt; detta är nämligen den logik som Polaris' konfliktsystem bygger på. Om spelarna bara bugar sig för varandra och viker tillbaka för varandra, så får konfliktssystemet inget material att arbeta med: det är så konstruerat att det kräver antagonism som input. Men om spelarna själva antar den nödvändiga antagonistiska agendan så kommer spelet att kollapsa i käbbel, för Polaris' är inte försett med de spärrar som krävs för att hantera ett antagonistiskt spel. Den enda lösningen på denna synbara paradox är för spelarna att spela via en virtuell förmedlare, som kan hysa den antagonism de själva inte är förmögna till.
Den virtuella förmedlaren skiljer sig återigen från rollpersonen genom att ha metakunskap om spelet och spelets regler.
Denna idé om en "virtuell aktör" bär inte så små likheter till litteraturvetenskapens distinktion mellan "författare" och "berättare". Författaren är den verkliga mannen av kött och blod som har skrivit boken, medan berättaren är en helt och hållet virtuell konstruktion som enbart existerar inom ramen för berättelsen. Berättaren märks tydligt i böcker med ett explicit berättarjag, men kan även skymtas mer implicit genom exempelvis i texten förmedlade värderingar som inte nödvändigtvis behöver delas av den verklige författaren.
Den virtuelle aktören är intressant eftersom han existerar på samma plan som systemet -- han är i allt väsentligt en konstruktion av systemet, eller mer exakt, en konstruktion av spelarna i respons till systemet. Betänk återigen Polaris: aktören dyker upp först när vi läst reglerna och inser att det krävs av oss att vi skapar aktören som medlare mellan oss och rollpersonerna, eftersom systemet inte skulle fungera annars.
Låt oss begrunda Genisis' slitochslängrollspel. Feliaths kritik ger uttryck för en intuitiv logik: "jag vill göra x, och reglerna tillåter mig att göra x, men givet att jag faktiskt gör x blir spelet lidande". Den lösning som omedelbart kommer till sinnes är att helt enkelt omdesigna reglerna så att de inte längre tillåter x.
Genesis' svar introducerar dock den virtuelle aktörens logik. Inte explicit, men implicit i formuleringen "Om han nu tycker att det är kul". Underförstått: Det är visserligen kul att vinna (annars skulle inte extratärningar ha något värde som belöningar) men det är inte kul att vinna automatiskt. För att spelet ska fungera som det är tänkt kan jag inte låta samma "jag själv" å ena sidan fatta beslutet om hur många tärningar jag ska slå, å andra sidan ta emot bonustärningarna av min medspelare. Dessa två handlingar kräver nämligen diametralt motsatta ideologier: i ena fallet, en spänd förväntan inför ett slumpresultat; i det andra, en vilja att vinna oavsett vad. Jag måste alltså konstruera en virtuell aktör som kan ta hand om endera uppgiften åt mig.
Jag tror att idén om virtuella aktörer som en rollspelets motpart till skönlitteraturens "berättare" kan bli ett viktigt verktyg i vår analys av regelsystem. Vi är vana vid tanken på en spelare med en orubblig "kreativ agenda", given a priori, och ett system som bara har att anpassa sig efter denna agenda. I och med aktören, introducerar vi möjligheten att systemet faktiskt kan bidra till att strukturera den kreativa agendan, med den virtuella aktören som förmedlande faktor. Detta öppnar möjligheten för att avlägsna sig från en rent instrumentell syn på regelsystem, och vidare att explicit uppmärksamma den virtuella aktören i systemtexter.
/Kalle, som skriver sina inlägg via en aktör som tror att folk är intresserade
Polaris är ett utmärkt exempel på ett spel där en sådan "virtuell aktör" kommer in som en icke uttalad men dock verklig och för spelet fullständigt nödvändig förmedlare. Här har vi spelarna, som var och en är intresserad enbart av att göra spelet så njutbart som möjligt för sig själv och för resten av gruppen, genom att berätta en så bra historia som möjligt. För att kunna nå detta mål, fordras det dock att spelaren agerar via en virtuell aktör, vars mål i någon mening är att "vinna" eller att driva sin rollpersons agenda så hårt som möjligt; detta är nämligen den logik som Polaris' konfliktsystem bygger på. Om spelarna bara bugar sig för varandra och viker tillbaka för varandra, så får konfliktssystemet inget material att arbeta med: det är så konstruerat att det kräver antagonism som input. Men om spelarna själva antar den nödvändiga antagonistiska agendan så kommer spelet att kollapsa i käbbel, för Polaris' är inte försett med de spärrar som krävs för att hantera ett antagonistiskt spel. Den enda lösningen på denna synbara paradox är för spelarna att spela via en virtuell förmedlare, som kan hysa den antagonism de själva inte är förmögna till.
Den virtuella förmedlaren skiljer sig återigen från rollpersonen genom att ha metakunskap om spelet och spelets regler.
Denna idé om en "virtuell aktör" bär inte så små likheter till litteraturvetenskapens distinktion mellan "författare" och "berättare". Författaren är den verkliga mannen av kött och blod som har skrivit boken, medan berättaren är en helt och hållet virtuell konstruktion som enbart existerar inom ramen för berättelsen. Berättaren märks tydligt i böcker med ett explicit berättarjag, men kan även skymtas mer implicit genom exempelvis i texten förmedlade värderingar som inte nödvändigtvis behöver delas av den verklige författaren.
Den virtuelle aktören är intressant eftersom han existerar på samma plan som systemet -- han är i allt väsentligt en konstruktion av systemet, eller mer exakt, en konstruktion av spelarna i respons till systemet. Betänk återigen Polaris: aktören dyker upp först när vi läst reglerna och inser att det krävs av oss att vi skapar aktören som medlare mellan oss och rollpersonerna, eftersom systemet inte skulle fungera annars.
Låt oss begrunda Genisis' slitochslängrollspel. Feliaths kritik ger uttryck för en intuitiv logik: "jag vill göra x, och reglerna tillåter mig att göra x, men givet att jag faktiskt gör x blir spelet lidande". Den lösning som omedelbart kommer till sinnes är att helt enkelt omdesigna reglerna så att de inte längre tillåter x.
Genesis' svar introducerar dock den virtuelle aktörens logik. Inte explicit, men implicit i formuleringen "Om han nu tycker att det är kul". Underförstått: Det är visserligen kul att vinna (annars skulle inte extratärningar ha något värde som belöningar) men det är inte kul att vinna automatiskt. För att spelet ska fungera som det är tänkt kan jag inte låta samma "jag själv" å ena sidan fatta beslutet om hur många tärningar jag ska slå, å andra sidan ta emot bonustärningarna av min medspelare. Dessa två handlingar kräver nämligen diametralt motsatta ideologier: i ena fallet, en spänd förväntan inför ett slumpresultat; i det andra, en vilja att vinna oavsett vad. Jag måste alltså konstruera en virtuell aktör som kan ta hand om endera uppgiften åt mig.
Jag tror att idén om virtuella aktörer som en rollspelets motpart till skönlitteraturens "berättare" kan bli ett viktigt verktyg i vår analys av regelsystem. Vi är vana vid tanken på en spelare med en orubblig "kreativ agenda", given a priori, och ett system som bara har att anpassa sig efter denna agenda. I och med aktören, introducerar vi möjligheten att systemet faktiskt kan bidra till att strukturera den kreativa agendan, med den virtuella aktören som förmedlande faktor. Detta öppnar möjligheten för att avlägsna sig från en rent instrumentell syn på regelsystem, och vidare att explicit uppmärksamma den virtuella aktören i systemtexter.
/Kalle, som skriver sina inlägg via en aktör som tror att folk är intresserade